Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm den 1 Augusti 1882.
Pris: Helt är 6 kr. Hälft är 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
Lösn:r ined musikbilaga 50 öre.
Årg. 2,
Ur ”Sångernas bok”
af H. Heine.
1.
H|§i suto sida vid sida,
’ •" Min älskling, i bräcklig bat.
’V Och natten var stilla, och vida
| Vi sttramo bafvet utåt.
Ur skymningen troll-öns zoner
Uppdöko i manens glans.
Per klungo kärliga toner;
Der trådde dimmor sin dans.
Alt högre klang det i viden;
Det viftade till och af.
Men vi, vi flöto forbi den,
Tröstlöst på villande haft
2.
Och manen är nyss uppgången
Och strålar på vågorna blå.
Jag håller min älskling fangen,
Och högt våra hjertan slå.
I ljufva barnets armar
Jag hvilar på öde strand:
»livad hör du när vinden larmar?
Hvi darrar din hvita hand?» —
»Det är ej till vinden jag lystrar,
Nej, till sjöjungfrurnas sång,
Till mina sköna systrar,
Dem hafvet slök en gång.»
3.
På sångens luftiga vingar,
Min älskling, bär jag dig fort
Dit Ganges slår sina ringar.
Der vet jag den skönaste ort.
Månsilfrad glänser vida
Rödbloinstrande lustgård der,
Och lotusblommorna bida
På dig, sin syster kär.
Der le violerna friska
Och blicka mot stjernornas ängd,
Och hemligt rosorna hviska
Doftande sagor i mängd.
Förbi oss lyssnande hoppar
Den fromma, kloka gazelln,
Och flodens heliga droppar
Aningsfullt sorla i qvalln.
Der må vi oss hvila och gömma
I palmernas skugga blid,
Och saliga drömmar drömma
Och dricka kärlek och frid.
Lucca som Cherubin.
(Från vår flygande korrespondent.)
"T^et bästa af allt i Figaros bröllop på
Covent garden var Pagen (Lucca).
Utan att påstå att det var Beaumarchais’
page, måste dock erkännas, att Lucca är
utomordentligt intressant, äfven i
dramatiskt hänseende, i denna rol. Hon är
ju så liten ti’l växten, att hon med
af-seende på sin individualitet måste
uppfatta rolen icke såsom ett mansämne,
utan som en pojke, en tjufpojke, om man
så vill, och det är hon par excellence;
hon ser icke ut som en yngling, utan
som ett barn, en liten genomsöt
sjelfs-våldig byting; men »arten röjes hos den
unga», dock är hennes öfverdåd aldrig
groft utan städse täckt, fullt af
spru-delnde humor. Hon såg alldeles
bedårande ut i sin eleganta, hvita atlasdrägt
med lilla kappan af purpursammet, sitt
trotsiga, svartlockiga hufvud och sina
små miner. Hennes, liksom Van Zandts,
kurmakeri förefaller väl allt för
marke-radt; men den förras öfverdrift stöter
mindre, då hon dervid ser barnslig ut,
den senare ser ut som en slyngel tout
bonnement; den senare sjunger måhända
bättre, men Lucca är tusen gånger
intressantare och pikantare. Den första
arian tog hon i mycket hastigt tempo
och inlade lif och glöd deri; hvarje
ord hördes tydligt. I romancen i
andra akten: »voi che sapete» lät
rösten alldeles förtjusande vacker, man
märker icke huruvida den är stark eller
icke, men den vinner och hänför
oemotståndligt. Oaktadt Lucca icke kan
kallas en stor artist, så har hon dock »le
diable au corps», och denna egenskap
uppväger en hel del andra, helst den
nu blir allt mer och mer sällsynt, så att
man blir hjerteglad när man någon gång
påträffar den, så glad, att man dervid
glömmer att vara alltför kritisk.
Visserligen tog hon sig åtskilliga friheter i
andra romancen, den hon sjöng än i för
fort, än i för långsamt tempo, gjorde
långa fermater, en obehörig ändring på
slutet och höll ut den sista tonen i
oändlighet; dessutom sjöng hon ej romancen
utan spelade den, gestikulerade och
inlade hela sin glödande själ, utgöt sitt
hjertas känslor deri; — ögon, mun,
läppar, allt talade hjertats språk. Detta
torde icke vara rätta uppfattningen af
romancen, hvilken heldre borde sjungas
utan gester, men Lucca gjorde nu raka
motsatsen af hvad som borde göras —
så gör hon ofta — och ändå kunde
man icke förargas på henne, utan man
tyckte om henne, hela publiken tyckte
om benne, och ett stormande bis följde.
Den förtjusande personligheten bidrager
mycket till hennes framgång. När hon
ligger på pallen är hon mycket täck och
rolig och man undrar alls icke på, att
hon väckt så mycken entusiasm
öfver-allt der hon uppträdt. Figuren
förekommer späd, men kraftig, riertill
graciös som en barnunges.
Roligt vore att se henne i Carmens
och Selikas roler; men här äro ju Patti,
Rossi, Nibelungen m. (1.
märkvärdigheter, så att man stannar i valet och —
qvalet. .S. H.
–––––
Musiken i våra hem.
IV.
»gusik°n i våra hem! Ni dömer derom,
min vän, men ni gör orätt,
emedan ni känner endast fä hem. Ni
dömer efter hvad ni sjelf erfarit, men —
allt. har ni ej sett. Annorlunda skall ni
tänka sedan ni hört och erfarit mera.
Låt mig få taga hand om er, följ mig
blott denna gäng, och ni skall få se att
ni ändrar åsigt. Om ni kommer med
mig i qväll till en af mina musikaliska
vänner, så skall ni sedan bedja mig att
få bli bekant med dem alla; om ni
följer med en gång, så lofvar jag er,
hedning. som ni är, att omvända er, och den
dag skall måhända randas, då ni, en ny
Paulus, predikar den lära ni hittills
förföljt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
