Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min ärade vän, var så god och sitt
upp!»
Borgmästar Haller såg efter kareten,
i det den livréklädde kusken med en
fulländad mästares konstfärdighet vände på
bryggan och raskt kiirde af nedåt staden
till öfver den långa, stensatta bron.
Borgmästaren visade sig aldrig utanför sin
dörr utan med en guldkantad kaskett,
som satt ned i nacken på honom. Han
var en liten man med rödsprängdt ansigte,
runda blå ögon med hvitögat stötande i
gult, en krokig, liksom afstympad näsa
och ett par smala mustascher, hvilka,
knappast så långa som näsborrarnes
bredd, stucko fram som två sylar.
Folket i staden kallade honom
»knorrhanen. »
»Ja, dig, min käre brorson, är det
ingen vagn efter», sade borgmästaren, i
det han vände sig om och varseblef den
unge mannen, som slutligen kommit i
land. »Gif Sören ditt kontramärke!»
Sören mottog detta och frågade om
han inte fick befria Herr Haller från
lådan.
»Den bär jag sjelf, Sören.»
»Fiollådan?» sade borgmästaren, och
hans små mustascher krummade sig som
ett par morrhår. »Skön procession för
en borgmästare att komma vandrande i.
— Ja, så kom då!»
De gingo nu tysta öfver bron till
staden. Då de kommo fram till de
första gatorna, stack folket här och der
ut hufvudet genom fönsterna, men
borgmästaren gaf dem så hvassa blickar, att
de straxt drogo sig tillbaka. Endast
gamle prokurator Flöjstrup stannade
oförskräckt qvar i sin port och ropade:
»Om fredag slagtar ni alltså den
gödda kalfven, herr borgmästare?»
»I anledning af den förlorade sonens
hemkomst — ja!»
Borgmästaren öppnade porten med
ett häftigt grepp och pekade uppåt
trappan.
»Din kammare är i ordning. Sätt ifrån
dig lådan så fort du kan.» Med dessa
ord gick han brummande in på sitt
em-betsrum.
Anton gick uppför den smala,
knarrande trappan till det rum, han bebott
som gosse. Det var ett mycket litet
rum, der man just icke hade det för
präktigt : Han kände sig emellertid ej lysten
att visa sig der nere förr än det
be-höfdes.
Posthuset låg midt emot. Mekaniskt
följde hans öga handelsbiträdena, som
kommo för att hemta posten till sina
principaler, för hvilka kringbäringen af
brefven genom den lilla stadens enda
postbud var alltför långsam. Slutligen
fick han se denne funktionär, gamle
Olle, visa sig i dörren och snedda öfver
gatan till borgmästarens hus.
Straxt derefter hörde han onkeln
med en röst, lika skarp som hans ögon,
gifva honom anvisning att gå en trappa
upp. Tunga steg hördes nu i trappan,
och ett ögonblick derefter knackade Olle
verkligen på och lemnade ett bref med
utanskrift:
Till
Hr stud. Anton Haller.
Adr.: Hr Borgmästare Haller,
Fjordby.
Brefvet var från organisten Grossman.
Det hade gått från Köbenhavn samtidigt
med Anton sjelf och kommit dit med
ångbåten. — Det hade följande lydelse:
Köbenhavn d. 29 Juni 1859,
kl. 11 på morgonen.
Walz far till Knutstorp i morgon.
Han är gäst hos kammarherren, som hör
till hans gamla vänner. Jag har talat
vid honom om er. — Ni har ju tagit
violinen med er?
Mathias Grossman.
Skrifvet i Walz’s eget rum. Jag
kastar det i lådan på hemvägen.»
Knutstorp låg endast en knapp mil
från Fjordby. Anton kastade en ironisk
blick på violinlådan och sade för sig
sjelf:
»Jag har tagit den med, — och den
har redan skaffat mig så mycket nöje.»
IV.
Hör klockorna de ringa, de ringa och säja
»plingeli plang!»
ja, klockorna de ringa alt med en sorglig
klang.
Hvem är nu blifven döder
från verldens vedermödor?
Fru Plåten, fru Haten är lagder uppå bär.
Fru Haten, fru Haten, som bodde i det stora
bus,
just midt uti staden, der altid brände ljus? —
Ja — fröknar och mamseller, pojkar och
gesäller
ha vefvat och lefvat hos henne, sus och dus.
Se Brinkman, se Brinkman, som framför liket
trippar och går!
han dväljes och qväljes, i halsen gråten står;
»tjut ej som kanalje, blek som lilie konvalje,
fru Haten, fru Haten du mer ej åter får!»
Som jag vill minnas utkom 1877 Ahnfelts
arbete om Bellmanska sällskapet. Uti detta
omtalas en förut mindre bekant prestinna
i Bacchi tempel, fru Plåten, »vanligen kallad
1’latskan». nästan att anse »ebenbiirtig» med
sjelfva Ulla Winblad; och om hvilken
närmare kännedom kan vinnas uti anförda arbete.
Vid samma tid körde ryttmästaren
med sin gäst bortåt Sofieberg. De hade
icke kört långt förr än de vid en smal
väg, som förde utåt »Lyngene», mötte en
ung dam, med fin profil och gullgult
hår, hvilken sjelf körde den lilla
enspän-nare, hvari hon åkte.
»Men min söta flicka!» ropade
rytt-mästare Karlsen, »vänder du inte om hem
igen och äter frukost tillsammans med
mig och herr Becket?»
»Jag har redan ätit frukost.»
»Skall du nu igen ut till Träsko-Klas’
hustru ? — Du visar den qvinnan alltför
stor uppmärksamhet.»
»Jag tycker om att se på Kattegat»
— orden uttalades under en lätt
rodnad.
Herr ryttmästare , inföll Becket, »Ni
bör ej hindra fröken Helga från att följa
sitt tycke.»
»Jag tänker ej heller låta hindra mig
derifrån.» Hon gjorde en kort helsning
med piskan, gaf ponyn ett lätt slag med
den och svängde i starkt traf in på
vägen åt heden, utan att lägga märke till
den vördnadsfulla helsning,
häradshöf-dingen sände efter henne. (Forts.)
—–-
dien är till sin grund tagen ur en (hos J. A.
Arwidsson, 3 d. p. 163 anförd) sånglek från
Östergötland:
■Fi N * rf-jr
Bellman och — Mäster Plut.
“D’å jag under åren 1871—73 upptecknade
^»0 bortåt ett halft hundratal till största
delen förut obekanta folkvisor efter den
ryktbar vordne folkbarden »Plut», upptecknades
ock en. som jag, i min svenska Folkmusikens
historia, angifvit såsom med stor sannolikhet
vara en vilsekommen sång af sjelfva Bellman:
af den store sångaren utgjuten och glömd,
men af folksinnet uppfattad och
»transplanterad», samt af följande innehåll:
Sedan en af sakkunnig person utförd längre
undersökning om ursprunget till de
Bellmanska melodierna pågår i Sv. Musiktidning, vill
jag ock »dra ett ’strå till stacken» och
meddela: att uti M. Weckerlins arbete öfver
franska folkmelodier (finnes uti k. Bibi.), är
en Normandisk melodi till »Si Fetois le Rois»
nlt.igenom lika med Bellmans Ack om vi hade,
!lo’ vänner, en så etc; och måste densamma,
på hvad sätt det än skett, hafva af den store
sångaren blifvit använd. C. E. S—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
