Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska yttre. Under fröken Arnoldsons
studietid i Berlin hade hon, såsom våra
läsare erfarit, flere gånger tillfälle att låta
höra sig å konserter derstädes och
ständigt ined ganska stort bifall. Sålunda var
hon vid M:me Artöts 25-års-artistjuhileuin
i början af år 1885 en af de biträdande
jemte stora operans artister, och föredrog
då en aria ur »Barberaren i Sevilla»
under stormande bifall. A konserter vid
kejserliga hofvet hade hon också lätt
tillfälle att låta höra sig och uppträdde i
Mars 1886 ined mycket bifall pä
1‘hil-harmoniska sällskapets 5:e konsert i
Berlin. Den nogräknade Allgem.
Musik/.ei-tung skref efter densamma om henne:
»Fröken Arnoldson besitter en klar sopran
af utomordentlig mjukhet; hon är
visserligen ännu ej en konstnärinna af första |
rangen, men blifver utan tvifvel en sådan.» j
Efter ett och ett halft års
sångstudier i Berlin företog fröken Arnoldson
med fru Artöts man, den berömde
sångaren Padilla, en konsertresa i Österrike.
Herr Padilla, som sedan lät engagera sig
för uppträdande på sommarteatern i Prag,
rekommenderade fröken Arnoldson för
denna scen och hon hlef då pä hans
rekommendation engagerad. Direktören
hlef emellertid helt förskräckt, då han
erfor att sångerskan aldrig förut
npp-trädt på någon scen. »Det gör
ingenting», förklarade Padilla, »lät henne
försöka, hon kommer alt lyckas», och
spådomen slog in. Hon debuterade som
Rosina i »Barberaren»; hr Padilla sjöng
Figaro. Framgången var fullständig; hon
gjorde furore ined sina svenska folkvisor
i pianoseeneu, hlef entusiastiskt
applåderad och liere gånger inropad. Efter
sejouren i Prag hlef hon erbjuden
engagement sä väl vid dess opera som i
Budapest och Berlin, men bestämde sig ej
för antagandet af någotdera, ulan
återvände till hemlandet för att tillbringa
sommaren der.
Det var dä i September månad soin
Kristina Nilsson här gjorde sitt sista besök.
Hennes impressario, Maurice Strakosch,
lick dä tillfälle alt höra liök. Arnoldson
sjunga, och med skarpblicken hos denne
divornas upptäckare, insåg han genast
att här var en skatt att taga vara på.
Han erbjöd henne nu ett förmånligt
engagement för 6 är och att bekosta hennes
vidare utbildning i Paris. Någon resa
dit blef emellertid icke af, utan fröken
’Arnoldson vände åter till Berlin att
fortsätta studierna under fru Artöts ledning,
och såsom vi sett, lät hon der höra sig
offentligt på våren 1886. Samma år pä
hösten gjorde hon sitt inträde på italienska
operan i Moskwa och blef genast
publikens gunstling. Med glänsande framgång
uppträdde hon älven här såsom Hosiria
i »Barberaren», hvarefter Jivarje ny rol
hlef för henne en ny triumf, och delta
sä mycket märkligare, som hon aldrig
gjort några verkliga sceniska studier.
Naturen var häri hennes läromästare. Den
liflighet, det.behag och grace hon
utvecklade i sina roler voro henne medfödda.
Lättheten att instudera nya roler synes
också vara det, ty icke få äro de
partier som hon uppbar i Moskwa. Utom
Rosina sjöng hon här Zerlina i »Don
Juan» och i »Fra Diavolo», Dinorah och
Lakmé, i hvilken rol hon med framgång
täflade med sjelfva van Zandt, den
beprisade skaparinnan af rolen vid Opera
Comique, samt Adalgisa i Norma*,
hvar-jemte hor. äfven uppträdde i »Traviata»
och »Ballo di Maschera». Under
vistandet i Ryssland biträdde hon vid en
»patriotisk konsert» i Petersburg, och det
är öfverllödigt att säga det hennes
uppträdande här förvärfvade henne nya lagrar.
Från Moskva begaf sig fröken
Arnoldson till Paris och vi minnas väl huru
hon här, då hon jemte sin syster besökte
Opera Comique, lyckades rädda sig vid
den förfärliga eldsvåda som den 25 Maj
lade denna teater i aska. 1 början af
Juni sjöng fröken Arnoldson i Paris på
en mottagning hos Mr de Blowitz (Times’
Pariserkorrespondent) inför eliten af den
konstälskande Parisersoeictelen, vid
hvilket tillfälle hon ackompagnerades af den
berömde komponisten Massenet, och hon
väckte här allmän förtjusning, berättas
det, för sä väl sin röst som sitt
själfulla föredrag och sina personliga
egenskaper i öfrigt. Från Paris styrde hon
kosan till London, och den 20 Juni
in-trälläde här, såsom allmänt bekant,
hennes debut som Rosina ä
Drurylane-tea-tern, hvarefter hon der äfven lät höra
sig som Zerlina i »Don Juan». Londons
mest ansedda tidningar omtala hennes
framgångar här med de amplaste loford.
