- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 3 (1883) /
86

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sista quinzaine, ined endast 8 pulsslag,
redan det nugot för myckel. Dertill har
Stora teatern bidragit med en intressant
repris af »Tannhäuser», med delvis ny
besättning. Titelrollen är anförtrodd tåt
hr Sellin an, hvilken eller mättet af
sina resurser skiljer sig från uppgiften
på ett särdeles vackert sätt. Ehuru hans
Tannhiiuser i vår tanke ej går upp mot
hans Eleazar, och ehuru han ej kan fä
oss att glömma vare sig den utmärkte
sångaren Arnoldson eller den lika
utmärkte framställaren Ferenczy, så
inlägger han likväl så mycken hos
honom ovanlig, ej blott yttre men äfven
inre glöd och sorgbunden lidelse, att
rollen blir livad den framför alt bör vara:
sympatisk. Det finnes nämligen ingen
af Wagner skapad figur, som är så rent
personlig och deri han sa uppriktigt
nedlagt sig sjelf, som just Tannhäuser (man
läse härom Wagners egen bekännelse i
n:r 7 af denna tidning). Särskildt har
Wagner, trots det han senare helt och
hållet uppgick i den deklamatoriska stilen,
aldrig skapat något större praktverk i
just denna stil, än Tanuhäusers berättelse
om sin Romafärd. Detta erkännes t. o.
m. af många Wagnerister, ehuru de akta
sig att draga konseqvensen, som
naturligtvis blir den, att äfven det, som
Wagner företrädesvis prisat i sina sista verk,
gjorde lian mycket bättre i sin ungdom.
Visserligen blir det då svårt att inse,
huru Wagners sista arbeten ens i något
hänseende — om ej i enformighet —
kunna sta framför de tidigare. —
Fröken Eks Elisabeth var likaledes en glad
öfverraskning; icke så som skulle man
ej väntat sig något framstående, men
förväntningarna blefvo i alla fall
öfver-träffade. 1 apparitionens nobless, i
mimikens och spelets uttrycksfullhet
öfver-gar hon redan sin föregångerska, i
sängen visserligen icke på långt när; dock
har hon äfven deri genom sin Margareta
och Elisabeth uppodlat hos sig nya sidor,
synnerligen en finskiftad dynamik.
Vi-bratomaneret är visserligen ej borta, dock
märkes det mindre i fraser med full
strupe än i upprörda scener för lialf röst,
hvilket torde vara ett tecken på att
sångerskan är pä väg att få bugt dermed.
— Hr Strömberg som landtgrefve
gjorde sitt bästa, och hr Langes
Bite-rolf kom oss naturligtvis icke att sakna
företrädarens, hvars blotta namn af
»Bite»-roIf nästan kunde gälla som
expressiv beteckning på hans sångsätt.
Fröken Karlsohns herdegosse sjunger bra,
om han blott kunde öppna mun och
strupe litet mera. Hofkapellet under hr
Nordqvist förtjenar erkännande försitt
ansträngande arbete; särskildt utfördes
uvertyren med ett lämpligt dämpande af
de upprepadt ackompanjerande,
förkättrade violinfigurer, dem W. B. i lifstiden
liknade vid »en tandlös kärings gnäll».

Innan vi lemna Stora teatern, böra
vi omnämna fröken Grabows
uppträdande i »Mefistofeles», hvilket gestaltade
sig till en ovation, så mycket större som
det gälde alt visa, det en ann är så

god som en ann, och stockholmare icke
sämre än köbenhavnare. Först när en
talang i utlandet blifvit hallstämplad, då
är den riktigt bra för de goda svenskarne.
Fröken Grabow var lika stor talang förut
som hon är nu, men säkert hade hon
nu icke hyllats med fullt samma värme,
derest icke »vore danske brödre» varit
sä slösaktiga på loford. Det barnsliga i
att på detta sätt låta utlandet imponera
på sig varder sä mycket större, då man
betänker att här är fråga om
Köben-havn, hvars opera notoriskt står vida
lägre än vår och der det således för en
svenska icke bör vara allt för stor ära
att skörda triumfer. Men kanske var
del en smula politik af fröken Grabow
att resa dit? Nå ja, i så fall anse vi
att hon gjort alldeles rätt. — Hurusom
luilst. så är hon nu som förr samma
varma, poetiska konstnärssjäl, der
tillvaron af den sällsporda »fen sacré» just
är den makt, som lägger hela
hufvud-städer för hennes fötter och kommer oss
att glömma några tekniska brister i uttal
och plastik.

