Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sophie Menter.
p|Sm detta sannskyldiga fenomen på
ill® pianospelets område uppteckna vi
här, efter »Nutiden i billeder og text»,
ett litet konstnärsporträtt.
För dem, som haft tillfälle att höra
fru Essipoff spela, blir det vanskligt att
första huru hon kan ställas i skuggan;
och likväl bjuder sanningen att tillstå,
att, i fall man törs tro de ryska,
engelska, spanska, italienska musikanmälarne,
möter oss först i Sophie Menter »pianots
drottning» (såsom ingen mindre än Liszt
skall hafva kallat henne). Alla dessa
anmälare äro utom sig af hänförelse, och
alla berätta de alt publiken i de orter,
der de skrifva, har varit alldeles vild af
förtjusning. Från St. Petersburg, der
man likväl tack vare rikedomen på
rubel får allt, äfven pianospel, af första sort,
talas det om laviner af buketter, om
ändlösa hurrarop och applådsalvor. 1
London har hela kritiken blifvit en stor
variation öfver temat, att »Menter är vår
tids mest fulländade och anderika
piano-spelerska». Och i Rom slutligen, der
hon i Januari i fjor första gången
spelade på en soaré som det tyska
sändebudet gaf, hade Liszt krupit ut ur sin
eremitcell »för att applådera sin unga
elev. Han var hänryckt öfver att höra
henne spela lika bra som han sjelf, och
hans grågröna ögon spelade af
tillfredsställelse och han nickade förnöjd med sitt
hvita hufvud.»
Om läsaren emellertid spörjer, huru
hon spelar, livad som är det
egendomliga hos henne, kort sagdt, hvilket är
det personliga i hennes konst, sä lemna
en de mänga referaten här som alltid i
sticket. »Da och då hälla hennes
fingerspetsar liksom kaskader af perlande
toner sväfvande i luften och lata dem
derpå sprida sig likt fallande stänk af
en vattenkonst». Detta är på ett håll
hela karakteristiken af hennes spel. En
annan talar om Chopins barkarol, livari
komponisten enligt egen utsago har
nedlagt sitt eget kärleksförhållande till den
berömda författarinnan George Sand en
vinter på de baleariska öarna: Under
fru Menters händer, tillfogas det, drypa
tonerna på ett ställe i detta stycke ned
liksom »de tindrande dropparne från en
roddbåt i medelhafvet.» Eller hör henne
spela Schubert-Liszts Erlkönig:
Alkungens insmickrande uppmaning sjunges på
pianot af fru M. så, att ingen än så skön
stämma kan gifva något lika
hänryc-kande, och sä att man tycker sig höra
»andesteg.» Medan den ena lägger vigt
pä att hon som konstnärinna är själfull,
lin, täck som Margareta i Faust,
fram-häfva återigen andra högljudt hennes
»eld och bravur.» Hon imponerar,
bländar, bedöfvar åhörarne, säga de; man
frågar häpen sig sjelf, »om denna
vansinniga tonorkan, dessa obändiga
kroma-tiska element, detta i knapt hörbara
suckar bortdöende oväder, denna
helvetes-rysning mellan älskogssång och dröjande
jubel», som hennes föredrag af Liszts
Don Juan-fantasi är, om allt detta
verkligen kan vara framkalladt af en
qvinno-hand. Denna qvinnohand »kan klappa
sakta med en lejoninnas smek, men
också krossa i smulor. Och dessa språng
från raseri till småleende, från patos till
hviskning, från lidelse till koketteri,
blixtsnabbt, oväntadt, nyckfullt, som det
understundom ligger för qvinnonaturen,
dessa eviga motsättningar mellan dånande
forte och spöklikt bortsväfvande piano,
uppburna af en hardt otrolig kraft, af
ett luftigt lätt anslag, äro så enormt
öf-verraskande, att de aldrig förfela sin
verkan. Det effektfulla är det öfvervägande
egendomliga vid fru Menters spel.»
En menar ditt, en annan datt. men
alla äro ense om att det är något
alle-nastående. De kyligaste säga att hon är
sådan Tausig var, när han spelte allra
bäst, de varmaste säga att hon
öfver-träffar denne sin lärare och förebild
hundra och äter hundra gånger. Välj en
medelväg, och det återstår ändå en af
de stora storheterna.
Porträttet gifver tillnärmelsevis ett
begrepp om huru hon ser ut.
»Tillnärmelsevis», emedan hvarken ett träsnitt eller
en fotografi kan gifva blicken, uttrycket
i ögonen; och det är af detta man mest
erfar, af hvad art särskildt en artist är.
— Hvad slutligen angår upplysningarna
om Sophie Menters lif, så tillflyta de
ännu så länge högst sparsamt. Hon är
född i Mtinelien 1852 (andra säga 48).
