Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
operan har mycken frändskap med den
spanska zarzuelan. Dock talar jag endast
om de sydspanska produkterna. Nordligare,
kring cantabriska bergen, är det franska
inflytandet märkbart. Den i operabuflfan,
likasom i zarzuelan anslagna tonen är glad,
ja ofta uppsluppen; men alltid fram tittar i
bakgrunden den mest tydliga, hjertliga
godmodighet; komiken finnes aldrig der för sin
egen skull; någon tillfällig, oskyldig
omständighet gaf anledning till densamma,
och såsom en flyktig episod drager det
komiska intermezzot hastigt förbi oss.
Denna lyckliga blandning af hjertlighet
och ett gladt väsen går då också vanligen
öfver på framställaren.
Utom de nämda egenskaperna har
den äkta napolitanske buffon också en
grundlig musikalisk bildning, fullständigt
herravälde öfver de utsöktaste sångfinesser,
ett klart, fullt tydligt och dock som en
hvirfvelvind frambrusande parlando.
Det är naturligt, att en sådan
musika-liskt-konstnärlig förmåga i förening med
dessa framställningsegenskaper gjorde
buffon skicklig att till och med vid
återgif-vandet af de tarfligaste figurer lägga sin
förnäma aristokratiska karakter i dagen
och aldrig gifva efter för lockelsen att göra
effekt genom grof öfverdrift.
Den siste buffon af detta slag, vår
Fioravanli, var en äkta fullblodsrepresentant
för sin konst. Hans musikaliska bildning
särskildt var utmärkt.
Denne man, som år ut och år in hade
att framställa de lustiga, oansenliga och
dock alltigenom intressanta folktyperna,
som var tvungen att dag efter dag
absorbera en betydlig portion högst underhaltig
musik, gjorde allt sitt bästa för att medelst
ett nästan idealt utförande af honom an
förtrodda partier, med samaritansk
barm-hertighet öfverskyla »de stora smärtorna i
de små sångernas, vulgo: »de stora
svagheterna» med afseende på komposition
och uppfinning hos de operor, i hvilka
han spelade. Med hvilken förtjusning
talade ej Fioravanti om Mozart och dennes
mästerverk! Hur intresserade han sig ej
för allt nytt och framstående på det
musikaliska området, hur raskt gick han ej
fram i spetsen för ungdomen, stärkande
sin ande af nutidens ideala sträfvanden!
Och huru många välmenande råd
meddelade han ej åt de upp- och
framåtsträf-vande unga konstidkarne! Hahheten, det
omogna i konstprodukterna var honom
motbjudande; med bitande qvickhet, med
sarkastiska randglosor gisslade han
stym-parnes framställningar.
Man måste i högsta grad beklaga, att
Fioravanti ej kunde utföra sin älsklingsplan
att offentliggöra en skrift, som afsåg att
förbättra det italienska teaterväsendet, och
hvilken särskildt skulle innehålla ideer till
omskapandet af den italienska buffaoperan;
döden öfverraskade honom i hans
kraftigaste mannaålder. Ingen hade på så många
af teaterväsendets områden kunnat införa
så välbehöfliga reformer, som han; hans
stämma skulle med all säkerhet ej
förklingat såsom predikarens röst i öknen —
ty hvar Fioravanti visade sig lyssnade alla
till honom med uppmärksamhet och nöje.
Med buffosångarskolans undergång, med
Fioravantis död är alltså den sista resten
af den egentliga komiska operan i Italien
efter långsamt aftynande buren till grafven.
En gång satte mästare sådane som Bellini,
Donizetti, Pacini, Ricci och andra sin ära
deri, att kultivera den lilla buffagenren,
och teatrarne S:ta Radigonda och Carcano
voro de utvalda ställen, der man fick skåda
första uppförandet af en »Don Pasquale», en
»Somnambula», en »Crispino e la comare».
Den nuvarande generationen är blodtörstig.
De rysligaste ämnen till operatexter
uppsökas i boulevardliteraturen och blifva af
första bäste literäre handtlangare upputsade
till libretti; — partituret måste då lukta
blod.
