Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
romantiskt stycke, hvilket gör det lör
dylika lyriska ingifvelser sä oskattbara
intrycket, att poesi och musik äro tvillingar, födda
i samma ögonblick, att orden sålunda
liksom sjungit sig sjelfva — *en egenhet
hos många svenska ord-tondiktare,
hvilken eger få motstycken utomlands. På
detta sätt erhåller äfven en föga ovanlig
melodi en märkvärdigt gripande förmåga.
Här bidrager emellertid äfven Höijers
förträffliga harmonisering, med sina pikanta
klockhärmningar, till den slående verkan.
Skola för orgelharmonium,
innehållande beskrifning öfver instrumentet,
regler för dess behandling, öfningar,
preludier och stycken, utgifven af Hugo Beger.
Abr. Lundqvist. — För det nu mera
ganska allmänt spridda orgelharmoniet
ega vi visserligen äfven i Sverige en liten
literatur bestående i samlingar af
Man-kell. Stolpe. Kjellman, Hertzman, Ohlson
m. fl., men någon skola för det omtyckta
instrumentet egile vi icke förut, hvarför
Beyers lilla billiga arbete bör komma att
fylla ett verkligt behof. Den teoretiska
afdelningen (der man gerna skulle önska
ett något mera vårdadt språk) beskrifver
instrumentet och dess spelsätt. Den
vig-tigare och praktiska afdelningen
innehaller en rikedom af förberedande öfningar,
i öfningsstycken, preludier, koraler och
folkvisor, hvilka särskildi för utvecklingen af
det bundna spelet äro i hög grad
instruktiva. Häftet kan således med skäl
rekommenderas. — Samme förf. har
ut-gifvit en fröken Grabow tillegnad sång,
i)Gvldfogeln» af Snoilsky.
Porträttgalleri af framstående svenska
och utländska tonsättare. Utg. af P. B.
Eklund. — En särdeles vacker samling
litografier i stort format. De båda
hittills utkomna porträtten (Mozart, F.
Ber-wald) äro mycket lyckade, i synnerhet
det sist nämda. Priset är jemförelsevis
billigt, särdeles om inan abonnerar hela
serien (15 st.). Rekommenderas åt
musikvänner. A. L.
■––-»––-
Musiken i våra hem.
111.
# kampen mot lifvets svårigheter duka
^ många under, medan andra åter,
eggade af motgången, bryta sig väg genom
hindren och ernå resultat som knappt
kunnat blifva bättre om förhållandena också
hade varit de fördelaktigaste.
Hur ofta hör man ej omtalas att
umbärandet, ja till och med sjelfva hungern
strängat lyror, hvilkas toner i skönhet och
harmoni täflat med de bästa, och hur
mycken sanning ligger icke i det gamla
ordspråket att »nöden är den bästa
lärmästaren» !
Men — huruvida den kiagoton som
lidandets kedja aftvingat sina offer just
är den stämma som skönast ljuder ifrån
sin sångares läppar, må lenmas derhän ...
Han sknlle kanske sjungit långt vackrare
oin han fått sjunga i frihet och i glädje!
Den bittra klagovisan kan vara gripande
nog, sprungen från ett qvaldt hjertas djup,
men, hvad man än må säga, så qvarstår
likväl, att den jubelton, som klingar fram
från ett bröst, fyldt af själens hälsa, och
som är resultatet af ett harmoniskt sinnes
väl tyglade fantasi, torde vara af mera
djupt och verkligt värde!
Vår unge skald — han. »perlliskaren
i menskohjertats djup» — Carl Snoilsky
säger i en af sina dikter:
»Hvem pejlar någonsin det mörka bruset,
>Som bringar sängens hvita barn i ljuset,
l)et bittra svall som bringar blomsterskönl . . ?»
Ja, hvem känner väl den källa ur
hvilken sångens blomsterbäddar vattnas,
hvem känner den rot ur hvilken sångens
hvita blommor spira fram, och livern täljer
de stormars tal som krusat den lugna och
glatta yta, hvars spegelbild vi så ofta
beundra . . ?
Kallt och hårdt bedöma vi alltjemt
våra konstnärers prestationer; vi förakta
dem ibland endast emedan de äro våra
egna. Skulle de, omstrålade af
verlds-rykte. sjunga inför oss, så vore våra
omdömen blidare om sången än vore
densamma, och det är ofta för att klandra
dem som vi ga att åhöra dem, ej för att
njuta af det goda de kunna erbjuda oss.
Och — det är så modet — den som
klandrar mest anses ofta af andra att
förstå mest. Det är kritikens sköna
rättighet att höra blov.t fel medan den är blind
för förtjensten. Måhända ligger det i vår
menskliga natur att se grandet i vår
broders öga medan vi blunda för hjelken i
våra kusiners — för att ej säga våra
egna ögon.
