Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 SVENSK MUSIKTIDNING.
fägna sig åt rikligt bifall. Herr
Lund-qvist innehar såsom zigenaren Baduto, Zephyrines beundrare, en större rol, som naturligtvis tilldelats honom endast på grund af hans stora förmåga som sångare. Herr L. hade säkert med nöje afstått den honom för öfrigt föga passande rolén till ex. åt herr Forsten, som med sin figur och större rörlighet varit vida
lämpligare för densamma. Rolbesättningen i sin helhet hade då varit förträfflig.
Visserligen är herr Sellergren mycket stel
såsom grefven, men man kan, om man så vill, skylla det på de sorgliga öden denne genomgått. De öfriga mindre rolerna skötas väl och körerna gå med liflighet och jemnhet. En anmärkning kunna vi ej underlåta att göra och denna gäller lalrolerna på den lyriska scenen. Om än sången här är hufvudsak, så får dock ej taldialogen slarfvas fram med en hast, så att åhöraren knappast förstår ett ord deraf, såsom ofta sker. Härutinnan borde någon instruktör åstadkomma en behöllig reform. Att nu i korthet tala om musiken i operan, så försätta oss redan ouverturen och inledningskören i »frisk stämning». Hela operan bjuder för öfrigt på en
melodios musik, som sluter sig väl till den oyanligt underhållande och roliga texten; originalitet saknas ej heller i denna
musik, och instrumenteringen är efter
operans omarbetande för vår tid och vår scen ganska effektfull, till och med
rikare än som på ett eller annat ställe synes vara behöfligt. Af operans
förnämligast anslående musiknummer nämna vi i första akten duetten mellan Thérése och Wilhelm, Gigolis och hans trupps entré med den förres komiska aria, samt körens klagan öfver pajazzons död och vidare qvartetten mellan Grefven och
Gi-goti, Wilhelm och Thérése, och duetten mellan Zephyrine och Baduto. Andra akten är operans glanspunkt. Zephyrines stora scen med den låtsade lindansningen och gavotten är i musikaliskt hänseende förträfflig och afslutas briljant med duon mellan henne och Thérése. Här ha vi också att nämna Zephyrines romans, med kör af tjenstfolket, och baletten, — hvari herr Sjöblom och fru Lund utmärka sig — Gigotis visa »Jag är en kung i konstens rike» samt Badutos serenad jemte duetten och sextetten i slutet af akten, hvars månskensceneri är särdeles effktfullt,
likasom tredje aktens början, då
morgon-rodnaden i stället belyser landskapet och rummet der Zephyrine slumrat in. Tredje aktens hufvudnummer äro Zephyrines aria i aktens början, Badutos och jägarnes kör, septetten-oktetten mellan dem,
Gi-goti, Vilhelm, Thérése och sedan
Zephyrine samt duetten mellan henne och
Baduto. Några andra teaternyheter hafva vi ej att anteckna utom de två soaréerna som gåfvos af Stora teatern d. 17 och 20 April, då den gamle värderade komikern Fredrik Deland tog farväl af scenen och publiken såsom Konjander i
»Hittebarnet», den oförgätliga, originella tvp som alltid skall vara förenad med minnet af hans länga konstnärsbana. Poises nätta operett »God natt, granne» gafs äfven vid dessa tillfällen af herr J. Ortengren och en musikälskarinna (fröken Almlöf). Med sångnummer biträdde fru Östberg ocb fröken Almati samt herrar Forstén och Lundqvist. Den förstnämda, som efter lång frånvaro från denna scen åter lät höra sig der, vann stort bifall för sitt
utmärkta föredrag af arian ur »Drottningen af Saba» och väckte väl hos alla som hörde henne en liflig önskan att hon, med öfvergifvande af operetten och dess manér, skall hädanefter få högre konstuppgifter sig förelagda å denna scen, som hon aldrig bort lemna. Fröken Almati väckte
ganska mycket bifall med en för henne af Isidor Dannström nyligen skrifven
sångpolska med gammal känd melodi. Prolog af Hedberg och ett ballettnummer hörde ock till programmet för dessa soaréer, gifna till förmån för dramat, och
musikal. artisternas pensionsforening och de sceniska artisternas understödsfond. Musikförenigens 12:e konsert å Musikaliska akademien under
hofkapell-mästaren Nordqvists ledning gafs inför ett stort auditorium och upptog endast svenska kompositioner. Konserten inleddes med Ludvig Normans »Rosa rörans bonitatem» för mezzosopran, kör och orkester (latinsk hymn till den hel. Birgitta med text från 1300-talets slut af Linköpingsbiskopen
