Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfälle att visa sin stora vokala och
sceniska förmåga och utförde särskildt sin
stora aria i tredje aktens final på ett
glänsande sätt, som framkallade stormande
bifall. Fröken Hultkrantz som Zerlina
skötte sitt sångparti på ett vårdadt sätt
med ren intonation och hennes röst
framträdde vid sidan af de andras med rätt
mycken styrka. Brist på scenvana
röjdes väl hos debutanten, men när denna
hunnit förvärfvas, tro vi att hon så väl åt
sitt spel och sin mimik som åt sin sång
skall vinna nödig ledighet och nyansering.
Herr Forsten som innehafvare af
litelro-len kan visserligen ej jemföras med dess
förra innehafvare, t. ex. herr Willman
eller herr Lange, men rör sig ledigt i
sitt parti. Hans sångsätt med det
patetiska vibrerande maneret lämpar sig dock
mindre väl för denna musik och i
Champagne-arian likasom i serenaden skulle
man ha önskat en jemnare och klarare
framställning. Fröken Anna Strandberg
visade sig som vanligt väl hemma i
koloraturen och skötte sin uppgift på ett rätt
tillfredsställande sätt; i hennes sista stora
aria syntes hon dock densamma ej fullt
vuxen, måhända beroende på tillfällig
indisposition.
Musikföreningens 13:de konsert
gestaltade sig till en musikhögtid af ovanligare
slag genom dess utförande af Berlioz’
storslagna dramatiska legend »Faust» (»La
damnation de Faust», först uppförd i Paris
1846) i öfversättning af Fritz Arlberg.
Musikföreningen erhöll vid detta tillfälle
biträde af Kgl. teaterns kör och solister
(fru Edling, hrr Ödman och Sellergren
i solopartierna) samt hr Salomon Smith
från Ystad och kunde sålunda med biträde
af hofkapellet under sin anförare,
hofka-pellm. Nordquist, gå väl rustad till strids.
Och här gälde verkligen ett
Herkulesar-bete, en strid emot kolossala svårigheter,
hvilka dock kröntes med fullständig seger.
»Faust» måste efter att ha gifvits för fullt
hus d. 27 Nov. med samma resultat åter
gifvas några dagar derefter.
Instrumentalnumren i denna genialiska tonskapelse
hafva förut, såsom vi erinrat, gifvits här
å konserter och då väckt formlig
hänförelse; nu i sitt sammanhang med dikten
i sin helhet gjorde de ännu mäktigare
verkan. Hufvudnumren i det storartade
musikverket ligga dock i de präktiga
körerna samt Fausts och Mefistofeles’ samt
Margretas solopartier och
ensemblenummer. Att med ledning af texten
redogöra för det musikaliska innehållet i
tondikten är en omöjlighet med det ringa
utrymme som här står till buds; vi kunna
endast påpeka såsom mest anslående: i
första afdelningen landfolkets kör, i den
andra: Påskhymnen, kören i
Auerbachs-källaren, Branders visa om råttan och
fugan på motivet i denna, Mefistofeles’ visa
om loppan samt den för afgrundsanden
nästan för sentimentala, men musikaliskt
sköna sången till den slumrande Faust,
kören under hans sömn samt kören af
soldater och studenter i slutet af denna
afdelning. 1 tredje afdelningen hafva vi
att anteckna Mefistofeles’ besvärjelse af
irrblossen och serenaden, Margaretas
Tu-lesång och duetten mellan henne och
Faust samt trion mellan dem och
Mefistofeles. Ett öfverväldigande intryck gör i
fjerde afdelningen helvetesridten och
pan-diemoniumkören, genialiskt
målandeskräckscener i toner af hemskt gripande effekt.
Efter dessa vilda scener följer serafernas
lofsång i himlen och Margaretas
förklaring genom de himmelska andarnes kör,
ett mildt försonande slut på den tragiska
Faustlegenden. Af solisterna måste vi
tilldela priset åt hr Salomon
Smith-Me-fistofeles för hans dramatiskt kraftfulla
framställning af sitt maktpåliggande parti.
Branders mindre parti med visan om
råttan gafs på första konserten af en bland
Musikföreningens medlemmar med en
friskhet och ledighet som afgjordt
öfverträf-fade det något tunga föredraget af samma
parti på andra konserten. Hofkapellets
utförande af orkesternummer och
ackom-pagnement förtjenar särskildt beröm. Vi
kunna ej underlåta att till sist betyga
vår stora tacksamhet för Musikföreningen,
som gifvit oss tillfälle att få göra
bekantskap med detta storartade musikverk af
den snillrike franske tonsättaren.
I Berns’ nya salong har under dir.
Meissners ledning de populära
söndags-matinéerna åter tagit sin början. Den
första af dessa inleddes med en ganska
ståtlig invigningsmarsch, Marche
trioin-phale af hr Hjalmar Meissner. A denna
konsert hade man tillfälle att höra
violinisten Tor Aulin, som nu, efter ett
par års studier för Sauret i Berlin, lät
höra sig här i hufvudstaden. Hr Aulin
har gjort mycket stora framsteg och
besitter redan virtuosmessig färdighet och
ton samt spelar med kraft och värme.