Och dock ligger just för italienaren
ingenting närmare än det musikaliska
åter-gifvandet af gladare episoder, — med
riktig instinktiv blick fattar den romanske
individen den komiska kärnpunkten i
situationen och förmedelst sitt rörliga idiom
vet han att framtrolla för oss omedelbart
fattliga och fängslande bilder.
Fin genomgripande pånyttfödelse af den
italienska operan öfver hufvud kan först
åstadkommas genom återupplifvandet af
den äkta, nationela operabuffan.
Och detta är i första rummet
italie-narnes egen sak.
Beriktigande.
Kompositören af »Karpaternas ros» har bedt
fa upplysa om, att m lodierna i baleltmusiken icke,
såsom vår anmälare i förra numret uppgaf, Uro
»slaviska folkmelodier», utan helt och hållet
komponerade af honom sjelf. Man har äfven fäst vår
uppmärksamhet vid, att nämda opera icke var
»Stora teaterns enda nyhet för säsongen», då ju
»Jean de Niville» gått förut; vi förmoda emellertid
att var anmälare med anförda uttryck menat, icke
hela vinter-, utan endast vårsäsongen.
Var musikbilaga för i dag innehåller, jämte
kupletter ur Blenda >, en sang af l Valborg Aulin,
en dotter till framl. lektor Aulin, lofvande elev af
Ludvig Norman och, som vi tro, den enda bland
konservatoriets elever, som studerar komposition
sas om hufvudsak.
Från in- och utlandet.
Kris tia nia d. 3/# / SS i. %
Af de konserter, hvilka härstädes gifvits,
sedan jag sist skref, förtjena i synnerhet att
framhållas de af hr Lammers i Vor Frelsers Kirke
gifna kyrkokonserterna, å hvilka första och andra
af-delningarne af Händeis oratorium Messias nu
blifvit utförda 3 gånger, sista gången för stadens
Aittiga. Utförandet, som visserligen ej var så, som
man i fråga om ett sådant verk kunde önska, var
dock, med hänsyn till hvad som i det hela
presterades, rätt god. I synnerhet gälde detta den
instrumentala delen af verket, som utfördes ganska
förträffligt af organisten Cappelen, samt
tenorpartiet, hvilket var anförtrodt åt hr Kloed, och med
hvilket han redde sig rätt lyckligt. Sopranpartiet
sjöngs af fröken Ingeborg Lettersen, som har en
ganska stor röst. Fröken Wieses utförande af
altpartiet kan också omtalas med erkännande.
Bas-partierna utfördes af amatörer.
På organisten Otto Winter-IIjelms konsert
gåf-vos till det mesta kompositioner af honom sjelf,
något, som blifver mer och mer modernt och som
ej litet bidrager till den stora lutning åt
ensidighet, som redan länge begynt att råda härstädes.
Programmet på denna konsert öppnades med
VYinter-Iljelms H-mollsymfoni, hvilken symfoni anses kunna
göra anspråk pä att vara den första norska, som
intog ett rum i musiklitteraturen. Nationaliteten
förnekar sig ej heller i densamma och
instrumentationen i den är rik och kraftig. Den spelades
under Svendsens ledning. Efter slaget *, också en
komposition af Winter-Hjelm, som behandlar en
episod efter slaget vid Stiklestad-, är egentligen
en större manskör med orkester, hvilken inledes
med en sorgmarsch. Det hvilar en egen dyster
färg öfver tonmålningen, hvarigenom den äfven gör
en egendomlig stämning. »Studenternas» och han-
delskårens • sångföreningar utförde här körpartiema.
Förutom Agnus dei, hvari fröken Wiese sjöng
altpartiet, gafs Bachs trippelkonsert för stråkorkester
och 3 pianon.
Fröken Maria Thörings konsert i Hals’ lokal
var också väl besökt. Fröken Thöring, ännu helt
ung, elev af fröken Mathilda Andersen, kan
såsom sådan sägas röja särdeles stora musikaliska
anlag, hvilka förtjena komma till en betydligare
och mera omfångsrik utveckling, än hvad som kan
ske här hemma, der ett af det väsentligaste — de
goda mönstren — antingen saknas eller endast då
och dä framglänsa. Genom en aria ur »Semiramis»
samt några romanser och sånger kunde man tydligt
få begrepp om, hvilken stor skada det skulle vara,
om denna unga lofvande elevs utveckling skulle
hämmas af pekuniära skäl, hvilket nog torde blifva
möjligt, om icke de, som förmå att hjelpa,
antingen genom undervisning eller understöd, här vilja
räcka handen åt en, som har kraft och mod att
gä framåt. För att utbilda sin talang har fröken
Thöring tänkt, åtminstone till en början, begifva
sig till Stockholm, der intyg från konstnärer
sådana som fru Stenhammar, fru Basilier-Magelsen.
fröken Andersen, herrar Lindemann, Conradi och
Ursin m. fl. böra kunna förskaffa henne det
intresse, hvaraf hon så väl är i behof.