Daily chronicle för den 2 Juli yttrar om
hennes Zerlina: »Sedan Adelina Patti första
gängen återgaf denna karakter ha vi ej
på någon Londonscen sett en mera
qvin-lig, pikant och förtjusande Zerlina än denna
. unga och begäfvade svenska sångerska»,
och The court and society Review,
som ätergifver hennes hild i helfigur,
säger att »hennes sångsätt eger redan
nu mycket af det behag, den elegans
och smidighet, som känneteckna Adelina
Patti».
Vi halva anfört dessa yttranden såsom
bevis pä hvilket uppseende den unga
sångerskan gjort, och finna i dem också
en garanti för att, då hon efter sin
skandinaviska turné återvänder till England,
hon då skall röna samma framgång, ja
ännu större un som hon nu skördade
under sin korta vistelse i dess hufvudstad.
En utmärkelse der, som vi ej kunna
förbigå, är att hon lick sjunga på en af
drottning Victorias gal ikonserter i
Buc-kinghampalalset, hvurjemte hon biträdde
pä en soaré för prinsen och prinsessan
af Wales hos lady Randolf Clmrchill.
Vi fä snart nöjet att höra fröken
Arnoldson här i hufvudstaden och motse
detta med längtan. Vi möta henne också"
med en hjertlig välkomsthelsning och
varma välönskningar för hennes framtid,
hvilken efter allt som försports synes
* I)et är efter denna rol som jmrträltet i
detta nummer ar taget, till hvilket
originalfoto-gratien välvilligt lemnats oss af en nära
anhörig till henne.
komma att gestalta sig till en lysande
konstnärsbana. Fröken Arnoldson åtföljes på
sin nordsika konsertresa af den här förut
bekante och värderade sångaren Padilla,
den utmärkte violinvirtuosen Marsick och
pianisten Luizi Arditi, en son af
kapellmästaren och sång-vals-komponisten Arditi.
Efter att nyligen med stort bifall ha
sjungit i Bergen kommer fröken
Arnoldson med sällskap att konsertera i Kristiania,
Göteborg, Stockholm, Upsala, Malmö, Lund
och Köpenhamn och är i England från
medlet af November engagerad för en
följd af 12 konserter å 5,000 fres. Från
andra hufvudstäder hafva konsertanbud
ingått, som ej kunnat antagas på grund
af den bestämda engelska turnéen.
Konserterna här i Stockholm komma
att ega rum den 12, 20 och 22
September i Musikaliska akademiens stora sal.
Om Indianernas Musik.
|Xenom musiken, så väl bland vildarne
som bland kulturmenniskorna, vinna
känsloyttringarna en intensitet, som ord
och åtbörder allena ej kunna förläna dem.
Men då vilden, i motsats till den
mångfald af känslor som lefva och röra sig
inom den civiliserade verlden, känner fä
andliga och sinliga drifter, så varder lians
språk och jemte detta hans musik mera
enkla och begränsade. Huru hans af
oss kända sånger uppstått och huru do
kommit att erhålla sin nuvarande form
och en viss afrundning kan man svårligen
med någon visshet bestämma. Indianerna
besvara helt enkelt denna fråga sålunda,
att de, särdeles beträffande de sånger som
begagnas vid de religiösa festerna,
lill-skrifva dem ett öfvernaturligt ursprung
och tro att de nyare sångerna hafva
uppstått efter mönstret af dessa. Några för
fatlare hafva ansett att indiansångerna
ursprungligen blott varit en
efterhärm-ning af vissa foglars sång; emellertid visa
de intet inre sammanband mellan sådana
triviala försök och del sanna, höga
uttryck för känslan, som all musik skall
vara och som musiken hos indianerna
i verkligheten eger. Långt närmare ligger
och mera berättigadt synes det
antagandet, att dessa melodier äro frukten af en
långsam utveckling, hvilken har sin rot
i de enklaste, för alla menniskor
gemensamma yttringar af fröjd eller smärta.
Till sina hufvuddrag visa de särskilda
indianfolkens framställningar stor likhet
med hvarandra. Franklin ger oss
följande skildring af en dans hos
Dogrib-indianerna: »De stälde sig i en krets och
började sedan med långt åtskilda ben
och händerna mot höfterna att samtidigt
göra språng ål sidan, vid hvarje språng
utstötande med stark röst ordet tsa.»
Ilär röra sig de dansande i en krets,
såsom det väl hos alla indianstammar är
brukligt vid vissa fester; dertill sker detla
samtidigt, strängt rhylmiskt, ett högst
karakteristiskt, nästan vid alla musikaliska
framställningar framträdande drag,
likasom sammansjungningen eger rum på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
