Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJETONG.
Det fatala violinfodralet.
Ett äfventyr från Offenbachs studietid, berättadt
af Ernst Pasqué.
°|{^c|i tysk- eller rättare kölnisk-parisiska
musikerkoloniens vindsrum vid Rue
des Martyres i Paris blefvo vid midten al’
30-talet upptäckta och etter hvartannat
tagna i besittning af fyra musiker från
Köln: Paul, Hiiaire, Balthazar och
Heinrich Lutgen. Men äfven andra landsmän
från Köln oeli studerande konstnärer
sällade sig till de redan bofasta, bland dem
i andra hälften af 30-talet den unge
omkring 17-årige Jacques Offenbach,
hemma i Köln känd under namnet
»Kö-bes’che». Han var en talangfull
violoncellist, och sin ovanliga färdighet på detta
instrument hade han att tacka för att
Cherubini, konservatoriets direktör, en
af-svuren liende till alla utländska elever,
upptog honom i »let berömda
inusikinsli-tutets violoncellklass. Offenbach förde nu
med sina köluiska landsmän och vänner
det lustigaste musikantlif. Han lcfdepräktigt
och muntert så länge det fanns en styfver
i den gemensamma kassan, svalt när fickan
var tom, utan att han likväl det allra
minsta förlorade humöret, studerade flitigt
såsom de andra och sökte derjemte,
likasom de, att göra sin konst fruktbärande.
Den unge violoncellisten hade lykats att
introducera sig i några mer eller mindre
förnäma parisersalonger, der han visste alt
med sina smäktande violoncellromanseroch
reverier göra ett sådant intryck på herrn
i huset och synnerligast på damerna, att
han blef allas favorit. Förutom detta
»svärmeri» för den »admirable» unge tyske
konstnären af gamla och unga
musikentusiastiska damer, förvärfvade han sig
också förmånen af deras nitiska bistånd vid
biljettförsäljningen till sin årliga »Matinée»
eller »Soirée musicale». Men delta var
ej allt. Det var derjemte en liten
småsak, som dref honom till alt spela i
salongerna. Utom den personliga
vederqvic-kelsen under aftonen af limonad, sött vin
och lika välsmakande sötsaker fyllde sig
fickorna i hans frack synbarligen raskt och
behändigt med sådant der rart bakverk
af allehanda slag, hvilket ljufva byte andra
dagen kom vännerna i vindsvåningen
till godo och ofta — ledsamt nog likväl!
— måste ersätta den första dejeunern. En
af de förnämsta salonger, i hvilken den
unge Offenbach på ett alldeles ovanligt
sätt blef väl förplägad och firad, var
vi-eomte de Charnazés, en stor musikvän, som
trakterade sin violin lika passabelt, som
hans fru sitt piano. Derjemte var han
en samlare af goda instrument, och då han
förfogade öfver fullt tillräckliga räntor,
kunde han på lämpligt sätt tillfredsställa
denna lofliga passion. Sålunda egde herr de
Charnazé ett betydligt antal violiner, som
prydde hans musiksalong, deribland några
mycket goda och dyra instrument, andra
åter som voro mindre förträffliga, men
ändå rätt värdefulla. Att i ett sådant
hus violoncellisten Offenbach blef en gerna
sedd gäst är naturligt; med sin »bas» kom-
pletterade han ju förträffligt det
musik-älskande parets violin- och pianospel.
En afton hade Offenbach återigen
varit med på en soaré hos herr och fru
de Charnazé, deltagit i en trio med dem
båda, i flere duetter för violoncell och piano
med frun i huset, men synnerligast gjort
lysande effekt med sina smäktande
romanser. Frackfickorna voro som vanligt fyllda
med läckerheter, hvilka dock hvilade der
fredligt tillsammans med skoborsten, som
var medtagen för alt genom konstnärens
egen hand före inträdet i huset förstulet göra
skodonen fullt salongsmessiga. Men detta
sällskap skadade inte. Det läckra bytet
J smakade honom och hans vänner
morgonen derpå alldeles förträffligt, sä mycket
mer som för ögonblicket icke en enda
fattig liard fanns i kassan. Det smakade
men — mättade ej, och de kölniska
ma-garne, som redan under gårdagen
underkastats en ofrivillig fasta, längtade efter en
kompaktare njutning, voro det också
endast i askan rostad potatis med salt — utan
smör! Den vanliga dejeunertimman
inföll, och nu kunde ingen längre hålla ut.
»Potatis måste vi ha», menade violinisten
Hiiaire, »om vi också skola pantsatta
fracken för Köbes’che!»