Harmonilära har hon studerat för Conradi och pianospel
för Ursin.
På Kristiania teater uppföres nu Jeannettes
bröllop •, med fru Basilier-Magelsen som Jeannette
och hr Kloed som Jean. Hvad fru
Basilier-Magelsen presterar genom sin tilltalande röst och
praktfulla koloratur, det saknar hon emellertid som
skådespelerska, något som innehafvarinnan af denna rol
måste vara. Herr Kloeds sympatiska och klara
röst tog sig väl ut, men äfven hvad honom
beträffar saknades åtskilligt i fråga om spelet.
På -Folketheatret» har med fröken Berg från
Kiöbenhavn som gäst gifvits »La belle Lurette**.
Trots det bristfälliga uppförandet har dock denna
pjes dragit folk.
Johan Svendsens Wergelandskantat är en
komposition ovanlig och af sällsynt skönhet. Den gafs
ånyo i går uti Universitetsvestibulen för en talrik
publik.
Marscherna med anledning af d. I7:de maj
af Cappelen, Theilman och Hansen äro alla tre
rätt nätta.
Ett större tyskt operasällskap gästar för
närvarande staden, hvartill jag i mitt nästa bref, när i
jag fatt tillfälle att höra det ännu en gång, får
anledning att återkomma. S.
Tidning för kyrkomusik heter ett nytt
periodiskt organ härstädes, som nyligen utsänd t sitt
profnummer och här vänligen må rekommenderas.
Tidningen, som redigeras g.och utgifves af Joh.
Lindegren, har till hufvudsyfte att söka väcka ett
allmännare intresse och kärlek för den kyrkliga
tonkonsten», samt afser närmast att i fråga om
höjande och förbättrande af kyrkosången
åstadkomma ett pa sakkännedom och god
samdrägts-känsla grundadt, offentligt meningsutbyte, så att
nämda vigtiga fråga måtte af tonvetenskapen i
enlighet med de estetiska lagarna varda noga
skärskådad och belyst.» För detta ändamål vill Red.
icke blott öppet framlägga sin egen öfvertygelse
utan äfven intaga olika tänkandes meningar.
Tidningen är nätt utstyrd, utkommer en gang i
månaden och kostar endast 1 kr. pr är eller 50 öre
pr halfår. Profnumret innehåller: Melodi af J. L.
Anmälan. Medlet. De liturgiskt musikaliska
sträf-vandena, i. Palestrina. Kyrkotonarterna, I, af
Orfeus. Musikuppförande af J. L. Teser öfver
kyrkosång. Aforismer. Hvarjehanda af —1.
Historiska vyer, I, af O. B. Program till prof.
Byströms motettafton i Jakobs kyrka den 16 dennes.
Ta ris. Meyerbeers Le pardon de Ploermel»
(Dinorah) har med stor framgång blifvit upptagen
på ()péra Comique, dit den lockat fulla hus liere
gånger ä rad. Den unga divan Marie Vanzandt,
som förut gjort sådan lycka som Mignon, har äfven
som Dinorah eröfrat publiken. Ehuru ej i
besittning af större röst förstår dock denna intagande
sångerska att förtjusa sina åhörare. Hennes lilla
röst * — heter det — uttrycker ofta i tre toner
mera än de väldigaste strupar pa Stora Operan».
1 denna Opera Comiques lilla Patti tycker man
sig se en reflex af Christine Nilsson», säger om
henne en recensent, »om ej Marie Vanzandt vore
amerikanska förtjenade hon att vara svenska; hen-,
nes talang och personlighet närmar sig mera
Nilsson än Patti*.
— På Stora Operan väntar man sig fä höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
