Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
positionsrummet, med hufvudgärden så, att
han hade utsigt åt fönstren och till
ven-ster om sig inåt rummet och dörren till
matrummet. Möblerna i detta rum äro
förut omnämnda. Vid sängen stod ett
litet bord och några stolar för de få
vänner som besökte honom. På
nattduks-bordet vid hufvudgärden stod ett
svart-poleradt schatull, i hvilket han hade sin
handkassa och på golfvet vid sidan af
bordet en hopslagen gul liten skrifpulpet.
På bordet bredvid sängen låg en f. d. j
dörrklocka, som han väl någon gång
efter en flyttning tagit med sig och som
nu i sitt grofva och tarfliga skick gjorde
god nytta med sitt starka ljud, som
hördes genom väggen till Salis rum. På
bordet låg också ständigt ett oktavhäfte
papper för korrespondens samt en
blyertspenna och för samma ändamål en
skiffer-tafla med grilfel, så att de besökande hade !
att välja mellan dessa medel till samtal
med honom.
Ehuru 47 år förflutit sedan jag
upp-lefde denna sorgligt oförgätliga tid bred- i
vid vår själsstarke väns sjukläger, kan jag j
ej utan ölverväldigande rörelse nedskrifva
hvad som då tilldrog sig. Jag sade den I
själsstarke, ty sällan kom ett ljud af
klagan öfver hans läppar, hur svårt han än {
led. Om han ock på sjukbädden ej kunde
nedskrifva kompositioner, så sysselsatte sig
dock hans tankar med idéer till sådana
och med planer till utförande af redan
påtänkta skapelser (såsom den tionde
symfonien), med händelser för dagen, som
intresserade honom, med gången af hans
sjukdom, med penningeomsorger, hvilka
oroade honom, ifall han skulle komma
att ligga länge sjuk, o. s. v.
Hans bekymmer för brorsonen hade
ändtligen blifvit häfdt eller åtminstone
lindradt sedan min far ombesörjt att denne
blifvit inskrifven som kadett vid ett
regemente i Iglau. Sin erkänsla mot
regementets chef, fältmarskalk-löjtnanten v.
Sutterheim, visade han genom att
tillegna honom sin stråkqvartett i Ciss-moll,
op. 131.
Prof. Wawruch skötte fortfarande den
sjuke och lät honom i stor mängd intaga
salepsdekokt samt förordnade att hans
dricksvatten alltid skulle uppblandas med
vinsten och socker. Yattenbildningen
tilltog emellertid i så hög grad, att redan
d. 18 Dec. första punktionen blef
nödvändig. Beethoven hade för öfrigt bland
lä-karne i Wien en vän, hvars namn då
räknades bland de mest firade; denne var
7 |
d:r Malfatti. Han sände efter honom,
men denne, som någon gång funnit sig
sårad af Beethoven, nekade att komma.
Han öfvertalades sedan att infinna sig vid
sin gamle väns sjukbädd; Beethoven
väntade honom med stor otålighet och hans
ansigte strålade af glädje när han såg
Malfatti inträda genom sin dörr. Dennes
besök blelvo emellertid sparsamma, ibland
sände han sin assistent, och Wawruch
vårdade honom för öfrigt.
Vid sin sjukbädd såg han helst min
fader och mig samt Schindler och mötte
oss alltid med ett leende, då vi inträdde.
En dag, när han väntade oss, inträdde i
stället brodern Johan, då han bedragen
i sin väntan hördes mumla: »Ack, det
är den!»
Under hans sjukdom (oinkr. midten
af februari 1827) kommo en förmiddag
Händeis samlade verk — i vacker,
bunden qvartupplaga — till present skickade
honom af harpvirtuosen Stumpff. Han
hade länge önskat ega dessa, och det var
just i följd af denna hans yttrade önskan
som de nu förärades honom. Då jag vid
middagstiden inträdde i hans rum, visade
han mig med glädjestrålande ögon de på
flyglarne uppstälda banden: »Se, det der
har jag i dag fått till skänks; man har
med dessa verk gjort mig en stor glädje.
Jag har länge önskat mig dem, ty
Handel är den störste, den dugtigaste
komponist som lins; af honom kan jag ännu
ha att lära. Tag hit böckerna.» Jag gaf
honom dem, den ena efter den andra,
han bläddrade i dem och lade dem
sedan i en hög vid sidan af bädden inåt
väggen.
