Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJETONG.
En sammansvärjning.
(Forts. o. slut.)
följande morgon stodo framför porten
till hertigliga slottet i Ludvigsburg
grefvarne von Rechberg och Putbus, till
rangen kammarherrar, men egentligen
intima vänner till hertig Carl Eugen,
hvars ständiga sällskap de utgjorde, och
bredvid dem syntes en stel herre i
gene-ralsuniform och garde-grenadierernas
prydliga drägt. Denna kavaljer var herr von
Scheeler, öfverhofmästare på slottet i
Ludvigsburg. Alla tre tycktes ha mycket
roligt.
1 detsamma skred vägen fram myc
ket gravitetiskt en herre klädd i hof-gala
drägt af rosafärgadt siden. Han bar ei
galanterivärja och på den stora allonge
peruken en trehörnig guldhroderad hatt
För öfrigt hade han ett genialiskt utseende
och blixtrande ögon. Då de andra fingo
se honom, stötte general von Scheeler på
grefve Rechberg: »Lupus in fabula!
kasta er nu öfver ert offer! Jag skall
se’n röra om elden!»
Kavaljererna skildes åt och Rechberg
styrde likasom helt tillfälligt sina steg
emot Jo me 11 i — det var han som
närmade sig — oeh i det han syntes gå
förbi honom helsade han mycket artigt.
Detta smickrade den högmodige
neapolitanaren, och nådigare än vanligt inlät
han sig i en dialog med grefven.
»Apropos», afbröt grefven hastigt midt
under hans tirader om den nya opera
buffan, »har ni hört att monsieur Vestris
kommer att taga loven af er vid
Sere-nissimus’ födelsedagsfest?»
Jomelli log:
»("est impossible!»
»Och dock en afgjord sak. Herr von
Scheeler meddelade mig just nu att herr
Vestris högst sannolikt skall lyckas få
upp på festprogrammet en af sina
graciösa danser med en särskildt af monsieur
Rameau komponerad musik.
»(/udle insolence! Une musique de
monsieur Rameau? Quelle effronlerie!»
»Det skulle göra mig ondt om er,
maestro, ifall så sker. Herr Vestris är
sjelfva inbilskheten, om det fortgår så . . .»
»Ah, vous avex raison, monsieur le
comte! Mais que faire?
»Vi kunna ju låta herr Schubart
komponera en musik?»
»Schubart? Fi donc, non monsieur,
den tysk — excuse,r — förstå sick väl
på att hugga till, mais för den musique
lian sakna esprit.»
»Hm! men jag har genom en väns
förmedling kommit öfver en vacker
kantat af en italiensk maestro T r ab u sch i
från Milano, och denna skulle, såsom
herr von Scheeler menar, passa
förträffligt till den här lysande festen.»
»Et hvar ha ni le manuscrit ?»
»Le voila.’»
Herr von Rechberg drog upp ur
fickan en pappersrulle, som han räckte
åt Jomelli. Denne genomögnade
innehållet.
»God italiensk musique, micke esprit
deruti! Permettex vous ?»
Han gjorde min af att stoppa på sig
notrullen.
»Mycket gerna!»
»Så skola vi brinka till utfering den
musique af Trabusehi!»
Han vinkade med handen och
marscherade stolt framåt slottet.
Rechberg såg leende efter honom.
»Afundens pil har träffat säkert»,
mumlade han, »och han skall hålla ord, ty
att komponera egen musik, dertill är
tiden för kort!»
Han vände om och skyndade ned åt
staden.
Vid samma tid inträdde Christian
Schubart, diktaren-komponisten, hos
madame Cantano till den vanliga
musik-öfningen. Sedan han blifvit musiklektor
hos fru von Leutrum, hade det blifvit
modernt att musicera med honom. Men
madame Cantano hade ej vaknat på rätta
sidan, hon klagade öfver migrän och var
förargad på grefve Rechberg, som dagen
förut på det frappantasie sätt negligerat
och offenserat henne.
Schubart höjde på axlarna och öfver
hans intelligenta ansigte drog sig ett
sar-doniskt leende.
»Det gör mig ondt, madame; då lär
ni väl ej kunna sjunga vid Serenissimus’
födelsedagsfest! En confidence, signora
Lim por in i fröjdar sig redan på
förhand.»
