Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af hr Fredriksson, det oupphörliga
nedsättandet af hr Lindberg, in. 11. m. ti.
företeelser). För nämda »pia fraus»
finnes nu ej längre något skäl, och nya
teatern torde framdeles kunna påräkna
från både allmänhet och kritik en
rättvisare uppskattning af denna scen, som
med all sin mångfrestande orolighet och
sina tillfälliga koncessioner ät smak
för-derfvet likväl eger den för en
sekundteater allenastående förtjensten att icke
blott se på penningen, utan äfven hafva
en känsla af estetisk forpligtelse. Dess
program lofvar också godt.
Under sommaren ha vi här i
hufvud-sladen ej haft många musiknöjen, när vi
undantaga gratiskonserterna: Munczy Lajos,
Steiner med gossorkestern o. s. v.
»Folkets gunstling» på Djurgården lyckades
trots namnet ej spela sig in i folkets gunst.
Dereinot hafva hrr Sjöberg & Edgrens
hasselbackskonserter som vanligt varit
talrikt befolkade.
Så mycket flitigare hafva våra artister
begagnat sina »ferier» till att slå mynt
i landsorten och naboländerna. Trion
Grabow-Ödmann-Hallström har —
naturligtvis med stor framgång — konserterat
i södra Sverige och Köbenhavn; hr
Lund-qvist har sjungit (för välgörande
ändamål) på Dalarö, fröken Karlsohn m. fl.
ha konserterat i Norrtelje och Furusund,
fröken Lagermark i Södertelje, fröken
Andersson i Falkenberg, fröken Löfgren
i Norrtelje m. ra., fröken Janson (se
nedan) i norra Sverige etc. etc.
Stockholms allmänna sångförening följde
exemplet genom att resa till Norrköping, de
»nya svenska qvartettsångarne» sjöngo i
Köbenhavn, den Brohtnanska qvartetten
i södra Sverige m. m., en blind
sång-qvartett uppträdde i Landskrona, Vestgöta
regementes musikkår i Sköfde o. s. v.
Bland i utlandet vistande artister hafva
gjort sig bemärkta hland annat fröknarna
Wigert och Lang i London, Enström
dito, Anna Moberger i Köbenhavn, hr
Westberg (jämte Trebelli) i Köbenhavn.
Lofordas bör den å stora teatern här
nn vidtagna sänkningen och
omplaceringen af orkestern, hvarigenom
ljudmassan torde bli jämnare fördelad, icke
ensidig såsom förut, då stråkar och blåsare
sutlo skilda på ömse sidor om
kapellmästaren, alldeles som karlar och qvinnor
på hvar sin sida om stora gängen i en
landsortskyrka.
Ondt om musikanter ha goodteuiplarnc
i Stockholm, enligt livad man erfar af
Svenska Good -Templar, som utbrister:
Fins det ej under solen några människor
med musikaliskt öra, som kunna låta
bli att smörja strupen med konjak? I
Stockholm ha goodtemplarne haft lika
många musikföreningar som stjernor i
kar-lavagnen, men flere af musikanterne ha,
på samma gång de lärt sig blåsa »horn»
äfven lärt sig blåsa glastrumpet och sålunda
slitit sönder musikföreningarna.
Wagner contra Wagner.
Efter Hanslick.
1 »Tristan» framträder en
märkvärdig förvandling i Wagners
åsig-ter om den rätta operastilen, om
rangförhållandet mellan musik och dikt, sång
och deklamation. Att belysa de enskilda
faserna af denna förvandling, att
undersöka huru småningom den ästetiska
revolutionen utvecklade sig hos Wagner, hör
till de intressantaste uppgifterna för en
allvarlig Wagner-biograf, det vill säga en
biograf som gör til! sitt mål, icke att
tillbedja, utan att förklara Wagner. I
den riktningen tör hvarje om än så
obetydligt bidrag helsas välkommet.
1 detta hänseende vill jag hänvisa till
två föga uppmärksammade, rätt
märkvärdiga uttalanden af Wagner från äldre
tid. Det ena af dessa, som, efter hvad
jag vet, ingen biograf ännu anfört, står
i Richard Wagners »Autobiographische
Skizze» och förekommer i den af Lauhe
redigerade »Zeitung fur die elegante Welt»
af år 1843 n:o 5. Wagner berättar häri
om sin förstlingsopera »Die Feen» och
menar, att i ensemblen fans åtskilligt
lyc-kadt, samt försäkrar att i synnerhet andra
aktens final skall göra stor verkan. »1
de enskilda sångstyckena», fortfar
Wagner i sin sjelfkritik, r.fattades den
sjelfständiga fria melodien, hvarmed
sångaren ensamt förmår verka, under det
lmn genom småaktigt detaljerad
deklamation af komponisten heröfvas all
verksamhet. Ett fel hos de flesta tyskar som
skrifva operor.» Stället är högst
betecknande, och detta så mycket mer, som
Wagner strukit det i sina samlade
skrifter (1871), hvilket, såsom jag tror,
ingen hittills bemärkt. Här felas (Band 1.
sid. 13) i aflryeket af »Autobiographische
Skiz/.e» den ofvan anförda satsen.