Hon tyckes hafva ärft sin talang från
fadern, Joseph Menter, som var en känd
violoncellist; men han dog tidigt, så att
modern måste ensam taga sig af hennes
utbildning och sörja för, att hennes
anlag fingo tillbörlig vård. Ätta år
gammal kom hon in i konservatoriet, fjorton
år gammal medverkade hon under stort
bifall vid en offentlig konsert i sin
fädernestad. Och sä drog modern ut med
henne på turné till Sydtyskland och
Schweitz. Fursten af Hohenzollern gjorde
henne till hofpianist och anbefalde henne
senare hos hofvet i Berlin, der hon lär
vara särdeles omtyckt. Redan före denna
tid (således väl omkr. 68) hade hon
knutit bekantska]) med den ypperlige
virtuosen Tausig och dragit nytta af hans
öfverlägsna handledning. Är 69 eller 70
reste hon till Holland, och sistnämnda
år slutligen stämplade henne Österrike
till en musikalisk berömdhet. Der var
en begeistring öfver alla gränser i Wien
och Prag: Kejsaren utnämde henne till
k. k. österrikisk-ungersk hofpianist,
akademiprofessorer och jurnalistklubben bragte
henne dyrbara äreskänker, akademien i
Prag förlänade henne diplom som
hedersprofessor. Hennes senare triumfer rundt
omkring Europa och Amerika äro redan
omtalta. Det enda bör tillfogas, att hon
som bekant en tid bar och sedan åter
skilde sig vid namnet på den utmärkte
violoncellist, som i fjor bragte
köpen-hamnarnes — åtminstone de qvinliga —
hjertan till att slå i raskare takt. Hon
heter icke längre Menter-Popper, utan
bär endast sitt flicknamn.
Symfonikonserterna.
Genmäle af L. A’.
».^pjlvensk Musiktidning» innehåller i sin
andra årgångs första nummer en af
M:me Héritte-Viardot författad artikel,
riktad mot Kgl. Stora teaterns
symfonikon-serter, livilka, »ordnade som de nu äro»,
förklaras vara »af ingen bestämd nytta»,
emedan de äro fä, med alltför korta *
program, och sammansatta af klassiska
arbeten med någon gång ett mindre kändt
nummer.» Sist nämnda klagomål (att på
dessa musiktillställningars program så
sällan förekommer något nytt) har redan
långt för detta uppstämts i de dagliga
tidningarne, och då M:me V:s påstående,
åtminstone skenbart, derigenom vinner i
styrka, vill den musiker, som fått sig
ledningen af dessa konserter anförtrodd,
och hvilken inför allmänna opinionen
äfven står till svars för deras innehåll,
ingalunda undandraga sig att bemöta
klagomålet. Mitt svar i denna punkt
blifver sålunda icke blott ett svar på M:me
V:s artikel allena, utan äfven ett genmäle
ä hvad referenterna inom pressen nästan
enhälligt i frågan yttrat.
För hvar och en med en större
teaters verksamhet något så när förtrogen
individ, ja, för den till och med alldeles
oinvigde, inlyser det, att en Kgl.
operateater, med sin mycket bestämdt
förelagda uppgift, att vårda operan och, som
hos oss, äfven det högre skådespelet, icke
tillika kan eller ens bör vara en ordnad
konsertinstitution. Om icke desto mindre
en Kgl. teater företagei’ sig (exemplet
står här i Stockholm, som jag tror,
alldeles enstaka), att under terminens lopp
då och då gifva symfonikonserter i ett
samhälle, der genren icke samtidigt
kultiveras, vill det nästan synas, som om
man heldre borde hålla en teaterdirektion
räkning för det intresse den visat en
konstgren, med hvilken den, strängt
taget, icke har något gemensamt, än
uppställa fordringar, som med bästa vilja
icke kunna uppfyllas. Ty annorlunda
ordnade än dessa konserter nu äro,
kunna de å en Kgl. teater aldrig blifva. 1
detta hänseende har den sig för saken
intresserande tvifvelsutan lagt märke till,
att konserterna understundom följa
tem-ligen hastigt på hvarandra, då deremot
å andra sidan långa månader gä förbi,
innan ett lifstecken åt instrumentalhållet
åter förspörjes. Hvad bevisar denna
oregelbundenhet? Jo, som lätt insedt,
symfonikonserternas fullkomliga beroende af
teaterns öfriga arbeten till den grad,
att de liksom måste insmygas vid
gyn-sannna tillfällen då ledighet till
repetitioner inträffa. Tiden för dessa repetitioner
är dessutom sä knappt tillmätt, att Kgl.
hofkapellet måste ansträngas med
generalrepetition samma dag konserten skall
gå. Fyra symfoniers afspelande på
dagen är ett förhållande, som väl sällan å
andra orter förekommer. Att under så-
* Ett program innehållande tvenne
symfonier på en afton är alltså ett alltför kort
program ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
