Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bekant har Biilow med hela makten af
sin talang bistått den stora tyska
musikreformationen, allt ifrån de onda dagarna,
då wagnerianer betraktades såsom
sviir-mare, jämförliga med vederdöparne i
tiden, ända tills nu, dä mest hela den
bildade verlden, om icke förstår, så doek
obetingadt underkastar sig(?)de nya
sanningarnas auktoritet. Brahms hyser
Biilow en speciell förkärlek för oeli
lyckligare kan en kompositör sannerligen ej
råka ut, än när en sådan konstnär tar
hans verk till föremål för sin mission.
Skall någon vanlig människa begripa dem,
så måste det. vara när de så föredragas.
Förgårdagens konsert inleddes med en
stor, här förut ej spelad sonat i f-moll
af nämdo mästare. Verket, som redan i
formelt afseende allt emellanåt bjuder en med
Brahms föga bekant publik på
öfverrasknin-gar, besitter åtskilliga delar af
verkningsfull skönhet. Vi erinra i detta afseende
om andantesatsen och don fantasiartado
finalen. Det behöfver naturligtvis icke
nämnas att donna sonat hör till det slags
musik, som man behöfver höra om för
att rätt uppskatta. Verk, sådana som
detta synas oss för öfrigt särskildt tyda
på hvilken utvidgning af den allmänna
pianotekniken man ännu kan vänta af
framtiden, ty utan en färdighet, som
tilllåter tolkaren att, såsom nu, alldeles
från-sedt de stora svårigheterna, egna hela sin
uppmärksamhet åt att återge mästarens
ofta filosofiskt djupa tankegång, är Brahms
f-moll sonat näppeligen rätt njutbar.
Beet-hovens sonat i fiss-dur op. 78 hör
likaledes till de stycken man sällan hör. Men
äfven för de flesta som känna dem af
gammalt, var det sätt hvarpå de af
Biilow föredrogos eu så godt som ny
uppenbarelse. Att tala om Btilows färdighet
vore förspilda ord. Man vet hvilken
utsträckning det rent mekaniska i denna
konst äger i våra dagar, och dock står
B. bredvid Liszt äfven i jämförelse med
alla andra på don högsta höjden af
teknisk fnllkomlighet. Rubinstein spelar falskt
emellanåt, men Biilow så godt som aldrig.
Det fans emellertid ännu efter första
konserten folk, som icke ansågo konstnären
i besittning af den sammetsmjuka ton,
hvarmed en del moderna anslagsartister,
t, ex. Griinfeld och Faclimann glänsa. Vi
hålla dock för att äfven dessa efter att
ha hört de RalFska sakerna i tisdags skola
känna sig öfvertygade om att Biilow kan
allt. Den oemotståndliga, hänryckande
glöden hos Rubinstein eger Biilow ej. Han
är, vi upprepa det, för besinningsfull
der-till. Men på det område han föresatt
sig, den objektiva konsten att troget
åter-gifva livad det än vara må, som faller
inom gränserna för lians uttrycksmedel,
står han ouppnådd och oöfverträfflig.
Pärlan i förgårdagens program, såsom
utförande betraktadt, var enligt vår tanke,
den Mozartska c-niollfantasin. Ingen, som
hörde den, kan någonsin glömma detta
mästerstycke af sanning och finess. Liszt
saknades naturligtvis icke. Han är,
direkte eller indirekte, alla nu lefvande stora
pianisters mästare, och pianovirtuosmusi-
ken beherskar han med sin
utomordentliga insigt, i allt hvad instrument förmår,
fullständigt. Hvarje pianist, som
respekterar sig, är således lika villig, som af
pietet skyldig att dekorera slutet af sitt
program med några lisztska effekter. Denna
gång var det två etyder, en af
Soirées-de-Wiennevalserna och slutligen fiss-dur
(fiss-moll) rapsodin, alla hänförande väl
spelade. Utöfver programmet spelade
konstnären slutligen på ett alldeles
elektriserende vis sista satsen ur sonata appassionata.
Kristiania d. 19/, 85.
Den som minst tänkte på att blifva
insnöad i den höga norden tör väl bafva
varit »violinelfvan», som man så vackert
kallar Teresina Tua i Sverige, medan
hon här, hvarest ödet hållit henne fast
mycket mot hennes vilja, har fått finna
sig i att blifva kallad Teresina mea,
Teresina nostra o. s. v.
