Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 127
Den som talade sålunda var en
äldre herre med burrigt, grått hår, hvars vilda lockar han oupphörligen lät handen fara igenom och göra ännu stripigare. Han vände sig till en ung man om två och tjugu år med en spenslig lutande figur, ett blekt ansigte och ovanligt fin och skär hy samt ett par märkvärdigt klara ögon. Den unge mannen lyfte opp
hufvu-det och såg på honom med ett
sorgmodigt leende. »Och likväl gick det i går så att det var rent af ömkeligt», sade han. »Mycket riktigt! Men hvarför?»
inföll den gamle herrn helt ifrigt. »För det ni sitter inne med något som är ert eget. De andra vefvade af hvad de hade lärt. Hade den fördömda
nödvändigheten icke varit med i spelet, så hade ni alls inte fått lof att uppträda. Jag vet bäst hvad som fattas er.» »Ja de osynliga fingrarne sade
ganska riktigt opp tjensten, och det till en grad, som förvånar mig sjelf.» »De ha icke anmält sig till tjenst ännu, derpå hänger det», vidhöll den gamle herrn med en häftighet, som syntes tillhöra honom. »Men jag vet att de skola göra det, och jag förstår mig på sådana saker, hin regera mig!» Den unge mannen teg ett ögonblick. »Om ni inte blef mycket ond, skulle jag gerna vilja säga er en sak.» »Sjung ut! — Säg, hvad är det då?» Dessa ord framfördes i en ton, som för öfrigt ej var öfvermåttan
betryggande. »Det, att jag skulle vara ett geni, är något som er vänliga ifver har fått er att tro, och nu, då ni en gång har den meningen, vill ni icke gå ifrån den. — Ja, nu blir ni ond likväl.» »Säg mig en gång», sade den gamle herrn med ett argt ögonkast, »är det er fasta öfvertygelse att ni är en klåpare?» »Just icke det. Men hvar jag skall finna min väg i lifvet, det har jag ej klart för mig. Student blef jag med lägsta betyg-graden och har ej slagit mig på något brödstudium. Efter ett par års förberedelse uppträdde jag på
konserten i går afton och spelade dåligt. —» » Uselt!» »Altså nådde jag icke ens lägsta
betyget här, utan blef kuggad så det stod härliga till.» »Ställer ni de der två sakerna
tillsamman?» »Inte alldeles. Att jag ej är fallen för studier har aldrig förorsakat mig någon sorg. Att jag led nederlag i går afton kommer deremot att kasta en ständig skugga öfver min själ. Det är skilnaden. Men att just i mitt nederlag se en bekräftelse på, att jag är ett
musikaliskt geni, det kan jag med bästa vilja icke tjena er med.» »Jaså, ni kan inte!» utfor den gamle herrn och hans båda runda ögon
sprutade eld. »Hvad begriper ni då af den saken? Rent jämmerligt illa spelade ni, sämre till och med än de dumbommarne recensenterna ha sagt, ty de gökarne se bara på hvad som gör lycka. Men ser ni, min gubbe lilla, när man stupar på det sättet, så reser man sig igen som en kämpe.» »Er tro är stark. — Jag kan ej
tillegna mig den, ehuru jag är närmast till det. Jag har tänkt åtskilligt på saken i natt. Egentligen var det endast en tillfällighet, som förde mig in på det här violinspelet. Efter min klena examen fick jag ett bref från min onkel, hvars ögonskenliga mening var, att jag skulle känna mig till mods som en våt hund. Detta verkade att trotsigheten uppreste sig inom mig — jag kände behof att blifva verksam igen. I detsamma föll ögat på min fars gamla violin. — Ni har ofta prisat dess ypperliga byggnad och träets utomordentliga beskaffenhet. Min far hade kommit öfver den på en af sina resor och spelade dagligen på den; han hade sjelf lärt mig de första grunderna. Jag kände mig helt vek till sinnes; minnet af min ensamma
olyckliga barndom trängde sig på mig. För första gången efter många års förlopp tog jag ned violinen och gaf mig till att spela. Detta tröstade och lättade mig. Så föll jag på den tanken att
utbilda mig till större färdighet och gick af den orsaken till organisten Grossman, hvilken jag hört omtalas såsom » »En stut!» ropade den gamle herrn och burrade upp håret med bistert
