Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(lera nerver af hos den känsliga
menni-skan än strängar i denna musikaliska
drakes innandöme.»
Emellertid tror sig författaren till
anförda rader kunna antaga, att pianot
endast derför blifvit sä allmänt, »att det
på det hela taget är det enda instrument
medelst hvilket vi äfven utan framstående
förmåga kunna bereda vår nästa ett nöje.
Det är det enda instrument, genom hvilket
vi kunna göra oss sjelfva tillfredsstälda,
det enda, med undantag af den väldiga
orgeln.» Vidare argumenterar samme
författare: »Hvilken pinsam anblick att se
ett biåsinstrument trakteras: pä
klarinettisten stå de vidt utspända kinderna i
lågor; på trumpetaren löper ansigtet i
blått och ögonen träda fram ur sina
hålor såsom en nöt, pressad mellan
fmger-spetsarne. Den ömsinta menniska, som
har ett sådant arbete inför sina ögon,
tror sig snarare se ett tortyrredskap från
medeltiden, bestämdt att qväsa
hårdnackade kättare, än ett musikinstrument, som
skall skänka menniskohjertat tröst och
vederqvickelse; och dertill äro alla andra
instrument svåra att spela. Synnerligast
fiolen kräfver en betydande förmåga, ty
den som ej spelar mycket väl fiol, spelar
i sjelfva verket mycket illa. Intet
instrument erbjuder så stora svårigheter som
detta; till och med den största mästare
är icke säker för att midt under den
ljufvaste melodi plötsligen en »kicks» på
någon sträng låter höra sig. Fiolen är
en stolt qvinna, som man ej har så lätt
att närma sig, och som redan låtit
otaliga smäktande tillbedjare förblöda. Men
den, som en gång vunnit henne,
lycklig-gör hon också sedan med alla de
tusen-faldiga behag, som hennes sångrika själ
kan uppenbara. Detta instrument
fördrager ej någon medelmåtta, och till och
med när jag hör den berömdaste virtuos
sjunga på detsamma, kan jag ej frigöra
mig från en viss beklänming. När vi se
en dresserad hare affyra en pistol, en
lärd katt spela domino eller en studerad
pudel förutsäga framtiden, så tänka vi
ovilkorligen alltid på, hvilka skurar af
stryk, hur mycket hunger denna dressyr
har kostat; samma tanke tränger sig på
oss när vi höra en berömd violinist eller
violoncellist, i det vi i vår föreställning
framkalla den oerhörda möda sådana
men-niskor under länga år måst underkasta
sig, innan de kunnat träda fram för
publiken.»
Af dessa skäl skall pianot alltid blifva
det instrument, som hos den stora
allmänheten skall ha företräde framför alla
andra instrument. Ofverallt — ja,
öfver-allt (inner man detta instrument, med
hvilket man kan pina en menniska ända
till raseri; intet berg är för högt, ingen
jordvåning för låg. Hvarje bygnad, om
den också knappast förtjenar att kallas
hus — och är den än belägen på en
aldrig så hög klippa — herbergerar
alldeles bestämdt ett piano. Derför händer
det ock, att man i de härligaste trakter,
der naturens skönhet firar sin apoteos,
der skapelsens lugna storhet och upphöjda
majestät tvinga menskorna till andakt,
ofta känner sitt öra träffas af de
trivialaste melodier. I huru hög grad
pianoraseriet i städerna utvecklat sig, bevisar
den i Weimar 1880 utkomna
polisförordningen, som förbjuder att spela för
öppet fönster. »1 sanning kunde ej i
våra dagar på många ställen en
pianopolis vara behöflig. Ett turkiskt ordspråk
lyder: ’Hvar och en har sin onda dag;
förr eller senare går hvarje tyrann sitt
välförtjenta öde till mötes.’ Den brusande
stormen af klagomål och smädelser mot
pianovirtuositeten öfverröstar snart
konsertsäsongens musiktumult. Detta slägte
af tyranner måste utrotas. Man måste i
Stilla oceanen upptäcka en ny ö (den
kunde ju kallas San Pianino), dit man
kan deportera «lla fullfärdiga och under
utbildning varande pianokonstnärer. Det
vore öfverflödigt att önska, det denna ö
vore bebodd af kannibaliska karaiber,
eller att den vore obeboelig; den skulle ju
i alla fall endast en kort tid bebos af
vil-darna. KaraTberna skulle säkerligen
förskräckta genast samla ihop sitt pick och
pack och begifva sig långt hort derifrån.
