Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och väl sedan Parsifal kommit i
besittning af det rätta läkemedlet, men nej!
det visar sig att, om också Kundrys
förförelsekonst är maktlös, så har hennes
förbannelse en så mycket kraftigare
verkan — det blir nu Parsifals tur att
fridlös kringirra på jorden.
När tredje akten börjar står det illa
till på gralsborgen. Amfortas har
en-ständigt vägrat att vidare afslöja Gral;
beröfvade dess åsyn hafva riddarne
åldrats, hans gamle far aflidit och han sjelf
hoppas att på detta sätt göra ett slut
på sina qval. — Gurnemanz, nu en
gammal gubbe, träder ur sin
eremitkoja, finner Kundry försänkt i en dvallik
sömn under en törnbuske och väcker
henne. Hon är till sitt yttre densamma
som i första akten, men hennes väsen
är alldeles förändradt. Strax derefter
inkommer Parsifal i svart rustning med
nedfäldt visir och med det heliga
spjutet. Gurnemanz förebrår honom att han
på långfredagen går beväpnad, han
af-lägger då rustningen, hvarvid Gurnemanz
och Kundry igenkänna såväl honom som
spjutet. Nu följer en serie bibliska taflor
af tvifvelaktig smak. Sedan Kundry
tagit Parsifals fötter och torkat dem med
sitt upplösta hår, gnider hon dem med
kostelig salvo; Gurnemanz smörjer hans
hufvud, liksom Samuel David, hvarpå
Parsifal tar vatten i sin hand och döper
Kundry. Hon gråter, hon kan gråta,
hon har alltså hopp om förlossning.
Alla tre tåga af till gralsborgen, der
Titurels likbegängelse firas, vid hvilket
tillfälle Amfortas lofvat att ännu en gång,
den sista, afslöja Gral. Uppmanad af
riddarne att fullgöra sitt löfte gripes han
af förtviflan, sliter sina kläder, blottar
sitt bröst och anropar dem att med
svärdet ända hans lidande. I detta
ögonblick inträder Parsifal och vidrör med
det heliga spjutet hans sår, som genast
helas. Gral blottas; vid dess åsyn
nedfaller Kundry död; en hvit dufva sväfvar
öfver Parsifals hufvud och han hyllas till
gralskonung.
Man bör och får naturligtvis icke
mäta denna dramatiska dikt med samma
mått som en vanlig operatext. Wagner
sjelf kallar sitt verk
»Biihnemveihfest-spiel»; men. ehuru denna titel, i all
sin högtidliga anspråksfullhet eller
anspråksfulla högtidlighet, klingar
fullkomligt världslig, framgår dock ur verket
sjelft, att det vill vara något mera, att
här icke blott är fråga om
musikaliskdramatisk konstnjutning utan fastmer om
religiös uppbyggelse. Det stora
spörsmålet blir då, huruvida icke det
mystiskt-hysteriska koketteri, som här i tid och
otid drifves med religiösa stämningar
och ceremonier, skall blifva för den sunda
menniskan äckligt, för den andligen
maskstungne rent af förderfligt. Hur ofta
har icke det vackra bibelspråket: »den
som mycket älskat, honom skall ock
mycket förlåtet varda,» blifvit misstydt
och missbrukadt, och tvifvelaktigt är om
en sådan figur som Kundry kan hafva
ett hälsosamt inflytande på en
åskåda-rinnas sedlighetsbegrepp, förutsatt att hon
har något inflytande alls. Det är
nem-ligen en lycka i olyckan, att verket
liksom mästarens intentioner för de flesta
torde förblifva en gåta. — Rubinstein
har i dessa dagar framkastat den idén
att man, i stället för den nu brukliga
indelningen: opera och oratorium, skulle
bestämma sig för en världslig och en
andlig opera, med bibehållande af den
religiösa kantaten; man har i Weimar
med framgång redan vågat försöket att
införa Liszts oratorium »den heliga
Elisabeth» på scenen och idén synes mig väl
vara värd ett moget öfvervägande.
Wagner skall naturligtvis aldrig beqväma sig
att inrangera sina verk i en af någon
annan uppstäld kategori; för honom är
det icke nog att i scenisk form
framställa bibelns eller legendens imposanta
personligheter och tilldragelser — hvad
han vill är en specifikt wagnersk
bayreuth-religiositet. Wagnerteatern är det nya
förbundets ark och liksom Moses’ anlete
sken sedan han talat vid Herran, likaså
återvända de rättrogna wagnerkristna från
Bayreuth med hjässan omstrålad af en
inbillad gloria, som skiljer dem från
andra mindre lyckligt lottade dödlige.
