Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerna» i sina förklaringar, och försök har
till och med gjorts i förra århundradet
alt grunda dissonansen på »sväfningarnas»
inverkan.
Först i närvarande sekel fingo
emellertid dessa akustiska förklaringar en fast
medelpunkt uti Helmholtz’ epokgörande
arbete >’Die lehre von den
tonemplin-dungen». Helmholtz ställer sig här på
rent fysisk grund, och detta är på en
gång styrkan och svagheten i hans arbete;
det förra emedan det var nödvändigt att
en gång odeladt från den rent sinliga
sidan undersöka och konstatera de
akustiska och fysiologiska tonfenomenen, det
senare emedan en sådan ståndpunkt
visserligen icke ensam räcker till att
förklara tonkonsten, hvari ju ingå ej blott
fysiska utan äfven psykiska och estetiska
element. Men dessa senare element få
icke stå i strid med de förra, de måste
tvärt om på det innerligaste sammanhänga
med dem, och insigten härom är den
stora vinsten af Helmholtz’
naturvetenskapliga insats, den ock alla senare
harmonilärare, som bidragit till vetenskapens
framsteg, gjort sig till godo, äfven der
de opponerat sig mot Helmholtz. Bland
dessa uppträdde först v. Oettingen, som
förkastade Helmholtz’ teori om
dissonansens beroende på sväfningar, och i stället
återupptog Hauptmanns om att
dissonansen är flerhet af klanger, samt dess utom
uppstälde sin lära om mollsläglet såsom
dur-slägtets polariska motsats, i det mollklangen
skulle bero på harmoniska undertoner,
uppradande sig nedåt i alldeles samma
ordning som durklangens harmoniska
öfver-toner uppåt, sålunda att från c1 bildas
f-inollklangen genom undertonerna c F C
Assl etc. nedåt i samma intervall och
ordning, som c-durklangen uppåt genom
öfvertonerna cs fira cs es o. s. v. Denna
lära, förut antydd af Zarlino, Tartini,
Goethe och Hauptmann, har i all skärpa
förfäktats af Riernann, som t. o. m. velat
påstå, att dessa undertoner verkligen klinga
med, ej blott subjektivt i örat utan äfven
objektivt i det ljudande instrumentet, ett
påstående, som emellertid motsagts af
Helmholtz och äfven väckt betänkligheter
hos Hostinsky, hvilken — som mig synes
med rätta — tror att undertonerna äro
alldeles obehöfliga för att förklara
harmoniens problem, h vartill öfvertonerna
äro tillräckliga, hvarförutom
undertons-teorien lider af det betänkliga felet att
icke ega stöd i den praktiska
kompositionen.
Efter denna flyktiga öfversigt torde
vi nu vara mogna för att nästa gång gå
Hostinskys bok närmare in på lifvet.
Ingen kyrka, ingen trosbekännelse har
varit i stånd att från hvarandra skilja
tonkonstens vänner, så att de för
hvarandra tillslutit sina tempel.–––-Ingen
ålder, intet kön, intet stånd och intet
förhållande är utestängdt från musikens
vänliga gunstbetygclscr. noRSTia.
Om violinens strängar.
E (Forts.)
len af tarmarne öfverblifna
muskcl-“45-® membranen vaskas nu i ett särskildt
arbetsrum i djupa skålar af sandsten med
först mycket svaga, sedermera allt
starkare alkaliska lösningar. Dessa lösningar
beredas medelst en blandning af god
pottaska och askan af grumset efter
pressade drufvor; de svagaste hafva en halt
af 2 grader Baumé, de starkaste 20
grader. I dessa lösningar ligga tarmarne
inalles 6 till 7 dagar, och vid hvarje
ombyte af vätskan, hvilket sker ungefär 20
gånger, företages en vaskning på följande
sätt: arbetaren har på pekfingret en
kaut-schuksring och på tummen en fingerborg
af koppar; mellan båda drager han nu
tarmarne på så sätt, att det som ännu
qvarsitter af de inre och yttre tarmmem- |
branerna borttages.
Sedan denna process är slut sorteras
tarmarne efter sin hvita färg, längd och
hållbarhet. De sorterade tarmarne
klyf-vas derefter med en knif och läggas i
passande kärl, så att den enes finare
ända ligger intill den andres gröfre. Då
nemligen tarmen är tjock och bred i den
ena ändan, men tunn och smal i den
andra, så skulle man utan detta
förfarande vid spinningen erhålla olika tjocka
strängar, hvilka lätt gå af och gifva en
dålig ton.
De ännu fuktiga tarmarne spännas
nu med stift på en ram, hvarpå de
erhålla den första spinningen. Derefter
insättas de med tarmar fullsatta ramarne
i en svafvelkammare, der de få vara två
till åtta dagar, alltefter som de på dem
spända strängarne äro finare eller gröfre.
