Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Galleri af svenske kapellmästare.
V.
G. J. Vogler.
Uj^bbé Vogler, mannen med de inånga
ä-^o titlarne *, en den mest
motsägelsefulla förening af lärd och elfektsökare,
geni och gycklare, konstnär och jesuit,
tillhör, äfven han liksom så många andra
främlingar, under en del af sitt
vexlings-rika lif den svenska musikhistorien.
Tyngdpunkten för hans verksamhet ligger
emellertid icke, i likhet med de föregåendes,
i livad han uträttat såsom kompositör,
utan fast mera i hans märkvärdighet
såsom teoretiker, lärare och virtuos.
Det var i Wurzburg den 15 juni 1749
som Georg Joseph Vogler såg dagen.
Tidigt röjde sig hans oroliga
försökslusta, då han på egen
hand lärde sig åtskilliga
instrument och uppfann en ny
fingersättning. 1771
komponerar han i Mannheim en
ballett och börjar redan
undervisa (bl. a. Kraus); två
år senare finna vi honom
i Bologna såsom sjelf elev
under padre Martini,
livil-kens undervisning han dock
finner för omständlig och
redan efter sex veckor
öfver-gifver, för att i Padua
försöka Vallottis, der han
härdar ut i några månader.
Sannolikt redan förut
ingången i jesuiterorden,
uppträder han nu i Rom, der
han blir apostolisk
proto-notarie, pållig kammarherre
och riddare af gyllene
sporren, och sedan 1775 åter
i Mannheim, der han blir
hofkaplan och — trots den
ringa framgången af hans
Miserere — andre
kapellmästare samt grundar en
»Tonschule». 1783 beger
han sig på resor till
Paris (der hans opera La
ker-messe gör fiasko), vidare till Spanien och
Orienten för att studera gammal
koralsång, och 1786 hamnar han ändtligen i
Stockholm såsom »direktör af musiken».
Det första kontraktet med svenska
Operan förpligtade honom att härstädes,
utom öfriga åligganden såsom
kapellmästare, hvarje år komponera en ny stor
opera för k. teatern, hvaremot han skulle
i lön uppbära 2000 rdr jämte foder för
två hästar, åtnjuta 6 månaders
tjenstle-dighet om året, för att kunna reåa hvart
han behagade, och efter anställningstidens
utgång undfå en lifstidspension af 1000
rdr årligen. Pensionsbeloppet nedsattes
dock följande år till hälften. Den 1 juli
1791 erhöll han afsked, men anstäldes
å nyo 1793 på fyra år, med 1700 rdr
i årlig lön och löfte om 500 rdr såsom
pension, hvilket kontrakt sedan förlängdes
till 1799, då han lemnade Sverige för
alltid. Dess förinnan hade han här gifvit
100 orgelkonserter, deraf 32 i Stockholm,
inrättat en musikskola, komponerat (dock
ingen opera utom Gustaf Adolf och Ebba
Brahe 1788), skrifvit böcker och hållit
föreläsningar samt 1794 stiftat
hofkapel-lets enke- och pupillkassa. Tillika hade
han flitigt begagnat sig af sin frikostigt
beviljade tjenstledighet i och för resor
utomlands, hvarunder han i Holland,
England och Danmark å en liten
transportabel orgel, kallad »orchestrion», förevisade
sitt »simplifikationssystem» för orgelbyg-
* Han var vid sin död »Päpstlicher
Erz-zeuge, Kämmerer des apostolisehen Palastes,
bai-erscher geistlicher Ratli und Hofkapellmeister,
öffentlicher Tonlehrer zu Mannheim und Prag,
grossherzoglich-hessischer geistlicher geheimer
Rath Kapellmeister und Ritter, Ritter vom
gol-denen Spom» m. m.
Georg Joseph Vogler.
nad. 1791 skref han för Mannheim
Ca-stor und Pollux, 1800 för Köbenhavn
Herrmann von Unna. 1807 öfvertog han
hofkapellmästareplatsen i Darmstadt, der
han inrättade sin tredje »tonskola» och
dog d. 6 maj 1814.
Redan denna korta berättelse torde
gifva en föreställning om Voglers
skiftande lif och mångsidiga verksamhet.
Låt-om oss något skärskåda den sist nämda.
Om Kraus i vårt land blifvit
underskattad, så synes deremot Vogler hafva
blifvit öfverskattad. 1 svenska biografier
finner man honom benämd en »stor
tonsättare», hans kyrkliga kompositioner
kallade »ovanligt sköna» samt hans bizarra
tonmålningar på orgel, om ej berömda,
så åtminstone mycket mildt eller ock
humoristiskt bedömda. Annorlunda låta de
utländska omdömena — om vi nämligen
undantaga några tidigare källor, såsom
Schillings lexikon eller G. M. v. Weber,
hvilken senare stått under inflytandet af
hans personliga tjuskraft. Fetis
frånkän-ner hans tonsättningar originalitet i
idéerna, klandrar skarpt hans harmonisystem
och skänker endast något erkännande ät
hans orgelförbättringar och läraretalang;
Reissmann är alldeles förkastande och
anser hela hans verksamhet hafva varit
mera bullersam än verkligt
välsignelse-bringande; i v. Dommers, Sittards m. fl.
historiska kompendier är V. ej ens
om-nämd. Båda dessa omdömesriktningar
torde vara lika orättvisa och kunna blott
förklaras ur mannens motsägelserika
personlighet. För min del finner jag Vogler
hafva varit en alt annat än stor och
ovanlig kompositör, men deremot en teoretiker
med lika genialisk framtidsblick som
abstrakta ensidigheter och slutligen en lärare,
om hvars stora betydelse
namn sådana som Hæffner,
Ki •aus, Weber och
Meyer-beer mer än tillräckligt
borde vitna.
Voglers talrika
tonsättningar äro i allmänhet föga
djupa till anda och ingifvelse,
om än formen röjer
mycket.ledig rutin, en.mera lätt
anslående än originell
metodik samt ej sällan en
harmonisering, som i
synnerhet för sin tid förtjenar
kallas pikant. Han kan vara
underhållande, men sällan
gripande; en högst
betydande fyndighet och savoir
faire får oftast ersätta
bristen på djupare skapande
kraft eller högre flygt.
Derfor äro ock — tvärt emot
den gängse föreställningen
— hans operasaker relativt
bättre än hans kyrksaker,
hvilka ej sällan gå i den
urartade neapolitanska
skolans banala manér. Några
glänsande undantag hafva
emellertid gått till
efterverl-den, såsom det allbekanta
Hosianna och en del
koralbearbetningar, särskildt den af nr 61 i
symfonien La scala.*
Om Voglers klaverspel har
efterverl-den svårt att bilda sig ett begrepp, hälst
hans samtids omdömen voro mycket
stridiga. A ena sidan firade han faktiskt
betydande triumfer såsom klaverspelare,
och åtminstone äro de flesta föreskrifter
han gifver i sin Clavér-Schola (Stockholm
1798) mycket sunda och riktiga. Å
andra sidan ställer sig häremot följande
skarpa klander från Mozart, som 1778
hörde honom i Mannheim: »N. B. före
maten hade han bortfuskat en af mina
konserter (den för Lizau). Han spelte
den prima vista. Det första stycket gick
prestissimo, andantet som allegro och
rondon sannerligen också prestissimo. Basen
* Ett anmärkningsviirdt Sanctus har
nyligen på en »motettafton» blifvit framdraget, och
utan tvifvel kunde ju äfven ett och annat mera
låta höra sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
