Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfälliga omständigheter (sangerskan fru
Mullers rymning) hindrades att blifva
samma teaters invigningsstycke. Med alla
sina svagheter — hvilka genom betydliga
förkortningar skulle kunna neutraliseras —
innehåller nämligen »Dido och Æneas»
långt mera verklig musik än »Gora och
Alonzo». För den, som vill öfvertyga sig
derom, påpeka vi blott uvertyren,
jagt-scenerna med kappränning, fäktning etc.,
uppträdandet af Sichés skugga, »chor af
Kärlekar och Nöjen», duon »Mäktige
gudar», Didos aria »O Juno, du som
öfver-gifvit» m. m.
Denna opera har för öfrigt fatt sin
särskilda historia i följd af den — som oss
synes onödigtvis — ifrågasatta äktheten af
åtskilligt i femte akten. Att vissa delar
häraf äro uti k. teaterns partitur
(sannolikt af Hæffner) insatta efteråt, är väl
obestridligt, men fakturen är så
omiss-känligt Krans’ egen (med dess storslagna
enkelhet, dess med det öfriga analoga
tankar, dess förkärlek för repeterade
noter och blixtlika, förslagsartade
stråkskalor m. m.), att säkerligen hans
original-komposition legat till grund för alla af
Hæffner sedan gjorda ändringar och
till-lägg, äfven der inga egenhändiga utkast
af Kraus ännu tinnas i behåll, såsom dock
är fallet åtminstone med fyra nummer.
Frågan är behandlad af Fr. S.
Silfver-stolpe (Biographie af Kraus), G. A.
Forss-man (Om J. G. F. HæfTners verksamhet
för tonkonstens utveckling i Sverige) och
P. G. Boman (i Ny tidning f. musik
1854); vi ansluta oss till de båda förra
mot den senare, som håller före, att
åtminstone kören »Vår drottning hör
olympen till» otvifvelaktigt är af Hæffner, då
vi deremot tro, att den blott är af denne
sammandragen efter Kraus’ troligen
utförligare sättning. Afgörande synes den
omständigheten, att på de ställen i k.
teaterns partitur, der nya blad äro efteråt
inbundna, halva tydligen de motsvarande
gamla bladen blifvit fränslitna, och ieke
är det antagligt att dessa blad voro tomma,
utan naturligtvis innehöllo de Kraus’
ursprungliga komposition i ordningsföljd ända
till slutet, hvilket tinnes qvar i sitt gamla
skick. Alltså: operan var utan allt
tvif-vel färdigkomponerad af Kraus, och
frågan skulle då endast blifva, om Hæffner,
med förkastande af de fränslitna styckena,
helt och hållet nykomponerat dessa,
hvilket dock, äfven oafsedt de inre
kriterierna, synes alldeles osannolikt: utan har
han väl inskränkt sig till — låt vara
genomgripande — strykningar,
sammandragningar samt utfyllande af
instrumentationen.
Utrymmet förbjuder oss att anföra
vidare utdrag ur de Silfverstolpes biografi
åtföljande brefven, hvilka åskådligt måla
Kraus’ älskvärda personlighet, höga
bildning och skarpa omdöme. Vi sluta med
ett oss tillhandakonnnet enskildt
meddelande :
På Kraus’ graf vid Tivoli på stranden
af Brunnsviken qvarstod ännu 1825 en
liten murknad, hvitmålad träpyramid med
följande inskrift: »Hier ruhet der Kapell-
meister Josef Kraus, geboren 1757* —
ge-storben 15 Dec. 1792. Durch
ausge-zeichnete Verdienste geehrt von Fursten,
geschätzt von Kennern, durch sanften
Umgang geliebt von Allen.» Möjligen
restes denna vård af Tivolis d. v. egare
grefve N. Bark, ty man känner att både
Kraus och Naumann gerna vistades hos
honom och att Naumann der
komponerade större delen af »Gustaf Vasa». —
1846 ersattes detta monument med ett
annat af sandsten.
Något porträtt af Kraus har, trots
ifriga efterspaningar, varit omöjligt att
öfverkomma. A. L.
––––––
Från allmänheten.
Ilr redaktör!
Nog iir det bra att vår tidningskritik är
snäll och välvillig och ser genom fingrarne ined
det mvckna daliga i nmsikväg som här
produceras, men nog borde man stiifja sådana tilltag,
som den i söndags arrangerade matinéen i Berns
salong. Af alla de medverkande voro endast tvä
vuxna ett offentligt uppträdande och knapt det.
Hr Ilenneberg var naturligtvis utmärkt
somac-kompagnatör, men livad violinisten hr van Hoek
lieträftär, sa har han nog en uppöfvad teknik,
men han är ieke solist utan orkesterspelare. För
öfrigt iick man höra en väldig tremulerande lias,
som haft röst, en sångerska, som troligen icke
varit i besittning af denna forman, och en dito
som möjligen kan få röst, om hon tar lektioner
i säng. En tenor (natursångare) hade nog röst,
men den satt langt inne, och vid hvarje ton, han
fick fram, gjorde han en grimas. När hans
högsta toner sågo dagen, var mannen oigenkänlig.