Under tiden tagas ramarne då och då ur
svafvelrummet och utsättas någon tid för
fria luften men ej för regn. Innan
strängarne åter införas i svafvelrummet, fuktas
de hvarje gång med en våt svamp och
snos ännu en gäng.
På denna behandling följer den sista
rensningen. De uppspända strängarne
fuktas med en alkalisk lösning och filas
omkring 50 gånger med snören af hår.
Förr utfördes denna operation med
handen, i det arbetaren filade tarmen med
en af häst-tagel förfärdigad handske, eller
också på så sätt, att man lindade ett
tagelsnöre om strängarne och förde snöret
hårdt fram och tillbaka på dem.
Sava-resse har ersatt detta förfarande med en
mekanisk apparat. Barnen, hvarpå
strängarne äro fästade, lägges på en genom
en ångmaskin rörlig vagn, hvilken
meddelar en liten apparat, som har två med
tageldynor besatta spjelar, en rörelse fram
och tillbakat Mellan dessa öfver
hvarandra och med skrufvar vid hvarandra fästade
slanar gå strängarne och glättas så af
maskinens gång. Två arbetare, hvilka stå
en vid hvardera ändan af ramen, vaska
strängarne med en fuktad svamp.
Torra poleras de sedermera pä samma
sätt medels glaspulver, som man strött
på kautschuksdynor. Derpå öfverdrager
man dem med ett lager af olivolja,
torkar dem fullkomligt och skär dem i styc-
ken af lämplig längd. Sedan man hunnit
så långt, öfverlemnas de åt arbeterskor,
hvilka rulla och binda dem tillsamman
och slutligen lägga dem i paketer.
Savaresse lemnar ganska många
sorters violinqvinter, allt efter tarmens
tjocklek bestående af 4, 5 eller 6 trådar,
hvarje tråd bestående af hälften af en
klufven tarm. Altar bestå af 3 till 4
hela men mycket lina trådar, tenoren af
6 till 7 trådar. Till guitarren väljer man
finare strängar än till violinen.
Violon-cellsträngarne erfordra ända till 10 hela
trådar. Harpsträngar hafva ända till 22.
Af kontrabasens strängar har den finaste
40, den dernäst 85 trådar. Hos
italienska strängar bestå violinqvinterna af tre
tunna lammtarmar.
Hvad beträffar spinningen eller
tvinnandet af strängar, så betjenar man sig
dervid af ett vanligt spinnhjul af ungefär
tre fots genomsnitt. Man måste vid
spinningen ganska sorgfälligt iakttaga, att
strängen blir noga cylindrisk, och derför
ständigt fara med fingrarne öfver strängen
fram och tillbaka, för att genast kunna
fä bort uppkommande ojemnheter. Det
är föröfrigt allmänt brukligt att icke på
en gång spinna strängen utan låta den
genomgå två, tre till fyra tvinningar. Att
insvalla strängen är äfven ganska brukligt.
Slutligen låter man strängarne torka i fria
luften. Om strängen lyckats och är
färdig, bör den, om man håller den 4 till
5 tum från ändarne, icke böjas af sin
egen tyngd. Såsom material till
öfver-spunna strängar användes antingen ren
silfvertråd eller försilfrad koppartråd. Den
rena silfvertråden användes till de finaste
violin-g-strängarne. De tarmsträngar som
skola öfverspinnas antingen svaflas eller
oljas och fästas med ena ändan vid
haken på spinnhjulet, med den andra vid
en vridbar hake, vid* hvilken är fästad ett
öfver en rulle lagdt snöre med en tyngd
uti för spänningen. En arbetare vrider
nu hjulet och derigenom strängen, hvilken
ä sin sida sätter den andra haken i
rörelse, så att strängen på så sätt ledigt
löper om sin axel och inga ojemnheter
uppkomma. En annan arbetare fäster den
till öfverspinningen afsedda tråden vid den
ena ändan på strängen, låter den venstra
handen glida på den och utjemnar med
den högra den öfverspunna tråden på
erforderligt sätt.
En god sträng måste bilda en
fullkomligt homogen cylinder ulan valkar eller
knutar. Den måste vara genomskinlig och
vid uppstämningen ej ändra färg och
genomskinlighet och om den spännes, till den
nästan är färdig att gå af, återgå till sin
ursprungliga längd, då spänningen upphör.
En god sträng, som spännes till dess den
går af, gör detta plötsligt såsom en
stålsträng, utan att förut gifva efter.
Efter ett tyskt arbete om violinen öfv. af Z.
Allvarsamt är lifvet, men konsten
bör vara glad. sciuller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