Att tala om hennes spol lönar just
icke mödan nu då alla ha hört henne,
varit förtjusta och suckat; men ett skola
vi då genast komma öfverens om med
vår musikreferent: »att hon skulle ej ha
blifvit sä rikligt hyllad inför en publik
af blinda.» Hennes intagande toner hade
visserligen smekt deras hörselsinne, men
trängt in till deras innersta hade de
knappast. Dertill fattades detta »jo no
sais quoi», som är den verkligt
fullfärdige artistens ofelbare stämpel och som
Tua har i.tsigter för att komma i
besittning af, om herrar kritici och publiken
ville hålla beundran för personligheten
nere så mycket, att deras
omdömesförmåga ej helt och hållet förblindas blott
af hennes yttre. Det har emellertid visat
sig återigen, jag menar här åtminstone,
att af denna hop af dömande,
recensenterna talar jag om, ha de flesta fallit på
sina knän för hennes alltid närvarande
och för frasen starkt betecknade obligata
leende, och de ha varit idel syn, medan
de bort vara idel öra. Tua har
emellertid gjort lycka; men det såg ut som om
hon tröttnat på den. Hela dagen måste
hon sitta inne i hotell Victoria och se
med sina stora ögon på snön, som låg
utanför, ty hon var insnöad, och så på
aftonen med besvär ge sig af till
konsertlokalen och gifva de konserter, som hon
egentligen skulle ha gifvit för andra, och
med samma repertoar, bara med några
små variationer uti, med samma publik
framför sig, hvaraf hon kände icke så
få, till hvilka hon sände från estraden
sina helsningar, och af hvilka hon med
det ofvannämda leendet tog deras till
gengåfva. Men sistä aftonen var hon
tydligen trött både på den, snön,
repertoaren och allt sammans, ty då var sjelfva
leendet matt. Lyckligtvis vände sig ödet,
snöfallet upphörde, Tua reste, och de
arma referenterna nödgas väl alla att
lägga större eller mindre stycken
häftplåster på hjertat, — om det bara låter
sig göra. S.
Köpenhamn. Boitos »Mefistofeles» har
nu ändtligen den 20 Jan. blifvit uppförd
på kgl. teatern härstädes. Publiken som
med stor spänning motsett denna p rem iöre
förhöll sig i början mycket reserverad,
men bifallet ökades något under aftonens
lopp. Någon lycka synes operan ej bafva
gjort här. Hr Lange (Mefistofeles) var
för aftonen ganska indisponerad och hr
Jerndorff (Faust) har för svag röst för
sitt parti. Fröken Sehrödcr som
Marga-I reta var ej heller synnerligen anslående,
j Om operan, som nästan hotade att falla
igenom, lemnar Angul Hammerich i
Nationaltidende efter andra föreställningen
en så till vida gynsammare recension, att
han anser faran för dess första existens
vara öfver.
Dock anser han ej Boitos här och
annanstädes i Europa så högt uppburna
musik för något verkligt konstverk, äfven
om der finnas enskilda partier af stort
konstvärde.
Ett fel anser han vara, att den ej
har en genomgående stil utan i
lokalfärg rättar sig efter textens innehall, så
att den t. ex. i första aktens
Kermess-sccn har tysk, och i tredje akten (den
klassiska Valpurgisnatton) en nästan
plastisk anstrykning.
Blott i fängelse-scenen anser han
Boitos Faustmusik ha öfverträffat Gounods.
Om hr Langes Mefistofeles yttrar han:
Dä hr Lange åter i fredagsvar fullt
disponerad, visade han sig i både
dramatiskt och musikaliskt hänseende som en
ypperlig framställare af denne »Kaos
underlige son» just med framhäfvandc af
de egendomligheter hos Boitos Mefisto,
som i humoristisk naturalism gör figuren
egendomlig som något för sig.
Paris. »Stora operans senaste nyhot
»Tabarin», opera i 2 akter af Pessard,
uppfördes för första gången d. 12 Jan.
men gjorde ej synnerlig lycka. Enligt
korrespondens från Paris till Dresden
skall musiken vara för fin för de vid den
lätta operettgenren vana parisarne.
Wien. Lili Lehmann gasterar för
närvarande härstädes och sjöng d. 18
Jan. för första gången Isoldes parti i
Wagners »Tristan och Isolde». Fröken
Lehmanns apparition och spel berömmes
såsom oöfvcrträffliga, svagheten i
stämman, särdeles i de lägre tonerna, störde
något framställningen, som för öfrigt
utmärkte sig genom musikalisk smak och
precision.
I Bom har utkommit en ny
musiktidning med titel »Roma musicale.»
— 15 teatrar bafva under förlidna
året nedbrunnit.
Rättelse.
I art. »Gloria’» i förra numret, rad. 3 från
slutet, står: a g tiss ge tiss g a g, läs: a g
fiss e tiss g a g.
INNEHÅLL: Förslag till reformering af
pedalskriften. — Konservatism eller liberalismV (forts.)
— Kyrkomusikvän! — Följetong: Beethovens ende
lärjunge. (forts. o. slut,) — Frun Scenen och
Konsertsalen. — Svenska, sångerskor i utlandet. — Melodiarium
till Svenska psalmboken. — Frun in- och utlandet. —
Ttättelse. — Annonser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