De intonationssvagheter som förmärktes
torde ha berott på för honom ovan
or-kersterstämning. Hr Aulin har sedan
låtit höra sig å konserter i de norrländska
städerna. Å den andra populära
konserten var salen till trängsel fyld med
anledning af hr Reisenauers uppträdande,
hvilken synes ha blifvit vår musikaliska
publiks store favorit. Hr Reisenauer hade
förut tillsammans med hr Salomon Smith
gifvit en talrikt besökt konsert i
Musikaliska akademien, då han visade sin
eminenta förmåga af ett fint och
uttrycksfullt spel, företrädesvis i Schumanns
Car-naval och Moszkowskis vackra menuett.
Deremot anslog oss ej hans utförande af
Rubinsteins vals och Ghopins utom
programmet gifna Giss-moll-vals, af hvilka
den förra gafs med nog mycket bullrande
ysterhet och den senares romantiska
stämning icke nog framhölls. På konserten
i Berns’ salong återgaf hr R. på ett
briljant sätt Beethovens Ess-dur-konsert och
Webers Goncertstuck med orkester, ehuru
ej alltid med full träffsäkerhet vid de
väldiga forteanslagen. A dessa konserter
liar den förstärkta Meissnerska orkestern
dessutom föredragit en i bred och
pompös VVagnerstil hållen Festouverture af
Karl Valentin i Göteborg och ett par
högst spirituela franska tonsättningar:
»Scenes Alsaciennes» af Massenet och »Une
nuit ä Lisbonne» af Saint-Saens. En af
läder Haydns bekanta symfonier (i B-dur)
inledde den andra konserten. Nästa
söndag gifver hr Reisenauer afskedsmatiné i
Berns nya konsertsalong.
Hans v. Bulows Beethoven cykel.
Det Ur ej länge sedan Anton llubinstcin
utförde sitt Herkulcsarbete med
7-kon-sert-cykler, representerande alla tiders
pianoliteratur; ett dylikt storverk har
Hans von BUlow — Beethoven-spelaren
par préférencc, såsom han kallas — utfört
i Leipzig, då han i gamla Gewandhaus d.
15, 16, 18, 19 Okt. gaf 4 konserter med
endast piano-solo-musik af Beethoven. Då
Rubinstein hade med en hel mängd
tonsättare att göra, sysselsatte sig nu Btilow
med en enda, och den senares
konserter följde derjemte hastigare på
hvarandra. Det var en kraftpröfvande
uppgift för konsertgifvaren, som dermed
visar att han återvunnit sin gamla styrka
och seghet, och en stark dosis tillika för
den som nödgades bevista alla konserterna.
En kritiker säger om honom följande
efter bevistandet af dessa konserter: »Herr
Biilow har verkligen åstadkommit
någonting märkvärdigt och rent af förbluffande
äfven för dem som ofta hört honom och
känna till hans kapacitet. Några nya
sidor af sitt spel har han dock ej visat
oss: detta utmärktes som vanligt af
sällsynta tekniska företräden, i specifikt
musikaliskt hänseende bibehåller det sina
bekanta egenskaper i genomförande af och
inträngande i den föresatta uppgiften, i
anderik uppfattning af det hela och
särskilda delar, men denvid också en fläkt af
manierism samt ett drag af skarpt
framträdande skolmästeri och
qvasi-dogmatise-rande och demonstrerande uppvisning, som
verkar kylande.» Kritikern synes oss
med denna Biilow-kritik ha träffat
huf-vudet på spiken.
Det torde intressera våra läsare att
höra programmet för denna konsertcykel;
vi meddela det derför här. I:a aftonen:
Sonaterna op. 2 N:o 2, op. 10 N:o 2,
op. 13 (pathétique), op. 14 N:is 1 och 2,
op. 28, vidare variationerna öfver en rysk
dansvisa och op. 34 öfver ett
original-tema. — II:a aftonen: Sonaterna quasi
fantasia op. 27 N:is 1 och 2, op. 31
N:is 2 och 3, variationerna op. 35 (öfver
Eroica-tema) och de 32 variationerna
öfver ett originaltema. — III:e aftonen:
Sonaterna op. 57, 78, 81, 109, 110 och
111 äfvensom fantasien op. 77. IV:e
aftonen: Sonaterna op. 101 och 106, de
33 variationerna öfver en vals af
Dia-belli och det efterlemnade rondot »Die
Wuth ttber den verlorenen Groschen».
Karakteristiskt nog för Bulows docerande
spel är det program han uppgjort för de
33 variationerna öfver Diabelli-valsen (op.
120). Så här lyder detsamma:
Thema. 1 Marsch, 2 Tyrolienne, 3
Duett, 4 Trio, 5 Qvartett, 6 Kanonisk
drillvariation, 7 Capriccio, 8 Cantabile, 9
(moll) Yapendans, 10 Presto giocoso,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
