Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jahrhundert», ett utmärkt arbete, hvilket
vi i det närmast följande delvis skola
anlita i och för en liten allmän
redogörelse öfver den kulturhistoriskt
märkvärdiga lutan och hennes spelsätt,
hvar-efter vi särskildt öfvergå till att kasta en
blick i den kuriösa handskriften.
Slutligen ämna vi ur den sistnämda meddela
några stycken, öfversalta i vanlig notskrift
från »tabulatorens» hieroglyfer, dem vi
efter någon öfning lyckats tyda.
Med lutans form torde något
livat-vara tämligen förtrogen; den förekommer
ej sällan på illustrationer och äfven ofta
på teatern i pjeser, som spela under
föregående sekler. Lutan hörde till samma
slägte som guitarren, men med kupig i
stället för flack rygg och med
päronfor-migt utbilgtade, icke insvängda sidor; dess
utom var hon, med undantag för den
högsta strängen, »dubbelkörig», d. v. s.
hade liksom klaveret tvä strängar för
hvarje ton. Dessa toner, »körer», voro
i början blott fyra, sedan flere, slutligen
ända till tretton. Yirdung
rekommenderar emellertid blott den sexköriga lutan
med elfva strängar. Af dessa sex körer
kallades de tre lägsta »stora, mellersta
och lilla brummaren». och utgjordes
hvar-dera af tvä strängar stämda i oktaver;
de två näst högre körerna kallades »stora
och lilla sångsträngen», och utgjordes
hvar-dera af tvä strängar stämda i enklang.
Den högsta kören bestod af en enda sträng
kallad »qvinten», en benämning, som
tydligen har sin upprinnelse frän den tid
lutan egde fem körer, och som sedan
äfven tillämpades på violinen, ehuru denna
som bekant har blott fyra strängar.
Samtliga körer hade tarmsträngar; öfverspmma
sådana koirnno lörst i bruk pä 1600-talet.
— Lutan var liksom guitarren försedd
med tvärt öfver gripbrädet löpande »band»,
motsvarande halftonerna och utvisande för
den spelande livar han skulle gripa hvarje
sådan.
Den sexköriga lutan var vanligen
stämd i hufvudtonerna G cfa d’ g’. Xagra
föreskrifva stämningen en lon högre,
hvilket emellertid var nästan likgiltigt,
enär man da ännu ej kände någon
normalton för stämningen liknande vårt a’
ocli lutspelarne dess utom mest
musicerade hvar och en för sig samt gjorde
stämuingshöjden lielt och hållet beroende
af qvintsträngens hållbarhet. Agricola
löreskrifver pä sin knittelvers:
»Drajili vp qvinten sa högt tu Rinuur,
At han cy springer tu tu’n slår.»
Senare, pä den ända till 24-strängade
lutan, mätte stämmandet liafva varit ett
förskräckligt arbete, att döma af
Matthe-sons humoristiska förmodan: »Om en
lutspelare blir åtti ar gammal, sa har lian
säkert tillhragt sexti är med att stämma
sitt instrument.» Och Luca Signorelli later
]>å sina berömda väggmålningar i
Orvi-etos döm tvänne englar i sjelfva den eviga
harmoniens rike — stämma sina lulor!
Äfven ständig tillsyn och dyrbara
reparationer synes lutan liafva tarfvat, efter
som Mattheson kunnat påstå alt »i Paris
kostar det lika mycket att hålla sig en
luta som att hälla sig en häst».
Till de äldsta och berömdaste
lutfabrikanter hörde en viss Laux Mahler,
ornkr. 1415 i Bologna. Under de
följande århundradena voro i synnerhet flere
medlemmar af familjen Tielfenbrucker
berömda lutbvggare. Ur samma familj
utgick sannolikt äfven den nuvarande
violinens förmodade uppfinnare, hvilken måst
finna sig i att få sitt tyska namn
italie-niseradt pa de mest konstbesynnerliga
sätt, såsom »Diellöprukhar, Duifloprugcar»!
o. s. v.
