Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur Rossinis »Stabat Mater» ocli fru Edling
samt fröknarna Wellander och Karlsohn
en trio ur »Blommornas undran» af
Hallström. Herr Sjöberg gaf ett vackert
violinnummer (Adagio) af Soplir och dir.
Heintze inledde konserten med mästerligt
föredrag af Andante och Finale ur
Wi-dors orgelsymfoni n:o 2. Konserten
utfördes på alla händer tillfredsställande,
men den på aftonkonserter i kyrkan
vanliga värmen döfvade intrycket af det hela.
Tenorfenomenet Mierzwinski har
nu äfven försatt oss i häpnad. Den
konsert å hvilken han tillsammans med fru
Lucca och fru Grosser uppträdde å
Musikal, akademien gafs naturligtvis för
fullt hus. Fru Lucca och hennes
sångnummer framkallade om möjligt större
entusiasm än vid de förra konserterna
och den beryktade hjeltetenoren skördade
ej mindre bifall.
Fru Lucca sjöng denna gång Jensens
»Am Manzanares» och»Lehn‘deine Wang»,
Chimenes aria ur Massenets »Cid»,
»Gio-conda»-arian; hr Mierzwinski Romance ur
»I lugenotterna», »Au Printemps» afGounod,
Sicilienne ur »Robert», hvarjemte flere
extranummer gåfvos till lön för den
stormande hyllningen, som väl nådde sitt
maximum då Lucca till egen och
publikens stora munterhet och den senares
förtjusning bjöd på en svensk sång, den
Dann-strömska polskan »Det är så underliga
ställen», framförd rätt tydligt, men med en
brytning, som verkade litet komiskt. Men
bon sjöng ju svenska och dermed var ju
den förtjusande divan till hälften vår egen.
Hr Mierzwinski sjöng extra efter eget
ac-kompagnement ett par polska folkvisor.
Efter slutnumret, Misererescenen ur
»Trubaduren», ville applåder och
framropnin-gar aldrig taga slut och numret måste
g*f vas da capo. Äfven fru Grosser
skördade bifall för sitt spel och gaf som
extranummer Saint-Saens »Alcestefantasi», i
hvars utförande hon excellerar.
Mierzwinski sjöng här för andra och
sista gången ett par dagar derefter,
biträdd af Fru Grosser. Publiken var ej
då så talrik, men hyllningen lika
storartad, och den artige sångaren gaf publiken
ej mindre än 7 extranummer, deribland
Othelloarian al Rossini och Siciliennen
ur »Robert» — denna 3 gånger. Fru
Grosser gaf äfven liere extranummer,
deribland Liszts svåra fantasi öfver
spinnscenen i »Flygande Holländaren», och
belönades med ett par präktiga buketter.
Kronprinsen med gemål bevistade båda
konserterna och den senare åhördes äfven
af konungen.
Ladislaus Mierzwinski bar sålunda här
som öfverallt för sin jettestarka stämma,
sina höga toner, sin högt uppdrifna
teknik tagit publiken med storm. 1 stycken
med vekare stämning lyckades han ej
så väl.
Det torde vara af intresse att rörande
denne sångare förnimma hvad en så
framstående sångmästare som Isidor Dannström
haft att säga, då vi frågade livad han
tänkte om den ryktbare sångaren. Han
yttrade sig sålunda: »En skicklig basu-
nist med god embouchure kan genom
ihärdigt arbete till och med uppdrifva sitt
instrument till ett högre instruments, till
cornettens oktavläge; men dessa basunens
högsta toner erhålla dock aldrig
cornettens mera veka och tillika vibrerande
klangfärg. Likaså kan en genom fysisk
kraft och energi i tenorröstens läge
upp-drifven bariton medelst sina höga
brösttoner väl åstadkomma en styrka, en
granit, som förmår väcka både häpnad och
beundran, men denna uppdrifna stämma
kan deremot i pianosatser (messa di voce)
eller i sångstycken, som betinga vekare
och innerligare uttryck, svårligen tillegna
sig tenorens anslående karakter, ty någon
egentlig så att säga »charme» är en på
så sätt »tränerad» (våldförd) stämma ej
mäktig. För Öfrigt har jag den
erfarenheten att dylika experiment med
röstbanden (voix sombre, med fixeradt
strup-hufvud nedåt) har kostat mången
begåf-vad sångare rösten, och ingen gör sådana
försök utan att hans stämma derigenom
till någon del tager skada, och denna
skada blir ofta — obotlig.»