Märkvärdigt nog har Wagner sålunda 1843,
på en tid, då han redan komponerat
»Flygande Holländaren» och större delen af
»Tannhäuser», den öfvertygelsen, att det
är ett »fel» att låta den småaktigt
detaljerade deklamationen herska i sången
i stället för den sjelfständiga fria
melodien, med hvilken sångaren allenast kan
verka. Derjeinte tillstår han, att de flesta
tyska operakomponister och äfven han
sjelf lida af detta fel. Uppenbarligen har
han snart funnit detta med hans
individualitet tätt sammanvuxna »fel» obotligt,
men derjeinte upptäckt helt andra
egendomliga företräden hos sin talang eller
sin komplex af talanger, de der kunde
uppväga det för honom svårfunna
melodiska tjusningsmedlet, och hvilka dertill
syntes honom värdefullare och vigtigare
för den dramatiska verkan. Sålunda satte
Wagner »felet» i system och gjorde af
en erkänd brist ett ästetiskt lagbud. Vi
se huru det wagnerska musikdramats
system nästan inför våra egna ögon växer
upp och utbreder sig mellan dessa båda
gränsstenar: prisandet af den
»sjelfständiga fria melodien» och det derefter
föl-* jande tysta återkallandet af detsamma.
Ett annat intressant ställe i Wagners
sjelf biografi får en egendomlig betydelse
genom den reflex det kastar på ett senare
uttalande. Wagner berättar från den lid,
då han i Paris (1841) begynte
komponera »Flygande Holländaren», följande.
Han tog sig sommarbostad i Meudon och
hyrde sig ett piano efter att under tre
fjerdedels år ha instält all musikalisk
produktion. »Sedan det anländt», berättar
Wagner, »sprang jag omkring i verklig
själsångest; jag bara fruktade nu för den
upptäckten, att jag ej mer var någon
musiker. Först började jag med
matroskören och spinnvisan; allt gick i flygande
fläng, och jag jublade högt af glädje vid
den i djupet af mitt hjerta kända
vissheten, att jag ännu var musiker.» Den
saliga känsla, som ger sig luft i detta
den äkta konstnärens utrop, står i den
största tänkbara motsats till det senare
nästan höginodigt klingande utropet af
Wagner i fråga om »Parsifal»: »Jag är
ingen musiker.» Afgudadyrkarne i
Bayreuth beundra naturligtvis det sista
uttrycket ; vi andra glädja oss mer öfver
det första, som visar oss Wagner från
hans menskliga och konstnärligt älskvärda
sida. Emellertid beteckna dessa Wagners
sjelf bekännelser: glädjen öfver att vara
musiker och tillfredsställelsen att ej vara
musiker, två vidt skilda ändpunkter, inom
hvilka en fenomenal utveckling egt rum,
som för en lång tid gifvit oss ämnen att
tänka på.
––-*+*––-
Från in- och utlandet.
I Stora teaterns orkester- och
kör-personal hafva åtskilliga förändringar med
nu ingångna spelår egt rum. Så hafva
afgått: hrr Muller (l:e flöjt), Salez (fagott)
och Pettersson (oboe). Första och 2:a
flöjtpartierna uppbäras nu i stället af hrr
C. G. Fredriksun och A. Kuliluu:
nyan-stäldc äro: hrr Palmqvist (3:c flöjt),
Kjellberg (fagott), Lindman (3:e oboe) och
Sperati (l:a fiol). Till hopa räknar
hof-kapellet denna säsong 54 ordinarie och
e. o. ledamöter, kapcllmästarne
oberäk-nadt. Operans körpersonal räknar 50
medlemmar, hälften mauliga, hälften qvinliga.
Musikaliska akademien. K. m:t har
förklarat direktören och lärarne vid
Musikaliska akademiens konservatorium
berättigade, då de uppnått 60 lefnadsår
och minst 20 tjenstår, att efter
afskeds-tagando uppbära pension med det belopp
hvart ill lönen uppgår. Mycket bcqvämt
för vissa sinekurer!
Frisbelönta pianinon.
Pianofabrikan-terne Bergqvist & Nilsson i Stockholm
ha på nu pågående internationella
utställningen i kristallpalatset i London
tillerkänts silfvermedalj för sina der
exponerade pianinon.
–––-
Ludvig Norman, som tillbragt ett par
månader af sommaren i Varberg, har
derunder varit sysselsatt med att öfverflytta
i musik C. A. Molins diktcykel
»Humleplockningen», för soli, kör och orkester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