välbehag. »Om det skulle vara er äregirighet, så bedrar ni er. Det fins ingen som ej hos er skönjer det stora hjertat bakom hetsighetens och brushufvudets mask. Nå, jag vände mig alltså till er, min käre, högsinnade, häftige välgörare, och bad er om vägledning, utan att
egentligen förbinda någon särskild afsigt
dermed. Efter två månaders förlopp
nekade ni att mottaga de tre kronor i timmen, dem jag, sanningen att säga, hade svårt att betala; jag blef er
gunstling och er välmenande ifver
förespeg-lade mig en framtid, som jag begynte sjelf att tro på. Nu ligger jag der. Ni förnekar ej detta faktum, men ni gifver det en uttydning som svarar mot er natur.» »Min natur lemnar jag er utan prut — ni kan med den göra hvad ni vill!» ropade den gamle organisten. »Men hvad ni kallar min uttydning, förmåga att se och förstå, det låter ni bli att fingra på! — det har kostat mera att vinna den, än en gök som ni kan ha föreställning om.» Det grå håret reste sig, utan yttre hjelp, i stripiga hvirflar och han gjorde hastigt ett par slag opp och ned på golfvet. Derpå’ stannade han tvärt
framför den unge mannen och sade med en underlig vekhet: »Det är bäst jag säger er rent ut hvad skäl jag hade att låta er uppträda på den här konserten; att skaffa er stipendiet var icke
hufvudskä-let. — Att ni ingalunda alltid lyckades lika bra, visste jag godt. Hvad ni har presterat inom dessa fyra väggar, kan ni icke när som helst göra om,
åtminstone icke nu. Men ni har blifvit så till vida fullfärdig, att ni hädanefter kan vara er egen läromästare; — det som tarfvades er var frigörelsen från ett visst tryck, som hvilade öfver er på grund af era klena omständigheter och
trakasserierna med er onkel. Nu menade jag, att när ni stod i konsertsalen, så skulle den inre spänningen plötsligen lätta på ventilen, och ni varda segerherre i ett slag. Jag tog fel, men på ett eget sätt; för det skedde tvärt emot hvad jag hade väntat. Så tryckt har ni aldrig varit: ni spelade som ni hade stått på
glöd-gadt jern. Det är för galet; — när en man icke gör lycka, anser den
högt-ärade samtiden det som en förbrytelse. Men ser ni: just detta att det blef tvärt emot, det är en varsel, som jag bygger på, och om jag än tog fel, i ett bedrog jag mig inte: denna panna har
sånggudinnan kysst och i detta hjerta flyter en ström af toner från den eviga
skönhetens källa!» Det låg en viss högtidlighet öfver det groteska kopparröda ansigtet, och han sträckte rörd ut sin arm mot den unge mannen. Denne hade fått tårar i
ögonen; han fattade organistens hand, och det såg ett ögonblick ut som om han ville kyssa den. Gamle Grossman ryckte handen
tillbaka och företog en ny vandring upp och ned på golfvet. Plötsligen stannade han och fäste en genomborrande blick på den andre. »Säg mig», sade han, »har trycket på humöret icke blifvit förökadt, har det icke kommit något extra till?» Den skära hyn i den unge mannens ansigte liksom öfvergöts af en svag rodnad. »Ni har rätt», svarade han långsamt. »Det har kommit något till.» Organistens ansigte uppklarnade
ha-stigt. »Då har jag det!» utropade han. Den unge mannen blef ännu mera förlägen än han var förut. Organisten märkte det, stälde sig framför honom med händerna i fickorna och de korta benen utspärrade från hvarandra. »Vet ni», begynte han med en
underlig dofhet i rösten, »hvad Bröndsted sade till en af våra poeter, då han läst hans första dikter. — Jag kan se på er att ni icke vet det. Han sade: nu må ni se till att ni får en olycklig kärlek på halsen.» »Om jag skall uppfatta det såsom ett åliggande, gör det mig ondt att jag icke heller i det hänseendet kan vara er till pass: jag kan ej tjena er med någon olycklig kärlek.» »En lycklig kan också göra det. — Ni har alltså bestämt er för att mottaga er onkels inbjudning?» »Ja.» »Men er första plan var ju att taga vägen till Thtiringen och göra en
fotresa. Är det mynt som fattas er, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>