Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef den bedröfliga Angelo Neumannska
exiteditionen till London i somras, lor hvilken Lanbe
var engagerad som orkesterdirigent (vid
iipforan-det af Wagneropror), och som slutade med ett
deficit pa 270,000 AI. I spetsen för Hamburgs
Id teatrar star, som bekant, stadsteatern, nmler
direktion af Pollini (f. Pold). Han svärmar för
Wagneropror, och bar längesedan upfort
allesammans, med undantag af »Tristan och Isolde»,
med hvilken han stod på rest till nu nyligen, då
den efter många hinder och ui>skof också blef
upford, med Winkelmann och Rosa Sticker
(kapellmästarfru) i titelroleme, hade dock en
omtvistad framgång. För öfrigt har stadsteatern
nästan endast bjudit på gammalt nvtt, såsom
Huge-no t ter na, Oberon, Spontinis gamla Ferdinand
Cortez, Marschners, Vampyren och förbereder nu
till jul, såsom alla ar, en harnpjes, Prinsessan intal
katthufvudet, af dömer, hvilken mer än
sjutio-arige och nästan blinde författare vanligen förser
det unga Hamburg med dylika julmuntrationer.
Fröken Louise Pyks sista uppträdande på
k. teatern i Kjöbenhavn egde rum 21 Dec.
Hon sjöng då Normas parti (första akten). »Detta
parti» yttrar Perl. Tid., »ligger förträffligt för
konstnärinnan, och föredraget af casta diva med
förutgående recitativ hiir otvifvelaktigt till det
bästa, hon presterat under sitt korta gästspel på
k. teatern. Konstnärinnans intagande piano,
hennes förträffliga portamento, den fina,
osvikliga intonationen, det säkra herraväldet öfver
alla teknikens medel i förening med ett
dramatiskt nyanseradt föredrag kommo till full
användning i denna elegiska cantilena och ltemlde
livarje musikaliskt öra en sällsynt njutning.
Bi-fallet var stormande, och efter ridans fall
inropades konstnärinnan under jublande bifall.»
De två unga nordiska sångerskorna
fröknarna Ingeborg As (från
Christiania)ochGeor-gina Sommelius hafva efter fullbordade
studier hos fru Marchesi i Paris afrest till Italien.
Fröken Sommelius lärer komma att debutera i
Florens såsom »Leonora i Trubaduren», fröken
As i Padua i Verdis »La forza del destino».
Fröken As siiges ha af mr Carvalho erhållit
anbud å engagement, men föredragit att bege
sig till Italien, der de båda sångerskorna från
Norden lära ha engagerats af impressarion (laletti.
En telefonkonsert af helt annan art än
den vanliga har utförts i Tyskland. Det var en
kringresande »fysiker», <1. v. s. livad vi niimast
skulle kalla en instrumentmakare, som höll ett
dåligt föredrag såsom ram till några synnerligt
goda experiment, utförda med några af honom
sjelf konstruerade apparater. Han förevisade
såsom hufvudnummer ett par jätte-telefoner.
Öfver några stora cirkelformiga jemramar, ända
till 1 meter i genomskärning, hade han utspänt
ett på något sätt preqiareradt papjier. Kn sadan
var nppstäld i ett lins omkring 100 steg frän
den sal, der förevisningen egde rum, en annan
i förevisningssalen. Ledningen mellan de två
jätte-telefonerna var blott en vanlig, slak
bom-idlstråd. Icke desto mindre hördes musik, utförd
vid den ena ändan af tråden, utmärkt väl och
klart vid den andra. Afven rop öfverfördes på
detta enkla sätt mycket hörbart, om än icke sa
tydligt som i elektriska telefoner.
Stråkpianino. Kn firma i Kim an der
Nalie har nyligen erhållit patenträtt inom tyska
riket å tillverkning af s. k. stråkpianinon.
Tonen i dylika erinrar något om klangfärgen hos
stråkinstrument. Stråkpianot spelas på samma
sätt som ett piano, blott med den skilnaden, att
man erhåller en svagare eller starkare ton, all
efter som man trycker mer eller mindre hårdt
på tangenten, och altså ej genom formligt anslag.
Tonerna frambringas derigenom, att små med
harts bestrukna valsar gnida mot strängame.
Valsame sättas i rörelse genom en pedal och
slaget på tangenten bar eudast till följd, att de
närma sig strängame.