Virtuoser på luta omtalas redan från
1413 (Heintz. Helt). Mest berömd blef
dock Conrad Paumann omkr. midten af
1400-talet. Ehuru blind, lärde lian sig
traktera både luta, cittra, giga, flöjt och
krununborn, och hans rykte utbredde sig
sä, alt ban af flere furstar inbjöds och
rikt beskänktes.. Så lär han både af
hertigen af Mantua och fursten af Ferrara
liafva erhållit guldstickade kläder,
strids-svärd med forgyldt gehäng med flere
glänsande saker, hvaraf den blinde mannen
sannolikt hade föga uppbyggelse. Ej
minst ryktbar »blef han genom den honom
tillskrifna uppfinningen af lutskriften eller
lutetabulaturen. Denna (näml. den tyska:
de italienska och franska voro något olika)
bestod mestadels af bokstäfver, livilka
likväl icke, såsom i den förnuftigare
or-geltabulaturen, betecknade toner med
samma namn som de sjelfva (a = tonen
a o. s. v.), utan blott motsvarade de
likadana bokstäfver som, ordnade efter en
tämligen godtycklig norm, skrefvos på
lutans gripbräde i skärningspunkterna
mellan strängarne och banden. Dessa
bokstäfver och siffror betecknade således icke
toner utan grepp, och dermed är deras
underhaltiga värde såsom tonskrift
ut-sagilt. Icke dess mindre höllo lutspelarne
läst vid denna dilettantiska standpunkt
med underlig seghet, trots det de lingo
sina liskar varma af den ofvan nämde
Agricola, som äter är framme med sin
satiriska knittel och säger, alt organister
äro mycket klokare än lutister, ty de
senare —
»Thesse luiffra (som jagh kan tycka)
Visserligh slagit sigli pa at dricka
Och linflfva vet ticllcr ev liaflt noget liuiis,
Tu the ihopsmoorde en seriHt sa confus. —
Och iir tliet sannt — som man liildadt migli in —
At tlien lutlieslagaren varit blind,
Som tlienna talilaturen op&nn,
Så liaffva the korat rettan man. —
För ty niir en blind en blindan leder.
Ta vijsar man them blott narrens heder —
Och falla så bädha j samma groop,
Thit haffver tlietn dragbit samma ook,
Och veeta ther intet vt eller in
Men ga ther iffra med rifluet skinn.»
Vi ha, för att bibehålla tidsfärgen,
sökt ätergifva Agricolas gammallyska språk
frän 1529 pä någorlunda motsvarande
svenska frän samnnt skede. Tör hända
skall det intressera våra läsare alt se ett
schema lill den lutskrift, hvaröfver den
satiriske författaren gör sig sa lustig. Vi
meddela här Virdungs system i dennes
»Musica getutscht» frän 1511. De upp-
stigande strecken betyda de sex körerna,
tvärstrecken banden pä gripbrädet.
A a b o d e 1
F / g h i k\
L i m n 0 p 1
Q q v s l
X i X H •X ’i 9
A\ eta J b b J PC dd ee\
FF . ff hl, 1 i
Till förklaring af schemat anföra vi
nu två takter lutskrift, jämte deras
tydning, ur ett »priamell» (preludium) af
Judenkiinig:
i l i i ! i i o i 4 n
r g r li n h n h 3 g 2 g r C ACE
Vid tydningen observera vi först alt
de tre bokstafsraderna betyda tre
stämmor. Taga vi då t. ex. lägsta stämman,
t! A (1 E, sa tänka vi oss gripa dessa
bokstäfver vid motsvarande ställen pä
gripbrädet (schemat), och med kännedom om
den sexköriga lutans stämning (här den
högre) kunna vi lätt leta ut, att de låta
klinga tonerna H A H ciss, livilka vi altså
uppskrifva i vår notskrift. Men huru få
veta deras valör? Jo, den angifves
öf-verst i tecknet: fyra nothalsar med tvä
tvärstreck, liksom våra sextondelar, dock
här med tredubbladt värde, altså
fjerdedelar. Pä samma sätt betyda tre
tvärstreck åttondelar, ett tvärstreck halfnoter,
intet tvärstreck helnoter. Pauser får man
oftast gissa sig till, och öfver liufvud
an-gifvas notvalörerna fullt tydligt endast för
den för tillfället rörligaste stämman,
hvar-emot de öfrigas varaktighet är osäker.
Detta är lutskriftens förnämsta brist, och
kännetecknar tydligast dess dilettantiska
natur, som ofta gör en klar harmoni och
stäinföring omöjliga. De tecken i form
af små kors, hvarmed man sökte afhjelpa
denna brist, blefvo ej allmänna; i
manuskriptet ä k. biblioteket finnas de i de
första styckena, men bortläggas sedermera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