Till omvexling åtog sig en ända ut i
fingerspet-same delikat pianist att med de djerfvaste
dimi-nnendon och ritardandi plottra bort en
(’hopinvals. Till dessert serverade han ett rammelstvcke
af Tausig med en teknik, som väl ma kallas
häpnadsväckande.
Gör nu, gode hr redaktör, med denna
je-remiad bäst ni gitter! Musikus.
Från scenen och konsertsalen.
Stora teaterns senaste företag är att
halva framdragit Halévys »Judinnan» ur
glömskan, ty förgäten kan väl till en viss
grad en opera sägas vara, som på mer
än ett decennium ej stätt på repertoaren.
1 slutet på vårsäsongen 1866
introducerades först »Judinnan» på vår operascen
och upplefde der under loppet af tre år
närmare två dussin representationer.
Sedan 1869 blef den emellertid skrinlagd.
Vid operans repris hösten 1866 fann man
anledning framställa den anmärkningen,
att »Judinnan» måste gifvas förträffligt,
för att hafva utsigt till lång lefnad. Och
om detta påstående dä egde sitt
berättigande, trots att namn sådana som
Michael i, Arnoldson, Belirens och Sandström
glänste på affischen, huru mycket mer
skulle man icke nu i fråga om de
senaste »Judinne-föreställningarna» hafva
skäl att bekräfta den satsens sanning!
»Judinnan» erbjuder nemligen med sin
storartadt anlagda struktur ä la Meyer-
* Oriktigt årtal; bör vara 1756.
beer många enskilda musikaliska partier
af högt intresse, såväl effektfulla, för
rösten väl lämpade solonummer som
imponerande körer och ståtliga marscher.
Hvad orkesterns behandling beträffar
tilltalar den genom sina vackra och
originella klangeffekter, hvilka aldrig urarta
till råhet. Men Halévy egde icke
Meyer-beers rika och mångsidiga talang att
kunna tillgodogöra sig sitt vidlyftiga
materiel: deraf dessa svaga partier, som,
jemte en intresseväckande och vexlande,
men på det hela ruskig handling,
nödvändigt kräfva »afledare» för publikens
uppmärksamhet i det sätt hvarpå
huf-vudpartierna uppbäras. Och man måste
prisa det som en lycklig tillfällighet att
»Judinnan» just stod färdig och inöfvad,
då hr Labatt kom hit och öfvertog
Ele-azars parti.
Hr Labatt har under sin långa
Wien-sejour så införlifvat sig med sitt nya
hemlands sångsätt, att det nu torde vara
omöjligt att i honom igenkänna en svensk
sångare. Och hvad en tysk hjeltetenor
vill säga, behöfva vi knappt förklara.
Någon utpreglad lin smak i hans
föredrag har man svårt att upptäcka, och
med en viss förundran lyssnar man till
detta skälfvande tremulando, som aldrig
sviker, dessa envisa forcefermater, som icke
reglera sig efter kapellmästarens
taktpinne. Men detta species af tenorer har
derjemte något af sydländsk energi och
fart i sin säng, som svensken enligt
regeln saknar; der tins i bästa fall metall
och kraft i rösten, som ogeneradt kniper
äfven de högsta tonerna och — publiken.
Allt detta eger den nu i fråga varande
gästen och dertill den stora, för våra
förhållanden mindre vanliga förmånen
att vara en förträfflig aktör. De
traditionella armrörelsernas torftiga enahanda,
som egentligen är allt hvad som brukar
innefattas i operasångarens »spel», har
hos hr Lahatt gifvit vika för en både väl
uppfattad och utförd framställning af den
karakter som är i fråga.
Hr Labatt synes ha ’tagit den
ingalunda ovigtiga omständigheten med i
räkningen, att Eleazar är en jude. Och i
öfverensstämmelse dermed är den
karaktäristiska masken, som går fri från
kar-rikatyr, samt åtbördsspelet, som röjer
den gamle israeliten äfven i så minutiösa
detaljer, som när han kliar sig i
hufvu-det. Mycket komiskt gjorde hr L.
scenen med prinsessan i andra akten, då
»etwas zu verdienen» sporrar Eleazar till
ett inställsamt smil och kryperi vid
utbjudandet af smycket. Vi ha hört hr
L:s trosförvandter beteckna detta som
öf-verdrift. Exempel ur historien och lifvet
lära oss motsatsen.
1 jemnhöjd med Eleazars ålergifvande
stod icke framställningen af öfriga,
ny-instuderade partier. Fröken Wichmann,
som Judinnan, visade mycket intresse för
sin uppgift, för hvilken hon dock ännu icke
är mogen, och lemnar hopp om att med
tiden blifva rätt lämplig för det
högdramatiska facket, och hennes Raehel står
mycket framom hennes Leonora i »Tru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