»Hur vara det med signora?»
»Mon dieu, jag räknar på er confiance!
Herr von Scheeler har bestämt att en
sång af mig skall sjungas, men om
madame ej är disponerad, så kunde signorina
Limpori —»
»Jamais! jack sjunga sjelf! Hvar
hafva ni den sång?»
»Här!»
Och Schubart lade fram sin
komposition på flygeln.’
Cantano, som den dagen var
strålande skön, betraktade noterna och
utropade sedan med förtrytsam ton:
»Låt ni den affskrifvare hafva hort
den tyska text, som störer inick! Det
tyske sprak vara ett barbariskt sprak!
Men probera vi den canto!
Hennes sång var klockren, och
Schubart ackompagnerade henne af hjertans
lust.
»Så der skall det gå bra, madame!»
menade han.
Carl Eugen var vid briljantaste lynne,
då solen helsade honom på hans
födelsedag. Sedan den stora couren var förbi
stannade ännu hans förtrogna qvar i
kabinettet, och herr von Scheeler
öfver-lemnade nu i deras närvaro dagens
festprogram.
»En konsert också?» frågade hertigen
nådigt, »jag tänkte ett fyrverkeri skulle
ha passat bättre!»
»Serenissimus», log nu Rechberg till
ordet, hvilken kunde våga mycket, »det
är en konsert med öfverraskningar.»
»Ah, så!»
Det var en lysande dag som
randades öfver residenset. Alla de främmande
makternas gesandter, alla landets
celebriteter voro inbjudna till Solitude, hvars
konsertsal om aftonen var full med folk.
Hånleende blickade Cantano ned på
sin rival, som underhöll en liflig
konversation med herr Vestris.
Konserten begynte med kantaten.
Då den var slut dånade genom salen
en bifallsstorm, hvilken ej en gång det
höga herrskapets närvaro förmådde dämpa.
Carl Eugen vände sig till fru von
Leutrum, med hvilken han i hemlighet
var gift, och yttrade till henne:
»livad säger du, Franziska, om den
här musiken?»
»Excellent!»
»Det tycker jag också! — Rechberg,
hvem är komponisten?»
Rechberg log, han tog sedan fram
sin anteekningstafla, skref dit namnet
Trabusehi, räckte den till hertigen och
sade:
»Rehagade Serenissimus var så god
oeh läsa baklänges.»
»I Schubart! För tusan, vår
Schubart? Nå se det fägnar mig!»
»Så mycket mer helt visst, när
Serenissimus får veta att denne Jomelli
förklarat alla tyskar för dumma och
förnekar dem esprit för musik!» tillade
Rechberg.
»Diable! — förklara Schubart mitt
erkännande och lenma honom 50 Louis!
Jomelli kan ni låta veta att det finnes
dugtiga hufvuden äfven bland tyskarne.»
Han berättade för sin gemål det lustiga
skämtet och nu spredo sig hviskningar
och skratt rundt kring salongen ända
fram till Jomellis öron. Denne stirrade,
liksom träffad af blixten, på partituret i
sin hand, kastade det för fotterna på
den småskrattande Schubart och lemnarie
konsertsalen. Hofvet förhöll sig helt lugnt
och brydde sig ej om saken.
Nu beträdde madame Cantano
estraden, klädd i frasande siden, under det
Christian Schubart leende och med en
djup bugning tog plats vid flygeln.
Plötsligt hviskade sångerskan:
»Per bacco, monsieur Schubart, ni
hafva gifvit mig den tyska text och jack
icke sjunga det tyske sprak!»
Schubart förblef helt lugn och
svarade sakta:
»Den tölpen notskrifvaren har gjort
tvärt om livad han skulle. Ser ni hur
Lamporini spetsar öronen?»
Madame gjorde en min som om hon
slukat ättika och hviskade sedan:
»Rörja då!»
Under det åhörarne ropade sina bravos
hade Rechberg underrättat Carl Eugen
om händelsen.
Leende framträdde monarken till
sångerskan och sade så högt att de
kring-stående kunde höra det:
»Bravo, madame! Ni har för öfrigt
gjort framsteg i vårt språk, ni sjunger
ju tyska ganska bra. Mon compliment/»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