»Då vill jag hellre försöka få pä
kredit hos vår fruitiére», svarade Jacques
med en lätt grimas. »Men i en näsduk
bär jag dem inte på gatorna, Hiiaire får
låna mig sitt violinfodral.» — »Det skall
du få min gosse», svarade den andre och
grep genast verket an att befria fodralet
från den dyrbara violinen med allt
tillbehör. Några ögonblick derefter anträdde
Kobes’che, denna gång försedd med
violinspelarens skylt, sin vandring till den
närbelägna Rue Breda, der den som det
nu gälde att besegra, nämligen den
hedervärda fruktmånglerskan »la meré
Mo-rel», hade sitt stamhåll, under det hans
hungriga vänner derhemma med tomma
och kurrande magar satt och väntade på
sin utsände. — De skulle få vänta länge
nog!
Den unge kölniske lustigkurren och
konstnären hade ändtligen med sina
smickrande och inställsamma ord lyckats
besegra mutter Morels barska inotsträfvighet,
och med fodralet fylt med potatis, den
allra förträffligaste potatis, hvartill äfven
slöt sig ett bihang i form af en liten
Neuchatelost, begaf sig Offenbach på
hemväg till de kära vindskuporna. Knappt
hade han emellertid beträdt Rue de
Martyres, förr än han helt tvärt måste hejda
sina bevingade steg, emedan en tilbury
med ett par hästar i raskt traf var nära
att köra rakt på honom. Det lätta
åkdonet stannade och en välbekant röst
till-ropade den förskräckte musikern med
liör-barligen glad ton: »Monsieur Offenbach!
— monsieur Offenbach! — Hvarthän med
violinen?»
Den tilltalade blickade upp, ingalunda
angenämt öfverraskad, och igenkände sin
gynnare, hr vicomte de Charnazé. Derpå
svarade han, förvirrad, utan att kunna
finna på någon bättre nödlögn: »Till
konservatoriet, hr Vicomte.»
»Ah, ni spelar violin också? Det är
ju herrligt! Och derom ha vi ej haft
den minsta aning! Det förtjenar straff.
Nij måste följa mig hem och genast
af-higga prof på en så väl förhemligad konst,
som jag, det kan ni väl förstå, är
orimligt nyfiken att lära känna.»
»Men konservatoriet?» stammade den
på glödande kol stående Offenbach, i hvars
hand del med potatis och ost fylda
violinfodralet spelade ett ordentligt tremolo.
»Om en lialf timme är ni der, jag
skall sjelf föra er dit i min tilbury. Stig
upp — inga invändningar! Jag släpper
er inte, upptäckten är allt för kostlig och
måste ögonblickligen göras till godo.»
Att undkomma var lika omöjligt som
att längre sträfva emot; den stackars
Offenbach inåste med sin låda, som
innehöll ett så sällsamt instrument, sätta sig
upp i tilburyn bredvid hr de Charnazé
och fort bar det af i susande traf ned
åt Rue des Martyres allt längre bort från
vindskuporna och de der efter
potatisfrukosten längtande musikerna.
Ändtligen stannade de på vieomtens
gård, och några ögonblick derefter stod
Offenbach med sin olycksaliga violinlåda i
den välbekanta musiksalongen och inför
fru de Charnazé, som gladt välkonmade
den unge omtyckte konstnären, ja till och
med helsade honom med högt jubel, då
hon af sin man fick underrättelse om sin
skyddslings hittills icke anade talang som
violinist. Nu skulle han taga fram sin
violin och spela, ty madame la Comtesse
var redan vid pianot, der hon satt upp på
notställarn ett nytt modernt stycke för
violin och piano. Men Offenbach släppte
ej lådan ur handen; hade bara den
fördömda lådan haft ett lås, så kunde ju
nyckeln ha varit borttappad. Men nu
var locket tillstängdt endast med en haspe
som med lätthet kunna skjutas undan.
Ångestsvetten stod den stackars
konstnären i pannan, han ansåg sig förlorad,
blmnerad för alltid om innehållet i
lådan här blefve kändt. Herr Charnazé,
som nu ville taga lådan från honom,
skulle väl undra på hans besynnerliga
beteende; han skyndade emellertid bort
med densamma till ett hörn af rummet,
der en möbel befann sig, på hvilken flera
violiner lågo upplagda. Här ställde han
ned sitt tortyrinstrument och ställde sig
sjelf beskyddande framför detsamma. Men
besynnerligt nog! i detsamma han satte
ned lådan försvann också all fruktan, den
gamla skälmaktigheten tog ut sin rätt,
och leende grep han helt behändigt en
af violinerna och började att knäppa på
strängarne i del han avancerade framåt
rummet och sålunda dref framför sig sin
förföljare, aflägsnande honom mer och
mer från det ställe, der hans olycka och
skam — såsom han menade — låg
förborgad inom det olycksaliga svarta
violinfodralet.
— —«♦>––-
I känslans verld finnes ej något för
•mycket. Hvad så kallas, är fast incr
alltid en brist. mendelssohn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
