Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm den 1 April 1882.
Pris: Helt år 6 kr. Halft är 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
Årg. 2.
Ett och annat från Paris.
IV.
jej’ag är långt ifrån att förneka, att den
iTs* allvarliga operan innehåller ädlare
element än den komiska, men om det
konstverk är fullkomligast, i hvilket idé
och utförande bäst öfverensstämma, så
måste man tillerkänna denna senare den
högre rangen. Ja, jag blygs ej att
förklara, att jag af framdeles utvecklade skäl
till och med gifver operetten företräde
framför speloperan, och att jag betraktar
den förra såsom elt i sitt slag fullkomligare
konstverk. Jag tillägger, att jag härmed
ej menar partituret i och för sig utan
verket och dess framställning i
allmänhet, sådant det bjudes oss af
paristea-trarne.
Denna förklaring bringar mig på sätt
och vis i motsägelse till de åsigter jag
förr muntligen och skriftligen gifvit
tillkänna, och man skall väl knapt tro sina
ögon, när man får läsa ett loftal öfver
den franska operetten, (lutet ur min penna.
Denna ändring i smaken får — oafsedt
att man med åren blir tolerantare och
kanske också mera blaserad — i första
rummet tillskrifvas operettens utförande,
sådant det sker på den parisiska scenen.
Jag hade förut med ohycklad afsky
vändt mig bort från hela operettgenren,
och namnet Offenbach väckte min fasa.
Med blandadt medlidande och förakt läste
jag berättelserna om uppförandet af
dylika vederstyggliga modepjeser, och jag
tviflar ej att de moralpredikningar jag
vid sådana tillfällen höll för mina vänner
af dem ofta togos till föremål för gyckel,
och likväl var det min ärliga mening jag
då uttalade.
I sjelfva verket är jag också mycket
känslig och lider af stark motvilja mot
det triviala, en sådan som utbildas hos
oss genom ett ständigt intimt umgänge
med de ädlaste skapelser af vår konst.
Det gifves för min estetiska känsla en
gräns, der den triviala musiken upphör
och den omoraliska handlingen vidtager.
Det gifves verkligen otuktig musik, vid
hvars åhörande man maste rodna, och
det plumpa sätt på hvilket dessa operetter
vanligen gifvas utom Frankrike är visst
icke egnadt att låta de i libretton och i
musiken befintliga orena elementen
framträda idealiserade.
Med tiden gick den häftiga motviljan
öfver till likgiltighet; äfven i Tyskland
åhörde jag flere gånger operetter, hvilka
ej så särdeles misshagade mig — men
smak för dessa stycken har jag aldrig
kunnat finna.
En afton under min första tid i
Paris satt jag tillsammans med några
landsmän och åt middag å en restaurant i
närheten af stora boulevarden, och vi
diskuterade lifligt det begärliga temat »ce que
les Franqais appellent de la musique». Jag
kom då att tala om operetten och utgöt
min vredes skålar öfver denna oskyldiga
varelse. Mina bordskamrater påstodo åter,
att sådana saker måste man se i Paris;
der har allting en sådan »cliic», att det
estetiskt sårande derigenom försvinner
eller åtminstone högst betydligt förminskas.
Slutet af visan blef att jag i sällskap med
dem gick till Théåtre de la Renaissance,
der man gaf Lecocqs »Le petit duc»,
och jag måste erkänna att den subjektiva
verkan var total! Orkestern kan man här
såsom på de flesta mindre teatrar i Paris
— med hänseende till den uppgift de stält
för sig — kalla ganska god, och
sångkrafterna äro åtminstone tillräckliga, ehuru
det musikaliska momentet i viss mon står
tillbaka för det dramatiska. Men spelet
var förtjusande! Den genomtokiga
förvecklingen ger anledning till en mängd
anslående sceniska och musikaliska effekter.
Slag på slag vexla scenerna, framstälda
med så öfverraskande liflighet och så
oemotståndlig komik, att man ständigt
har uppmärksamheten fängslad och måste
skratta från början till slut. Derjemte gå
musik och spel fullständigt upp i hvar
andra, och det hela går med så mycken
naturlig gratie, så frisk uppsluppenhet
och sådant lif, att man tycker sig sväfva
i en vildt fantastisk dröm — och sä att
några rätt betänkliga ställen i texten och
några oförnekliga trivialiteter i musiken
knapt märkas. — Ridån föll; jag
gnuggade mig i ögonen, liksom uppvaknad
efter ett champagnerus. Hvad jag hade
njutit var — åtminstone den värdigaste
slutakten på en rolig middag, var en i
sitt slag fullkomlig konstprodukt. Efter
denna representation af Le petit duc
offrades hälften af mina teateraftnar åt den
komiska sångens gudinna — hvartill väl
i synnerhet mitt förut omnämnda behof
att utan ansträngning förrätta min
diges-tionsprocess kan tillräkna sig skulden. Det
är naturligt, att jag på detta fält ofta
måste träffa på åtskillig galenskap och
dålighet, men jag vill ej fördölja, att jag
lärde inse, huru man här och der kan
finna smak i den ofvan antydda lätta
genren, och huru de gränser, inom hvilka
jag förut ansåg den triviala musiken
uthärdlig, genom chic i utförandet
väsentligt kunna utsträckas; en graciös
otvungenhet kominer oss att skratta, då en
plump tvetydighet endast väcker afsniak
och äckel.
Richard Wagner uttalar sig, om jag
mins rätt, i »Oper und Drama» om
teaterförhållandena i Paris, påpekande
fördelen af den der rådande
arbetsfördelningen. I motsats till våra ofantliga
byg-nader med sina universalrepertoarer
finnes det der nästan endast småteatrar, af
hvilka hvar och en odlar sin genre. Denna
endast i stora städer möjliga anordning
har till följd att författarne, diktaren som
komponisten, skrifva sina stycken för en
viss teater, livarest dessa sedan uppföras
otaliga gånger efter hvartannat af samma
konstnärer, som kreerat rolerna deri. Det
är klart att härigenom åstadkommes en
grad af fulländning i samspelet, som
knappast under andra omständigheter är möjlig.
Det här Omnämnda systemet af
arbetsfördelning, som vid betraktandet af
operetten först föll mig i ögonen, har
också ät den så kallade speloperan
anvisat dess plats. Terrängen för denna
är den Komiska operan (Théåtre national
de 1’opéra comique). Denna opera är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
