Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ni t Iräila i underhandling med
patronats-föreningen i Bayreuth oeli sakenligt
derom meddela Mig rapport. Vidare
förordnar jag att alla tidigare öfverenskommelser
rörande uppförandet af operan »Parsifal»
äro upphäfda. Ludwig.»
Med denoa handskrifvelse blef
naturligtvis det år 1878 afslutade kontraktet
annulleradt. Den konstälskande
monarken fann sig oangenämt berörd af
Wag-ners heslut att vid sin ålder företaga en
ansträngande resa till Amerika —
Wagner var dä 65 är gammal —, och för
att afstyra denna, satte lian honom i
stånd att sorglöst emotse framtiden
genom att återgifva honom den fria
bestämmelserätten öfver »Parsifal». Men
oafsedt den materiela frågan ville kung
Ludvig älven af konstnärliga skäl
annul-lera det med hofoperan i Munchen
ingångna kontraktet. 1 ett bref hösten 1880
skrifvet från Linderhof till Wagner
uttalar också konungen direkt sin önskan »att
det heliga festspelet endast skulle gifvas
i Bayreuth och icke få profaneras på
någon annan scen». Ordalydelsen i detta
bref allägsnar hvarje tvifvel om
anspråken bos teaterindententuren i Munchen,
och de som ega att taga befattning med
kung Ludvigs qvarlåtenskap hafva väl icke
vidare med denna fråga att göra, — ty
dessa 100,000 mark äro återbetalda.
Då denna summa upplanades hos
banken i Gera, dekreterade Ludwig 11 att
hofteatern från den tiden ärligen hade att
till Wagner betala tantiemer (minsta
beloppet 10,000 mark) för uppförandet af
lians verk. Anda dittills hade nämligen
Wagner ej tagit sin auktorrätt i anspråk
gent emot hofteatern i Munchen.
Hörsammande den kungliga befallningen
återbetalade intendenturen under årens lopp
fullständigt summan af 100,000 mark till
banken i Gera, så att denna skuld
numera är fullt inbetald. Så langt
angående det omtalade kontraktet. Men för
att ställa saken fullkomligt pä det klara
beträffande förhållandet mellan Munchen
och Bayreuth, skola vi, med anlitande af
de tillförlitligaste källor, gä tillbaka litet
i tiden och undersöka saken. Några
månader före öppnandet af
Nibelungen-fest-spelen 1876 vände sig Bayreuth ska
pa-tronatsföreningen (icke Ricli. Wagner) till
hofkassan i Munchen under ett svårt
trångmål. Maskinmästaren Brandt i
Darm-stadt vägrade att öfvertaga den sceniska
inredningen i Wagnerteatern, om han
icke på förhand erhölle kontant betalning
derför. Konungen lät då utbetala det för
arbetet fordrade beloppet, 240,000 mark.
Festspelen lemnade icke det väntade
öfver-skottet, hvarmed man hoppades kunna
betala sin skuld, och sålunda är
patronats-loreningen ännu i dag rätteligen skyldig
konungens sterbhus denna summa.
Men äfven här kunna väl ganska
vigtiga moraliska betänkligheter uppställa sig
emot’ anspråken på denna skuldfordran.
Såsom vi redan omnämt, hade Wagner
af tacksamhet mot den scen, som för
honom, den länge tillbakasatte, pä vid gafvel
öppnat sina portar, nära halftannat decen-
nium afstätt från hvarje tantieme.
Beräknar man nu den stora inkomst, som just
Miinehentcatern haft af de wagnerska
operorna, och gör man ett öfverslag öfver
livilka summor teatern hade måst betala
maöstron, så torde denna skuld af 240,000
mark reduceras till ett minimum.
»Tann-liäuser» och »Lobengrin» bade Wagner för
öfrigt den tiden då han lefde i stor nöd,
och ännu inga tantiemer existerade, salt
till hofscenen i Munchen för en bagatell
af omkring 500 gulden. Såsom
konungens kapellmästare uppbar Wagner en
årslön af 13,000 mark, och då efter lians
död naturligtvis detta underhåll måste
upphöra, dekreterade konungen, att
derefter de lagliga 10-.%’-tantiemen af
representationerna i Munchen skulle betalas
till wagnerska arfvingarne.
Bland konungens qvarlåtenskap
befinna sig tre mycket värdefulla manuskript,
som han dels fått till skänks af Wagner,
dels på antiqvariskt väg lagt sig till. Dessa
äro de egenhändiga partituren till operan
»Die Feen» (Text efter Gozzis »Die Frau
als Schange»), som Wagner skref hos sin
broder Albert i Wiirzburg, »Das
Liebes-verbot» (efter Shakespeares »Lika lör
lika»), hvilken uppfördes i Magdeburg 1836,
och slutligen partituret till »Flygande
Holländaren», som den 13 Sept. fulländades
i Meudon vid Paris och hvars titelblad
visar de af Wagner egenhändigt skrifna
orden: »1 natt och elände. Per aspera
ad astra. Gud gifve det. R. W.»
