Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 SVENSK MUSIKTIDNING.
ty Södermans rika inbillningskraft lemnade honom ingen ro, utan uppfordrade till nästan feberaktig verksamhet, och
afslu-tade sålunda i förtid en konstnärsbana, som i strålande glans af en samtids
erkännande blifvit få skapande tonkonstnärer förunnad, icke blott i vårt land. En öfverblick af S:s kompositioner är rätt svår att ernå. Dessa äro nämligen icke försedda med opustal, den enda något sä när tillförlitliga uppgift hvarpå man kan stödja sina beräkningar i afseende på gängen af det hela. Lyckligtvis hade S., bland andra aktningsfulla vanor,
likväl äfven den, att uppgifva sina verks födelseår, och efter en sådan säker
anvisning kan man godt gå, då en gång hans samlade verk skola i all
fullständighet ordnas. Med afdöde tyske
mästares verk har en sådan anordning redan börjat vidtagas, och åtgärden vinner i intresse genom bifogad uppgift äfven på tryckningsär. Det senare företaget har äfven hos oss (genom Julius Bagge)
funnit efterföljd. Liksom nästan hos alla stora musikförfattare, kan Södermans verk indelas i vissa skeden eller perioder, ehuru knappast med afseende ä stil; ty om ock åtskilliga intryck af olika förebilder någon gäng gjort sig förnimbara, stilen blef dock i hufvudsak oförändrad, och var
Södermans egen. Om få författare kan man så litet misstaga sig som om den redan i tidiga år framskymtande individualiteten hos vår Söderman. Sådana lätta
igen-känningstecken hos en mycket skapande förmåga skulle kunna i grunden urarta till manér, men S. kan man, strängt taget, icke förebrå förfallandet i manér. Han hade sina älsklingsuttryck, han som många andra, men upprepandet deraf stör på intet vis det hela. Vår hjeltes första på tryck utgifna arbete lärer vara ett litet häfte, kalladt »3 Piéces de Salon» för piano. Detta lilla förstlingsarbete, som jag ej känner, sannolikt icke till alltför stor skada för bekantskapen, är måhända utgånget, ty i salongen har man svårt att tänka sig en autor, som personligen vistades der så litet som möjligt, och om så måste ske, blott uppenbarade sig ett ögonblick, för att i det nästa åter försvinna. En förlust för konsten kan sannolikt ej uppstå genom att detta stycke likaledes försvann. Såsom första period af S:s
författareverksamhet kan betecknas den tid han, i
egenskap af orkesteranförare hos framlidne direktör Stjernström, uteslutande antingen han ville eller ej, måste egna sig åt
arbeten för teatern, uppgifter som ofta för en man som S. voro af förödmjukande beskaffenhet och natur. Ett var dock under denna period honom till
oförliknelig fördel. Genom att skrifva för en defekt orkester, lärde han begränsningens svåra konst när han sedermera skref för en fullständig sådan. Vinsten af detta förfaringssätt blef mästarediplomet i
instrumentation, hvilken måhända är en af S:s starkaste sidor. Till detta kapitel torde jag återkomma. — Helt nyligen
erinrades vi om denna S:s ungdomstid genom operetten »Hin ondes lärospån», samt musik till »Regina von Emmeritz», begge stora löften om att något betydande
sedermera skulle komma af samma hand, och som också kom genom de många
illustrationerna till en mängd både klassiska och moderna dramatiska stycken, hvilka, sedan S. öfverflyttade till K. Stora
Teatern, blef honom uppdraget att
musikaliskt belysa. Man behöfver blott nämna de så populär vordna inläggen i
»Bröllopet på Ulfåsa» och »Orleanska Jungfrun», samt de mästerliga, karakteristiska smärre kompositioner inflätade i »Sardanapalus», »Richard 111», »Dagen gryr», »Marsk Stigs Döttrar» m. fl. Denna period afslutade Söderman, om jag ej missminner mig, med musiken till Hedbergs
tillfällighets-stycke »Vid Riksgränsen». Från den Stjernströmska tiden finnas, bland annat, tvenne operetter »Zolirab» och
»Guldkorset» fullständigt i orkesterpartitur, om hvilka en större allmänhet säkerligen vore . hugad att taga närmare kännedom. Den sistnämda är offentligt uppförd både här i Stockholm och äfven, som jag tror, i Finland, den först nämda är obekant, och textförfattarens namn icke angifvet. Bland öfriga dramatiska arbeten, fastän icke hörande till den första perioden,
märkas sångspelet »Harald och Anna» samt musiken till Ibsens »Per Gynt». Ur det förstnämnda verket är bekant en bredt anlagd Duo hållen i Wagnersk anda. På en kyrkokonsert gafs denna nummer för en del år sedan. Musiken till »Per Gynt» åter hör till Södermans senaste arbeten. Det prydliga partituret dertill försvann på ett outransakligt sätt ur