Liksom man ännu i dag derborta i
Spanien samlas till arenan för att åse hur
inenniskor och djur ined mer eller
mindre skicklighet gjuta sitt hjerteblod till
publikens förlustelse, så samlas vi här pä
teater eller opera för att njuta, men ej
af skön musik, utan af att söka fel hos
dem, som för att behaga oss, för att
skaffa oss ett nöje. kanske offra silt
hjerteblod.
Hvem vet livad dessa toner kosta af
ytterlig själsansträngning, af oro. af qval,
och hvem bryr sig derom? Slappa och
tröga, dåsiga och kyliga, förstå vi ej detta
brinnande hjerta som i klagande toner
tolkar inför oss från scenen en karaktär
som strider och känner djupt. Vi kalla
honom, sångarn, som ger oss det bästa
han äger, en rutinerad medelmåtta, som
affekterar, chevrotterar och koketterar, och
vi göra sä emedan vi sjelfva för tillfället
äro oemottagliga för goda intryck. Och
hon, sångerskan, som sjunger sin
hjertevisa så efter bästa öfvertygelse om
komponistens mening, hon, som sa godt hon
kan tolkar den Weltschmerz han inlagt
i sin komposition, hon benämnes
hysterisk af oss — — kanske derför att vi
egentligen borde ha tagit oss en
middagslur i stället för ett besök på operan,
derför att vi äro smått flegmatiska efter vår
präktiga middagsmåltid . . .
Och sedan, huru mången tänker väl
på att oegennyttigt, praktiskt och vänskap-
ligt understödja våra verkliga, erkända
talanger, hjelpa dem med råd och dad,
att med ett ord undanrödja för dem några
af de hårdaste motigheter i lifvets
tistelgård — hur mången?
Mera älskar man att upptäcka nya
talenter, att spela Golumber i konstens
oupptäckta verldar, alt fiska upp ur de
djupa lederna någon ny så kallad Kristina
Nilsson, den der sedan vanligen efter en
kort men lysande hana gifter sig med
någon burgen landthandlare i en småstad,
ifall hon ej hamnar som korist vid en
teater. Man föredrar att agera försyn för
någon blifvande Arnoldson, »une vraie
trouvaille», som man dragit upp ur
dunklet. och som man låter sjunga ut sig vid
några dussintals supéer — eller gör man
sig en ära af att »poussera» en ännu
outvecklad Maurice Dengremont, en qvinlig
Rubinstein eller någonting annat i
»un-derbarns»-genren, ined ett ord någonting
riktigt nytt och hembakadt.
Men — de som redan ha visat att
de kunna göra sitt land heder, dem låter
man hållas. »De ha lijelpt sig sjelfva så
långt, må de se till att de komma
vidare». tänker man — och spanar efter i
det okända.
Undantag finnas ju här som öfverallt.
Sverige är ibland tacksamt och frikostigt
mot sina artister — ibland — kanske då
de hunnit den ålder att de upphört att
göra gagn eller att hjelp ej mer kan
gagna dem som konstnärer. —
Jo, undantag finnas. Jag vet ett
hem . . . det finnes kanske till och med
flera — men jag minnes specielt ett, der
musiken trifvits väl så länge jag mins
tillbaka och der man mägtigt ingripit i flere
nnge konstnärers lif, helt enkelt genom
att vårda sig om dem.
Då man befinner sig i ett hem der
blommor trifvas, händer det att man
frågar värdinnan hvad hon gör för att få
sina växter att se så präktiga ut och att
gifva så rika blommor. Vanligen svarar
hon då: »Ah, ingenting, jag bara älskar
dem!»
Så är det ock med de sköna
konsterna och isynnerhet med musiken i
våra hem. Hvarför vantrifves hon ibland
— och hvarför synes hon ibland så
hemmastadd? Jag har försökt förut att
besvara den förra frågan; lyckligt om den
senare lika lätt kunde redas ut!––––-
Nåväl, jag vet ett hem. Det har. stått
i generationer. Mildt och rikt har
lyckans blida sol strålat öfver det i många
tiotal af år. Det är i dag som det var
för femtio år sedan, då den gamla
mormodren var ung och samlade omkring sig
allt livad Sveriges hufvudstad ägde af
snille och talang, och det skall vara lika
så länge det besjälas af samma anda,
som går igen led efter led, slägte efter
slägte. Sorgerna, dem ingen någonsin
kan undvika, ha här ej farit fram som
förhärjande stormar, utan de ha kommit
naturligt och stilla som den natt som följer
på dagen och som åter följes af morgonen.
Jag mins en qväll i detta hem. Det
var egentligen ingen supébjudning, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