Teresina Tu a, »violinelfvan», som
med sitt trollska spel och sin barnsligt
litliga, intagande personlighet eröfrade vår
publik för ett par år sedan, har nu åter
låtit böra sig här. Hon har växt upp
och blifvit mera allvarlig, också har
hennes personlighet, hur intagande den än
är, ej samma bedårande inflytelse som
förr. Och hennes spel? Ja, samma glöd
vet hon inlägga i sitt spel som förr, samma
öfverdådiga schwung och rena tonansats
i de höga lägena och i flageoletten finner
man hos henne nu. Dock tinna vi att en
bredare och kraftigare ton ännu saknas
för hennes artistiska fulländning, hvarom
t. ex hennes utförande af
Krcutzersona-ten bar vittne, hvilken hon spelade å
sista konserten. Vi instämma med en
ärad recensent deri, att den begåfvade
artisten nu kan behöfva i fred och ro få
egna sig åt fullkomnandet af sin
utbildning till större mångsidighet och
gedigenhet, vi kunde då kanske snart nog i henne
få helsa en annan Neruda. Tua
åtföljdes denna gång af en mycket
framstående pianist, Alfred Reisenauer från
Weimar, verklig elev af Liszt. Herr
Reisenauer, som äfven i Tyskland utom
Weimar ej synes vara mycket känd, väckte
här formlig sensation genom sin enorma
teknik, sitt om Pachmann påminnande
mjuka och själfulla spel och
öfverväldi-gande kraft i fortissimot. Måhända vägde
hans spel endast för mycket mellan
ytterligheterna af det äskande fortet och
hvi-skande pianissimot. Han lät oss
egentligen endast få höra Liszt och Ghopin,
återgifvande båda i allmänhet förträffligt;
som ackompagnatör var han öfverlägsen,
och hans spel i Kreutzersonaten
mästerligt. Vi ha ej utrymme att närmare
redogöra för de båda Tua-konserternas
program. Herr Reisenauer lär återkomma
bit och gifva konsert i nästa vecka.
Den nya teatern i Lundbergska huset,
Vasateatem, öppnade d. 30 Okt. sina
portar. Dagen derpå gåfvo sujetterna en
konsertmatiné. Svensk Musiktidning har
ej satts i tillfälle att taga del af denna
teaters musikprestationer, hvilka
förmodligen ej göra anspråk på högre
konstvärde.
Bref från Lund.
G nov. 1886.
[’os oss svenskar gäller icke mindre
O’tsj5" än hos andra — kanske snarare i
ännu högre grad — att den som är böria
är glömd, hvilket stör särdeles illa
tillsammans med den lättrörliga ifver vi
röja så fort det är fråga om att hylla
en ny storhet för dagen — hälst en
utländsk. Dessa rader äro framkallade af
en liten minnesfest, som nyligen firats i
vår stillsamma stad, och som bedrade icke
mindre deltagarne än föremålet: 1, u cl v i g
Norm an.
Den vackra musiksalen i
universitetets Palrestra et Odcuni var i måndags
fästligt upplyst och smyckad: välvilliga
händer hade omkring Normans porträtt
ordnat blommor, kransar, grupper af grönt,
och öfverst sågs en strålande lyra. Hvad
som ännu tydligare vittnade om vårt
samhälles uppfattning och pietet, var den
talrika krets af åhörare som infunnit sig
för att en hel afton lyssna till Normans
ingalunda lätta musik, för att egna hans
minne en samlad tanke och för att med
en skärf bidraga till en minnesvård på
hans graf uppe i Stockholm.
Normans gamle vän och beundrare,
den åldrige Guosspelius, hade icke denna
gång kunnat taga något initiativ — till
sin grämelse kunde han för sjuklighet
icke ens vara närvarande. Ilans närmaste
man och vikarie, herr kammarmusikus
Kempff, biträdd af en krets musikälskare,
väl kända här på orten, hade åtagit sig
bestyret, uppgjort programmet och
utförde det ined all heder, om ock i all
blygsamhet. Normans frände, herr Franz
Neruda, hade gifvit bud från vår
musikaliska graunstad, jag hade så när sagt
musikaliska hufvudstad, Köpenhamn, att
han ville medverka, och redan nöjet att
få höra honom är i Lund alltid en säker
lockelse. Allt nog, konserten blef en
verklig högtid, och ett. rätt aktningsvärdt
belopp— öfver tvåhundra kronor— blef det
pekuniära resultatet. Det säger sig sjelft,
att hela inkomsten oafkortad skrefs som
teckningsbelopp å den af herr Julius Bagge
hitsända listan. Programmet, utan alla
obehöfliga kommentarer, var följande:
1) Trio för piano och violoncell, op.
4; 2) Qvartetter för mansröster: a) »Ej
med klagan skall ditt minne firas», b)
Fiols-toner; 3) Piano solo: a) Dröm (ur op.
61), b) Clavierstiick, op. 9 n:o 2, c)
Scherzo n:o 1 op. 12; 4)
Karakterstyc-ken för fiol och piano, op. 27; 5) Sång
ur »Daniel Hjort» (Herr Salomon Smith);
6) Qvartett for piano, fiol, viola, och
violoncell, op. 10.
FringiUa domcstica.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