Såsom nu förljudes, lär teaterstyrelsen i
Munchen hafva för afsigt att hringa
operan »Die Feen» upp pä scenen.
Emellertid existerar ett fördrag
mellan Wagner och kgl. Munchenteaterns
intendentur, hvarigenom komponisten
berättigar Miinchenteatern til! uppförande af
alla hans verk. Om han dervid tänkt på
sina ungdomsoperor kan man ha skäl att
betvifla. Hvad Parsifal beträffar, har
likväl den nuvarande regenten genom sitt
nu kända beslut tillförsäkrat
Bavreuth-tea-tern ensam rättigheten till denna operas
uppförande i enlighet med Wagners
önskan och hans efterlefvande makas
begäran.
»Parsifals» sceniska uppförande komme
sålunda att inskränkas till Wagnerteatern
i Bayreuth ännu ett par decennier, till dess
tiden för auktorrätten är förlupen. Om
operan då för den tidens operabesökare
hlifver en sä stor lockelse att den
kommer atl gå jorden rundt, det är hvad man
då får se. Såsom konsertmusik har,
såsom bekant, Parsifal-musiken till en del
utförts på flera ställen.
Huru ofta flyta icke i den nyare
pianomusiken alla särskilda toner och
ackorder tillsammans och blifva en oredig,
vederstygglig ljudmassa, ett sannskyldigt,
vildt klaverutdrag ur Dantes helvete.
HEINE.
Äfven aktningsvärda tonsättare
pådraga någon gäng pajazzotröjan.
RELLSTAB.
Verdis »Othello».
__Senna Verdis nya opera, som sa länge
såfs varit omtalad och väntad, gick den
5 dennes första gången öfver scenen å
Scala-teatern i Milano. Icke mindre än
78 musikreferenter hade anmält sig till
första representationens öfvervarande, och
Auguste Yitu’s redogörelse för densamma
telegraferades icke blott till Figaro, utan
äfven till Newyork Herald. En lysande
samling af celebra personer bevistade
naturligtvis denna premiere, till hvilken
medelpriset för fåtöljerna var 200 fres. Från
Paris hade åtskilliga notabiliteter infunnit
sig, deribland Stora operans direktörer,
Ritt och Gailhard, hvilka af förläggaren
Ricordi köpt rättigheten att uppföra
operan i den franska lmfvudstaden, hvilket lär
komma att ske i Mars med fru Caron
samt hrr Lassalle och Duc i
hufvudro-lerna.
Om Verdis nya musik i detta nya
verk af den nu 73-årige komponisten
säger Berliner Tageblatt »att det
innehåller en mängd utomordentligt vackra
detaljer, men motsvarar icke i sin helhet de
stora förväntningar man gjort sig om
detsamma». Texten — som bekant af Arrigo
BoVto — lär vara förträfflig, men
utförandet på La Scala ej fullt lyckadt. 1 detta
omdöme synes Figaro-relerenten äfven
instämma. Yerdi har i denna opera, likasom
i Aida, frångått sitt gamla manér och mera
slutit sig till den wagnerska riktningen.
»Det lins», säger Auguste Vitu, »nog
behag och känsla i detta partitur, men dessa
passager äro så att säga fragmentariska och
liksom qväfda under långa deklamationer
och recitativ. Melodier finnas dock äfven
här af god verkan. Bland dylika nämnas
i första akten en feslkör, som måste
hisseras, en brindisi, sjungen af Gassio,
.lago och Roderigo, åtföljd af kör
»lnas-sia 1’ugola!», samt kärleksduetten mellan
Othello och Desdemona (fru Pantaleoni). 1
andra akten frambragte en duett mellan
Othello (Maurel) och Jago (Tamagno) en
oerhörd sensation både genom den
effektfulla instrumentationen och Maurels
mästerliga föredrag. Efter aktens slut måste
Yerdi framträda och helsades af frenetiska
applåder. Tredje akten är något
långtrådig, men höjes genom finalen. Fjerde
akten skänker deremot ersättning för den
tredjes matthet. Desdemonas Ave Maria
var här en stor succés för fru Pantaleoni
som emellertid efter en tysk kritikers
omdöme var underhaltig och ej sjöng rent.
Preludiet i orkestern till mohrens inträde
var effektfullt och måste bisseras.
Operan, som mer har karakteren af lyrisk
dram än opera, slutar med Othellos
dödskamp. Efter sista akten framkallades Verdi
12 gånger.
Libretton börjar med andra aklen af
Shakespeares pjes. Första akten försiggår
sålunda på stranden af Cypern under storm
och sjöstrid mellan de venetianska och
turkiska flottorna; andra akten på en
terrass utanför Cyperns slott. Här
förekommer scenen med näsduken, som
uppväcker Othellos svartsjuka mot Gassio, i hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