Paris. Den »populära operan», som länge
varit tillänmad, synes snart blifva en verklighet.
Stadsstyrelsen i Paris har voterat en dotation
af en million francs till upprättande ef en sådan
och antagit en herr Ritt såsom ledare af
företaget. Aled det snaraste kommer man att bölja
uppförandet af bvgnaden pä Place de la
Répu-blique, och d. 1 Oktober nästa är skall teatern
vara öpnad. Sådan är planen, som allmänt i
Paris anses blifva förverkligad.
— Stora ojieran i Paris kommer att fä
elektrisk belysning. »La eommission de
1’elec-tricité», till hvilken iifven hör operans direktör
Vaucorbeil och operahusets byggmästare och
arkitekt (iamier, har beslutat inrörandet, i princip
af denna belysning.
— Opera-comique håller på med
inöf-vandet af en ny enaktspjes »Sante Alarquis» med
musik af Cressonais. — Kenaissance arbetar
med uppsättandet af »Xinetta», till hvilken
musiken, som man talar mycket godt om, är
komponerad af Raoul Pugtto, bekant hos oss
såsom pianist och kompositör sedan sitt liesök i
Sverige hösten 1881 tillsammans med violinisten
Paul Viardot.
— På Brandus et Co. förlag i Paris har
nyligen utkommit en prydlig upplaga af lierliuz
Retpiiem, Op. 5, i partitur, orehester och
chör-stämmor, äfvensom i klaverutdrag med text.
Detta verk uppfördes der första gången d. 5 Dec.
1837.
–-+––
London. Alhambra-teatern (vid Leicester
square), som nedbrann d. 6 Dec., var en af de
för främlingar mest bekanta teatrarne i London.
Olieretten och baletten hade der sitt hemvist,
och uppsättningen af dessa var den mest lysande
man kan tänka sig. Klockan 1 om morgonen
bröt elden ut och huset stod snart i lågor helt
och hållet, genom sitt höga liige belysande staden
vidt omkring. Fppkoinsten af elden är okänd.
Endast de nakna murarne med den af elden
oberörda prydliga fayaden qvarstå. Teatern tillhörde
ett aktiestillskap, som genast lär återuppbygga
den samma, och säges ha varit försäkrad för
30,000 pd. sterl.
— Den bekante pianisten och kompositören
K. Paner har utgifvit en födelsedags bok (
Birtli-day Book, Forsvth Brothers förlag, London)
innehållande födelse- och dödsdagar för alla
Ite-kanta och berömda komponister, sångare,
instrumentalister, musikaliska skriftställare,
historiker, forskare och kritiker, allt med praktisk
öfversigtlighet ordnadt. Hvaije dag af året är
försedd med ett citat, som rör musik, hemtadt
ur biografier, bref och afhandlingar af berömda
musiker och skriftställare fran äldre eller n varetider.
–-+––
Leipzig. På ftale abonnemangs-konserten
i Gewandhaus förekonnno två nyheter: »Harpa»,
ballad af Felix Dalin, för soli, cliör och
orehester komponerad af Willem de Haan samt
»Cliri-stophorus», legend af F. von Hoöhaas, för soli,
chör och orehester komponerad af .Josef
Rliein-berger. Den första af dessa slog ej synnerligen
an, deremot gjorde den senare ett mäktigt
intryck och berömmes såsom ett godt arliete med
värdig stii oeh vacker melodik.
Wien. På Theater an der Wien har
gif-vits en nv operett, »Der Bettelstudent», som haft
mycket stor framgång och anses komma att halla
sig länge uppe på scenen. Texten är af Zell
och Genée; musiken af Alillöcker är ltehaglig,
melodios oeh delvis karakteristisk. Libretton
lärer vara ganska lyckad och ett af de nämnda
författames bästa arbeten.
–-+––
Berlin. Pauline Lucca har vunnit stort
bifall uti sin andra rot vid operan såsom
»Katarina i Göt/.’ »Bezalunte Widerspänstige»
(Shake-sitears: Den tamda argbiggan). Hon blef
inropad omkring 20 gånger.
1 Veimar. Hofkapel!mästaren Ed. Lassen
kommer den 2 Januari att fira sin 25-åriga
verksamhet vid härvarande hofteater, då man tänker
uppföra komjiosit ioner af jubilaren, derihland en
ny symfoni.
Dödslista.