Allt detta har visserligen intet med
verket att skaffa; men man kan icke
tilltäppa ögon och öron, och sålunda hin
dras den opartiske i betydlig mån att
finna hvad som i verket är ensamt att
söka, nämligen ädel musik och dramatisk
verkan.
Bortser man från den alldeles
fristående humoristiskt-realistiska operan
»Meistersinger», så är det lätt att följa
hurusom Wagner i valet af sina ämnen
alltmer förlorar fotfäste på jorden och
förstiger sig i molnen. Redan i
Tann-häuser och Lohcngrin börjar den reala
bakgrunden att försvinna till dess i
Tristan endast sagan återstår och vi i
Ni-bclungen befinna oss på mytisk, i
Parsifal på mystisk botten. Wagner lär
nu vara sysselsatt med en opera, hvars
hufvudperson är Buddha. Hvad skall
man icke kunna vänta sig, när han
lem-nar sin fantasi lösa tyglar i
vedamyter-nas narkotiska lustgård, der hvarje
begrepp, hvarje kontur flyter ut i det
vidunderliga! (Forts.)
Förvänd musikalisk uppfostran.
, (Slut.)
«Mpfr-uru får man ej höra musikaliska
lekens1 män ofta nog döma om konstnärer
med verklig kallelse! Så far man ur
dilettanternas mun ofta höra oerhörda
saker, som gå och gälla som redbart
mynt, emedan i dilettantkretsarne
sages-männen anses för musikaliska storheter.
Men hvad slags storheter äro dessa?
Litet pianospel jemte en rörlig tunga
till att prata om musik är allt hvad de
ega i behållning af denna konst. Dessa
så kallade musikaliska menniskor är det
nu som stå i vägen för sin samtids
största mästares framgångar och
motarbeta dem genom att på ett simpelt
och ovärdigt sätt handskas med musiken.
Det är sådana menniskor, som ständigt
föra Bach, Mozart och Beethoven på
tungan, men som skulle ha skymfat och
stenat dem, om de lefvat samtidigt med
dessa stora mästare. Korteligen: de
flesta dilettanter hafva ej nödig respekt
för konstnärens skapelser; de röra sig
med saker som äro skrifna med stora
konstnärers hjerteblod alldeles såsom
oförståndiga barn med saker, hvilkas
värde de ej känna, emedan det för dem
ej existerar.
Dilettanten, som merendels blott kan
behandla ett enda instrument, om
hvilket han i bästa fall har en medelmåttig
kunskap beträffande de mekaniska
uttrycksmedlen, och som således fatt en
ensidigt musikalisk uppfostran, har ingen
aning om den oändliga rikedomen inom
den musikaliska idé- och formverlden
eller öfver hufvud om beståndsdelarne i
den stora musikaliska organismen. Är
det för vår allmänt vetenskapliga
uppfostran nödvändigt att eftersträfva en
förenkling af vetande och kunskaper
och att vidtaga en behöflig städning i
den stora skräpkammare, der rastlös
forskning och flit hopat allt vetande, så
är det ock för den musikaliska
uppfostran nödigt att slå in på en helt
annan väg, att utfinna en helt annan
metod än den, som hufvudsakligen hvilar
på musikalisk teknik och mekanik. Vår
nu brukliga metod går ut på att lära
individen sjelf utföra musik; detta må
man dock öfverlåta åt dertill kallade
konstnärer — hörandet, njutandet af
musik deremot åt musikvännerna,
dilettan-terna! Musikvännen och dilettanten må
oftare åhöra konstnärernas produktion.
Sålunda skall snart nog i hvarje
af-seende — såväl å den materiela som
den moraliska sidan — jemnvigten och
det rätta förhållandet mellan konstnär
och dilettant blifva återstäldt. Då skall
man väl kunna bli af med denna legion
af ömkliga komponister, som t. ex. i
pianolitteraturen träda oss till mötes,
hvilka för snöd vinning skrifva saker,
som äro beräknade på publikens
okunnighet beträffande musikalisk
framställning.
Hvilken musikundervisning är nu den
rätta för uppnående af det mål som
föresväfvar oss?
Hvad och hur skall läras? — Dessa
frågor kunna väl ej i korthet besvaras
fullkomligt, men såsom ledande
grundtanke dervid uppställa vi följande:
Hufvudfaktorn i folkets
musikaliska uppfostran skall icke det
musi-kaliskt-tekniska utöfvaudet bilda, utan
en metod, genom hvilken åt den som
uppfostras meddelas förmåga att fatta,
höra och njuta riktig och egentlig
musik.
I musiken har sedan några
århundraden tillbaka bildat sig en litteratur,
som om den äfven ej kan mäta sig med
det rena talspråkets litteratur och mäng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