Der kunde då våra herrar och damer slå
sig ned och hamra piano allt hvad de
orkade. Der kunde de klinka ut alla sina
själslidanden och låta sin verldssmärta
dåna i alla väder och vindar; der kunde
de slå sig lösa med all denna jämmer
under firman »Skalor och Fingeröfningar»
som sedan lång tid tillbaka är oss
bekant; åtminstone behöfde ingen höra på
dem utom den nakna klippan och ingen
svara dem utom det brusande hafvet. Af
konstnärerna skulle ej en enda få lemna
San Pianino, på sin höjd en eller annan
undantagen, som der lärt sig spela
verkligt beundransvärdt. (Forts.)
–––x–––
Från scenen och konsertsalen.
Mrån Stora teatern och öfver hufvud
a från teaterverlden i allmänhet torde
under vanliga förhållanden vid denna tid
på året icke något vara att meddela som
kan lemna stoff till vår revy. De
nyligen firade festligheterna med anledning
af det kungliga silfverbröllopet ha
emellertid härutinnan framkallat ett
undantag, i det Stora teatern höll sina portar
öppna ännu en vecka in i den annars
föga artistvänliga sommarmånaden.
Teatern begagnade dervid tillfället att
inför den företrädesvis af landsortsresande
bestående publiken utspela sin sista
trumf för säsongen, nemligen »Melusina»
och »Silfverbröllopet», begge nyinöfvade.
»Melusina» lemnade vår med rätta
högt värderade ballett-kår tillfälle att
visa livad den utan operans tillhjelp
förmår prestera. Och resultatet blef till
alla delar synnerligen glänsande.
Melusina är nemligen en stor fantastisk
balett, arrangerad af Theodor Marckhl,
med musik af Ivar Hallström. Som
man kan förstå är det den så ofta i
sång som saga behandlade
Melusina-legenden som utgör ballettens innehåll,
skildrande gref Raymond of Poitiers’
kärlek till den undersköna Melusina och
dermed förknippade romantiska äfventyr.
Ämnet lämpar sig icke illa för en dylik
slags behandling. Och oafsedt att
Me-lusina-sagan torde vara allmänt bekant,
lemnar denna ballett i fråga om
festlighet och begriplighet föga öfrigt att
önska. (Månne den från trycket
utkomna välmenande texten-beskrifningen
lemnats till genomseende åt någon af
k. teaterns litteratörer? Föga troligt
åtminstone att döma särskildt af den deri
förekommande karamellspoesien:
»Kärlek, ära, rikedom och magt
jag dig skänker, men gif noga akt:
om du mina spår vill forska ut,
tar vår lycka strax clt sorgligt slut» o. s. v.)
Balletten grundar sin framgång
jem-väl på ett väl utrustadt sceneri och
kostbar och glänsande dekorations- och
kostymprakt, hvarutinnan icke den n. v.
uppsättningen brister något.
Att vi nämna Melusinas musik i sista
rummet innebär ingalunda något
underkännande, men den retande ögonfägnad,
som här erbjudes, gör att
uppmärksamheten endast ryckvis eller åtminstone
icke strängt oafbrutet tages i anspråk af
musiken. Hr Hallström har, om ock
med vexlande framgång, sökt gifva den
de olika karaktersskiftningar som af
situationen betingats. Bäst förefaller han,
när han skall tolka det koketta, luftiga
och lekande, ehuru ett och annat af
den vid dylika tillfällen gerna anlitade
Mendelssohnska elfapparaten dervid fått
tjena till stoff. Att icke heller i andra
afseenden denna ballett-musik
framträder med någon utpräglad
sjelfständig-het, kan ock naturligen icke begäras
af en tonsättare, hos hvilken i allmänhet
icke den fritt skapande originaliteten
ingår som grundkarakter. Emellertid var
det hela ganska lättflytande och nätt
formadt och innehöll aldrig något för
rått, för smaken eller örat sårande.
Särskildt fäste vi oss vid amasondansen, hvari
det martialiska elementet var rätt lyckligt
betonadt, samt den vackra å la
Strauss-valsen med sin schwung och sin
brusande rytm. I icke ringa
tacksamhetsskuld torde kompositören stå till herr
Conrad Nordqvist, som klädt hans
musik i en så rik och smakfull
instrumental drägt.
Någon närmare analys af ballettens
utförande vilja vi icke inlåta oss på,
helst vi äro fullkomligt i saknad af den
härtill nödiga terminologien. Så mycket
vilja vi dock säga att en Raymond
sådan som hr Sjöbloms torde i smidighet,
elegans och vighet icke å någon
europeisk scen ega många vederlikar. De begge
qvinliga hufvudrolerne, Melusinas ocb
Dianas, hafva i fruarna Christiernson
och Lund erhållit synnerligen utmärkta
och skickliga representanter. Af öfriga
solister tillåta vi oss särskildt nämna
fröken Westbcrg, vattenandarnes drott-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