En gång under det han sof tittade
jag i ett af hans konversationshäften och
fick der se på ett ställe: »Er i går af
Schuppanzigh uppförda qvartett har icke
slagit an.» — Dä han vaknade, visade jag
honom detta ställe och frågade hvad han
sade om det. »Skall nog behaga dem
med tiden», var hans lakoniska svar. En
dag frågade jag honom, hvarför han ej
komponerat någon mer opera; jag hade
hört af min lär, att orsaken dertill
varden myckna förargelse »Fidelio» gjort
honom vid iscen-sättningen, den ringa
framgång operan haft och den obetydliga
inkomst han skördat af densamma. Han
svarade mig då: »Jag skulle nog vilja
skrifva en ny opera, men jag har ej
funnit någon passande textbok. Jag
behöf-ver en text som anslår mig, någonting
sedligt, upphöjdt. Texter sådana som
Mozarts skulle jag ej vara i stånd att
sätta i musik.» — Och vidare sade han:
»Jag ville allt skrifva mycket annat. Först
den 10:de symfonien. Jag ville också
komponera ett requiem och musik till Faust,
ja äfven skrifva en pianoskola; denna
skulle jag skrifva på helt annat sätt än
andra gjort.»
En gång, det var ungefär samtidigt
med ankomsten af Händeis verk, hade j
Diabelli skickat honom den på hans
förlag utkomna litografien öfver Haydns ringa
födelsehus i Rohrau, hvilken tafla gjorde
honom stor glädje. Då jag sedan kom
till honom, visade han mig henne genast, I
sägande: »Se livad jag har fått i dag.
Se på det der lilla huset, och deri
föddes en så stor man! Din far måste skaffa j
mig en ram till taflan, så att jag kan
hänga upp henne.» Jag tog hem
litografien och bad min pianolärare Heller skaffa
en enkel ram till den. Förtjust öfver j
att kunna göra den store Beethoven en j
tjenst, ombesörjde han detla med det j
snaraste och prentade under bilden:
»Joseph Haydens födelsehus i Rohrau». Jag
märkte staffelet och visade det för min
far, som sade att Beethoven troligen ej
skulle märka det. Detta inträffade ock,
men jag var likväl tanklös nog att fästa
hans uppmärksamhet på felet. Beethoven
blef röd i ansigtet af förargelse och
frågade mig häftigt: »Hvem har skrifvit det?»
— »Min musiklärare», svarade jag. —
»Hvad heter den åsnan? En sådan ignorant
vill vara musiklärare, musiker och kan
inte en gång skrifva en sådan mästares
namn som Haydns. Det skall han
genast rätta, ty det är en skam», o. s. v.
Jag måste taga hem taflan, och sedan
felet var rättadt, bar jag den åter. Jag
sökte urskulda min lärare på flerfaldigt
sätt, men fick då till svar: »Han må vara
aldrig så bra lärmästare, men han är ändå
en ytlig inenniska, som lik de flesta icke
lärt eller söker få lära mer än som
nöd-torfteligen behöfves.»
De som under Beethovens sjukdom
dagligen besökte honom voro endast min
får och jag, Schindler (hans trogne
säll-skapare och biograf), brodern Johan, till
en början, sä länge han var i Wien, och
äfven brorsonen; ofta nog besökte honom
Tobias Haslinger (musikhandlare) med
son, Carl Holz och Diabelli, samt då och
då baron Eskeles, hushofmästaren Ranch
och violinvirtuosen (’dement. Af
främlingar besökte honom sångerskan
Schech-ner och Humme! med sin lärjunge, den
15-årige Ferdin. Hiller, samt några andra.
Sjukdomen giorde nu allt större
framsteg och tappningarna måste allt oftare
förnyas, krafterna aftogo — slutet
närmade sig. Några dagar innan döden
inträffade lät min far, efter att ha rådgjort
med Schindler och Johan, Beethoven
skrifva under några handlingar, af hvilka
en rörde hans yttersta vilja, en annan
min fars förmynderskap öfver brorsonen
och en tredje förordnande för d:r Bach
att vara kurator för qvarlåtenskapen. Hans
brorson Carl förklarades deri för hans
universalarfvinge. Vid underskrifvandet
sattes Beethoven upp i sängen, stödd af
kuddar, och skref med svårighet, men dock
läsligt, för sista gången sitt odödliga namn,
glömmande likväl ena gängen ett h,
andra gången ett e. Det var i yttersta
stunden denna akt försiggick, ty strax
derefter började själsfrånvaron allt mer
tilltaga, och alla tecken till dödskampen
visade sig. Detta var på eftermiddagen
d. 24 Mars 1827, sedan vi lemnat
sjukbädden. Följande dag och dagen derefter
låg han medvetslös, under rosslande som
hördes på långt håll, och den kraftfulla
kroppen hade en hård kamp med döden.
Redan d. 25 väntade man slutet, men
först den 26 Mars 1827 på
eftermiddagen utandades han sin sista suck.
Min far, Schindler, brodern Johan och
jag stodo denna eftermiddag vid hans
säng. — Under loppet af denna vinter
hade det i Februari och Mars ofta snöat,
men snön hade redan gått bort. Denna
eftermiddag uppstego emellertid väldiga
molnmassor på himlen. Mellan kl. 4 och
5 började luften förmörkas och med ens
utbröt ett förfärligt oväder med snö och
hagel, som piskade på rutorna. Jag var
då jemte brodern och hushållerskan Sali
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