Nicolaus Hermanni), ett af denne tonsättares bästa verk, högstämdt till sin anda och talangfullt utarbetadt. Nu som alltid väckte det ock lifligt bifall. F. Berwalds »Elflek», programmets andra nummer, är en fantastisk tondikt för orkester af
glänsande instrumental verkan. Elfvor och troll tumla här omkring i en yrande dans under nattens dunkel. 1 musiken har också klarheten fått vika för det fantastiska i plan och instrumentering. Detta stycke har förut gifvits här af Meissners orkester (1875) och hofkapellet (1879). Konsertens slut- och hufvudnummer, Södermans
»katolska messa» för soloqvartett (fru Edling, en qvinlig medlem af sällskapet samt hrr Strömberg och Max Strandberg), kör och orkester, var omsorgsfullt inöfvad och
åhördes med stort intresse. I Svensk
Musiktidning (1881 N:o 12) har en utförlig analys af detta sköna och genialiska verk varit
införd, till hvilken vi få hänvisa, då utrymmet här ej tillåter redogöra för det rika
innehållet af denna messa. Vi anföra endast slutorden af nämda analys (af A. L.): »Den som med äldre kyrkomusik för ögonen väntar sig här finna klassisk form med utförda fugor m. m., skall kanske anse denna messa för profan. Svårligen lär dock någon neka att hon i mer än ett hänseende är ett chef-d’oeuvre af Sveriges snillrikaste tonsättare.» Messan är utgifven i klaverutdrag af Musikaliska
konstföreningen. Musikföreningen hade all heder af denna konsert och särskildt af messans återgifvande. 7:de symfonikonserten, Påskdagen, gafs för godt hus. Att salongen ej, som
vanligt vid dessa konserter, sågs fullsatt, var nog ej programmets fel, som bort vara lockande, då man hade tillfälle att få
åter-höra Beethovens Eroica-symfoni, denna odödliga hjeltedikt i toner, hvarmed
Beet-hoven, efter att förut som symfoniker ha slutit sig till sina föregångare, bröt sig en egen väg såsom sådan, särskildt
betecknad af det här för symfonien nya utarbetade scherzot, som efterträdde
menuetten i de äldre arbetena af detta slag. Eroican skrefs 1803 under intrycket af »Frihetshjelten» Napoleons bragder, och dennes namn prydde ock verkets
titelblad ; men titel och namn trampades af Beethoven under fotterna, när Napoleon följande året lät göra sig till kejsare. Utförandet af symfonien var i första
af-delningen något ojemn, i det tempot till en början togs för fort. Konserten
började med Glucks ouverture till »Iphigenia i Aulis». En nyhet vid utförandet af denna var användandet af dubbelslaget med pralldrill (»prallende oder getrillerte Doppelschlag»),som användes i äldre
kompositioner. Konsertens andra nummer var Symfoniskt Intermezzo af A.
Ruben-son (N:o 2 A-dur), hvilket förut varit gifvet ett par gånger för elfva år sedan å
Meissners populära matinéer 1 Berns salong. Af detta verks tre afdelningar anslog mest den lifliga mellansatsen. Ny för vår musikverld var en pianokonsert med orkester af Hans von Bronsart. Det briljanta, välklingande stycket röjde en med pianots resurser förtrogen komponist. Hans von Bronsart, f. 1828, är också en berömd pianist, elev af Liszt, och sedan 1869 hofteaterintendent i
Hannover. Hans maka, f. Ingeborg Stark, åt hvilken konserten är tillegnad, har ock gjort sig känd som god pianist och tonsättarinna. Hon föddes af svenska föräldrar i Petersburg 1840 och gifte sig 1862. — Konserten spelades af vår
värderade pianist Richard Andersson med verklig bravur och ett smakfullt föredrag, som särdeles framträdde i det vackra adagiot. Den sista Ysaye-konserten å Nya
teatern hade ditsamlat en talrik publik, som tog sitt farväl af de dervid biträdande och genom lifliga bifallsyttringar visade sin tacksamhet mot så väl bröderna Ysaye som Salomon Smith för den musikaliska njutning de skänkt oss under sin
här-varo. Den unge tenoren Danckwardt, som lät höra sig i arier ur »Afrikanskan» och »Raymond» af Thomas, anslog också rätt mycket genom behaglig och väl skolad röst. — Violinisternas stora säsong var tilländagången och vi kände oss nu nästan öfvermätta på violinspel. Sauret och Eug. Ysaye hade ju fört oss upp på spetsen af hänförelsens Tabor. Ja, vi tyckte så. Men vi bedrogo oss sjelfva. Ingen har ännu vågat sätta någon af de nämnde artisterna på tronen i violinisternas rike. De ega redan en konung —Joachim, och en medregerande drottning— Wilhelmina Neruda. Och hon kom hit efter dem. Efter 20-årig frånvaro har hon nu på det mest entusiastiska sätt hyllats här såsom sådan. Man kan ej med någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