* *

*



Nya teatern har varit synnerligen
verksam och i sista stund framdragit
både en repris och en novitet.
»Alphyddan» hör till de pjeser som aldrig
åldras, emedan den eger både sund
mensk-lighet och verklig poesi, då deremot
ingendera delen linnes i det nyfranska
cöcotte-kram, som alltför mycket fått
nedtynga Nya teaterns annars
uppåtsträf-vande tendenser, detta modekram må nu
heta »Coralies son», »Niniche» eller »Bade
hjerta och hand» (i hvilken sist nämda
pjes fru Horwitz kastar bort en
glänsande talang, som i sanning vore värd
verkligt stora uppgifter, i stället att
man nu såsom hennes största bedrift
blott hör utskrikas den, att hennes
Mi-caela icke har Boccaccio-fasoner, liksom
om detta vore något mer än det minsta
man kan begära!) Hr Lej dström hade
framgång i sin debut. Hans vackra
bariton hindras dock i sin framkomst
genom detta slutna sångsätt — liksom
nästan med sammanbitna tänder —,
hvilket alt mer synes beherska våra sångare
nu för tiden; hans sätt att föra sig var
väl icke fullt så hurtigt som man vill
se hos krigaren Max, men gjorde genom
sin ledighet och anspråkslöshet ett
behagligt intryck. Fröken Pettersson
var en förtjusande Betli, och hr Kloed
passar ej illa i Daniels skepelse, ehuru
hans deklamation är något för entonig.
— Vid sidan af Alphyddan bör äfven
med heder nämnas en liten näpen
bagatell, kallad »Kärlekens försåt», grundad
på den klassiska pjesen »La surprise
d’a-monr» af Marivaux (f 1763),
upphofs-mannen till den genre, som kallades
»ma-rivaudage» och just bestod i en dylik
analys af hjertats hemligaste rörelser,
utförd på ett sirligt och tillspetsadt språk.
En dylik pjes bör utföras riktigt lin-fint
och spirituelt för att göra verkan, och
måhända kan man skylla på bristen i
detta hänseende å Nya teatern (der en-

dast fru Cysch var fullt lyckad), om
densamma gjorde ett något matt intryck.
Uppsättningen är annars riktigt träffad:
rococö och maskeradkostymer. Musiken
af Poise är graciös och enkel som sig
bör. Den lilla operetten förtjenar länge
plats på repertoaren.

Mindre teatern fortfar med sin
»Tiggarstudent», och vi önska densamma så
långt lif som möjligt, på det sämre
offen-bachiader derigenom må hållas undan.
Denna pjes hör nämligen till de bättre
sådana, ja den har knapt något qvar af
genren utom dansmelodierna oe.h den
oundgängliga expositionen af fruntimmer
i manskostym. Musiken är melodios,
texten eger intrig och karaktär, dess
utom en pikant historisk bismak samt
den för svensk publik ej föraktliga
fördelen att fä presentera en blågul karolin
med porträttlikhet af Karl XII.
Utförandet godt pä alla händer, i synnerhet hos
hrr Linden och Warberg, fru de
Wahl och fröknar Lund och Löfgren.

* *

*



Vi ha nu blott utrymme för ett
hastigt omnämnande af konserten af
sällskapet O. D., livars uppträdande i
Stockholm alltid gör sensation, äfven om,
såsom nu, den egentliga studentsången icke
utgör programmets hufvudpart: att den
tar hufvudparten af bifallet är i alla fall
säkert. Piéce de résistance var denna
gång Mendelssohns bekanta
Antigone-körer. Vi torde ej nu så långt efter
konserten behöfva ingå i någon analys
af detta vackra arbete, utan vilja blott
för vår del inlägga en gensaga mot
det-sammas uppförande på konsert. Det är
på scenen detsamma har sin rätta
plats, i sammanhang med ett fullständigt
uppförande af Sofokles’ mästerverk,
såsom det i Tyskland ofta egt rum och
äfven här borde vara en hederssak för
vår främsta scen att åstadkomma, hålst
det redan för öfver 20 år sedan gick
för sig i Upsala på Josephsons initiativ
och med diletlantkrafter. Man ger
Shake-speares Midsommarnattsdröm med
Mendelssohns musik, Göthes Egmont med
Beethovens. Men hvarför icke också
So-fokles’ Antigone med Mendelssohns musik
och Byrons Manfred med Schumanns?
Vi äro öfvertygade om att, om Stora
teatern äfven härutinnan är försumlig,
så upptages tanken på annat håll, såsom
fallet var med Göthes Faust.

Utförandet var i körerna utmärkt.
Bland öfriga nummer väckte Arlbergs
femstännniga folkvisor stort intresse.

A. L.

2 maj Tiggarstudenten.

3 n Svendsen (D-symf., Zoralmyda, Raps. 2).
4 » Forsténs debut.
5 0 » » Händeis passion. — Tivadar Nach&z. Hulda Wäsström.
8 » Svendsen (B-symf., Kröningsinarsch,
13 » Raps. 3). Isabel Wenberg.
14 » Matiné.
16 u Fru Horwitz’ recett.
18 » Tannhäuser.
19 » Alphyddan.
20 » 0. D. (Antigone).
22 » Nach&z (Krugs kons.). —Kärlekens försfit.
23 » Grabow—Helena.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free