manuscriptsam-lingen, efterlystes offentligt, och kom
lyckligtvis till rätta. S. höll sjelf mycket på detta arbete, och intressant vore att få sammanställa det med Edvard Griegs i Christiania redan uppförda musik till samma stoff. Utom dessa båda till
innehåll och antal betydande
originalkompositioner för scenen existera, som redan sagdt, en hel del arrangementer,
instru-menterade inlagor af andra kompositörer, vådeviller och mera dylikt, allt
beställ-ningsarbeten som tillhörde S:s tjenst som orkesteranförare att verkställa. Samlingen af dylik musik är ganska stor. — En annan period, hvilken man kunde kalla Södermans tyska, inträffar från och med den tid han begynte med sina ballader för solostämma och orkester. Man kan tryggt påstå att S. här har frambragt det bästa som inom denna musikliteratur
hittills existerat, och i detta afseende
tänker man då ovilkorligen på Schurnann och den hos oss mindre kände Löwe. Man har visserligen förebrått Söderman att han här hängifvit sig åt en slags deklamatorisk predikoton, hvilken, emedan den aflägsnar melodien från sångstämman, ieke skulle hafva något berättigande. För min enskilda del kan jag dock ej finna annat än att S. just genom det
deklamatoriska förfaringssättet träffat den
berättande ton dessa ballader vanligen
an-gifva, och jag skulle, om man icke
missförstår mig, hafva önskat att S.
genomfört denna idé ännu mera konseqvent. Sålunda stör mig t. ex. i hans
»Tann-häuser» den cantilena som sångstämman vid orden »die Schönste von den Frauen reicht ihm den Becher hin» upphäfver, emedan den står i strid med dess eljest så målande oeh mystiska karakter, och då jag meddelade S. denna min åsigt, biträdde han densamma. Naturligtvis önskar jag å andra sidan icke att
sångstämman skall nedsjunka till ett tomt, ihåligt eller träaktigt parlando, och det behöfver väl ej försäkras, att S. aldrig beträdde en sådan afväg från det rätta. Men att i en konstform, der inga
sjelf-ständigt handlande personer uppträda, scenen blifvit förlagd i orkestern, deremot är väl intet att invända, blott melodi
finnes i denna? I jemförelse med
»Tann-häuser» och »Qvarnruinen» blekna något de andra till trycket befordrade ballader, ehuru de hvar för sig äro högeligen
för-tjenstfulla. Deremot finnes ännu i
ma-nuscript en komposition till Uhlands »der schwarze Ritter», hvilken står i jemnhöjd med de båda nämnda. Detta stycke är mycket noggrannt och tydligt skizzeradt för basröst med ett slags klaverutdrag och bifogade anvisningar om
orkester-driigt, ja så tydliga att den med S:s
in-strumenlationssätt förtrogne nog kunde med van och kärleksfull hand åstadkomma ett fullständigt partitur, såvida icke detta instrumentationssätt vore för S. så
egendomligt, att en imitation derefter skulle utfalla ofördelaktigt. Ty Södermans
orkester liknar icke någon annans.
Inhem-tat har han visserligen i detta hänseende mycket af Weber, Mendelssohn och
Wagner, men koloriten är hans egen. Han har i sin instrumentation anbringat dessa mästares nya uppfinningar, men
färgblandningen skötte han om sjelf.
Hvari-från kom detta mästerskap, hvar och hos hvem lärde han det? Mången tror att färdighet i instrumentation kan läras som hvarje handtverk. Ja, färdigheten till en viss grad, men med den allena kommer man ej långt. Hos hvarje begåfvad
musiker födes det poetiska elementet i
instrumentation pä samma gång som den poetiska tanken, de äro alldeles
oåtskilj-aktiga faktorer i det hela om ett sant konstverk skall uppstå. Att sålunda den ena musikern komponerar och den andra instrumenterar samma verk är ett oting som för alltid borde bannlysas. — Under rubriken »ballad» kan för öfrigt
omnämnas S:s i mitt subjektiva tycke mest
framstående verk, »Vallfarten till Kevlaar», en komposition så hänförande att få
motstycken dertill finnas. Denna gripande tondikt förmår ensam att göra sin
författare odödlig, och dramatisk är den utan att den behöfver sättas i scen. Kören begynner af sig sjelf, utan någon prosaisk förberedelse och utan något orkesterunderstöd ett mystiskt »Gelobt seist du Marie», processionen sätter sig i gång, en barytonstämma berättar huru en vid fönstret stående moder uppfordrar sin sjuke, i sängen liggande son att stiga upp för att skåda processionen. Sonen är så sjuk, han hvarken hör eller ser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