André, Jean Baptiste, hertigl. Anlialt.
hofpianist oeh kapellmästare, ’f* d. % 2 i
Frankfurt, 50 är gammal.
Engel, Carl, bekant författare af skrifter
om nationel musik och musikinstrumenter, t i
Kensington vid London, 04 ar. Bördig fran
Hannover tillbragte han större delen af sitt lif
i London. Den utmärkta musikaliska samlingen
i South Kensingtonmuseum är till en del
anskaffad af hönom. Hans förnämsta verk är:
De äldsta folkens, i synnerhet Egypternas,
Hc-breernas och Assyriernas musik.
Hur man kurerar sin husvärd.
Den ryktbare valdhornisten Vivicr i Paris är
en passionerad djurvän, men nästan öfverallt
hvar lian Jm>tt har han haft oliehagliga
uppträden med sina värdar, ty, som bekant, ha dessa
högst sällan några sympatier för kattor och
hundar. För någon tid sedan bodde Vivicr i
fjerde våningen i ett hus på rue Royale, men
han hade icke Isitt der liinge, förr än hans värd
lät honom förstå att han inom tjugofyra
timmar måste göra sig af med sina der
inqvarte-rade skyddslingar, en hund, en katt och
en korp. Vivicr låtsade finna sig i sitt ikle oeh
gjorde sig af med både hund, katt och korp,
tre förträffliga vänner. Någon tid derefter
beklagade flera af hyresgästerna sig för portvakten
och värden att de ibland midt i natten, men
vanligtvis i daggryningen, blefvo uppväckta af
ett sällsamt och ihållande läte, som utträngde
ur Viviers våning. Detta ljud öfverraskade
hyresgästerna iifven ibland om dagame, men
ingen kunde förklara livad det egentligen var för
ljud. Kn amerikanare, som ibland Itesökte
värden, trodde sig kunna försäkra att det mystiska
lätet var en bufleloxes ramande.
»Kn bufleloxe hos mig i fjerde våningen,
det är omöjligt», utropade värden, »det iir besfänult
endast valdhomstoner, ehuru ej af vackraste slag.»
Sex månader törflöto och det sällsamma
ljudet blef allt olidligare. Slutligen lieslöt
värden att sjelf öfvertvga sig om livad det var. Han
ringde på Viviers dörr, artisten öppnade sjelf
och införde honom artigt i sin matsal. Du de
vanliga artighetsbetygelserna voro utbytta,
ämnade värden just gå rakt på saken, dä
plötsligett förskräckligt ramande hördes fran det
bredvid liggande rummet.
»Store Gud», utropade värden, »livad har
ni i det der rummet?»
»Der?» frågade Vivier likgiltigt.
»Ja, just der? . . . Det är ju olidligt.»
»Ah, det är bara en ung ko.»
»En ko hos mig!» skrek värden.
»Jag lier om ursäkt, det är hos mig.»
»Min herre, det är en nedrighet, ni far flytta.»
»Ja, så fort mitt kontrakt är slut, men
icke förr ... Ni har tvungit mig att pa
kontraktet förbinda mig till att ingen hund ha; jag
har lydt, jag har i stället en ko, hvarom intet
onl linns i kontraktet; hvad kan ni väl invända
deremot?»
»Jag siiger er att det är en nedrighet . . .
en ko! . . .»
»Stilla, stilla, min herre», inföll Vivier, »kom
ihåg att ni är gift, att man aldrig vet livad som
kan hända och att det åtminstone for en man i ert
läge äroklokt att sa mycket skymfa liornboskajien.»
»Tig herre, och skaflä genast bort er ko!»
»Ja, men på det vilkoret att jag får
återtaga min hund.»
»Haf tio hundar, men förskona mig från
detta rysliga djur ... en ko i ett af de
vackraste husen pa rue Royale! . . . Hur förfärligt!»
Qvigan, hvilken Vivier skaflät sig dä hon
endast var några dagar gammal, var emellertid
nu för stor att komma ut genom dörren, utan
måste hissas ned genom fönstret, en
förrättning som naturligtvis pa det högsta ronde alla
hyresgästerna, de liksom Vivicr förut strängt
förbjudna att ha några husdjur. Dagen
derefter hade Vivier ater skattat sig en hund, och
hvaije gang värden rankade på hufvudet deråt
helsade valdhornisten honom frän den lilla qvigan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
