Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverträffat denna »Nordens näktergal»,
men ännu har jag aldrig hört någon
sångerska, som i känslans finaste
skiftningar kunnat gifva en till den grad
helgjuten bild af en rolls lyriska som
dramatiska karaktär, ja tydliggöra
själsutvecklingen hos de karaktärer hon hade
att framställa för åskådaren eller
åhöraren. *
Ej ensamt i den dramatiska, men
äf-ven i oratoriesången förnam man detta
andliga innehåll, som gifver ett vida
högre värde än virtuositetens. I sitt
föredrag af Ibindel och Haydn firade hon
derför också många och stora triumfer i
England, likasom i Tyskland. Till och
med minnet af den på sin tid så högt
prisade engelska oratoriesångerskan Clara
Novello (denna sångerska konserterade
i Tyskland 1837—38 och väckte der som
oratoriesångerska oerhörd t uppseende)
förbleknade när Jenny Lind i bred stil,
med själfullt uttryck och sann inspiration
vid konserter i London tolkade den
odödlige mästaren Händeis »I know that my
Redeemer livelh.» **
Jenny Linds magt öfver röstorganet i
förening med hennes stora förmåga att
beherrska alla tekniska svårigheter bidrog
dertill, att sången i sina skiftningar hos
henne yttrade sig som ett helt naturligt
uttryck för känslor och tankar. Man kan
säga att inspirationen gaf hvarje ton en
individuel prägel. Också fanns ej hos
henne detta konventionella t rem o lando
hvaraf nutidens sångerskor blifvit liksom
besmittade. Deremot vid en, af den
dramatiska situationen föranledd, djupare
affekt, förstod hon att använda ett själfullt
i vibrato, hvilket då också blef af den
herrligaste verkan. Till ex. i sista finalen
i operan Nortna vid orden »Hör mig!
barmhertig var», då Norma, knäböjande
för O ro vi s t us, anropar denne om nåd
för sina söner, eller när hon som Am in a
i Sömngångerskan, vid uppvaknandet
i sisla akten, då hon skådar El vin o
framför sig, intagen af sorgliga rninnen,
anslår ett g2 i mörk timbre (i ordet
El-vino), från hvilken ton hon, vid den
förvånande, eller öfverraskande anblicken af
den nu knäböjande älskarens ömma,
ångerfulla blickar, småningom öfvergick till
den klara timbren och i samma mon till
till den högsta grad af styrka. Denna
öfvergång ensam var tillräcklig att säga
åhöraren hvilken salighet som betog
Aminas själ. Sångerskans utmärkta mimik
och spel bidrog ännu mer dertill, äfven-
* Vi liafva sett reproducerad en uppgift af
Arfwidson, att denne i J. L:s gester som
Norm a »igenkände den berömda sångerskan
Malibrans gester och armrörelser» i samma ojiera.
Men hvad som gör lir Arfwidsons uppgift minst
sagdt otrolig är det, att madame Malibran
redan år 1836 afled, och först 1841 anträdde
J. L. sin första utländska studieresa till Paris.
** Ar 1858 sjöng J. L. till förmån för
Händelsmonumentet i 1 lalle, då Messias
uppfördes. Den storartade hyllning, som dervid kom
J. L. till del, låter sig knappast beskrifvas, och
kritiken saknade ord nog varma för att uttrycka
sin förtjusning öfver sångerskans storslagna och
hiingifna tolkning af den odödlige mästarens
tonskapelse.
som den själfullhet hon röjde medelst
tonens genomgripande vibration. Hvilken
skön och sann dramatisk efTekt! — Många
exempel huru denna oförgätliga
dramati-[ ska sångerska förstod att med den
klas-j siska traditionens plastiska forinfullhet
förena den moderna andens rörliga lif
skulle här, om utrymmet medgåfve, kunna
citeras.
Som konsertsångerska var hon ej
mindre beundransvärd. Såsom hon föredrog
en romans eller med rörande enkelhet
sjöng en nakionel folkvisa, kan näppeligen
en nutidens sångerska göra det.
Dessutom egde hon den förmågan att utan
kulisser eller attributer så att säga bygga
en scen på estraden, der hon utan gester
eller andra hjelpmedel likväl gaf en liflig,
en dramatisk bild af vexlande situationer
och karaktärer. Det underbara inträffade
ej sällan i konsertsalen då J. L. sjöng,
att man lyssnade till dessa förtrollande
toner utan att egentligen tänka på hvad
| som sjöngs.
Om Jenny Linds fina musikaliska öra
’ kan man få en föreställning då man bland
’ annat erfar huruledes hon vid åhörandet
af orkester-repetitioner emellanåt roade
sig med att ej allenast angifva tonarten
i hvilken det exeqverade stycket utfördes,
utan äfven de deri förekommande
utvikningarna, samt dessutom ögonblickligen
iakttog när någon af de medverkande
instrumentalisterna händelsevis kommit på
afvägar, eller när hon anmodade någon
nedtrycka båda händerna på tangenterna
och, stående i ett angränsande rum, angaf
alla de toner, som derunder ljödo. I
hög grad intressant var dessutom att
höra denna sångens drottning vid pianot
fantisera samt exeqvera sina pikanta,
originella modulationer. *
Schumann, Spohr, Meijerbeer,
Mendels-sohn-Barlholdy, med fiere musikstorheter,
som kommo i beröring med Jenny Lind,
insågo naturligtvis snart hennes rika
begåf-ning och djupa musikaliska vetande.
Dessa fattade också för henne ej allenast en
innerlig vänskaplig tillgifvenhet, men
uppskattade henne dessutom som en af vårt
sekels yppersta mest bildade sångerskor.
Roller i olika genre, såsom Agatha,
Pamina, Donna Anna, Alice,
Norma, Amina, Suzanne, Vielka,
Regementets dotter m. fl., vittna bäst
om hennes omfattande dramatiska
begäf-ning, hennes mångsidiga konstnärlighet.
Hennes mångsidiga egenskaper framstodo
dess mera efter vistelsen och uppträdandet
i Tyskland och England.
Det var först efter sitt uppträdande
i det konstälskande Berlin år 1844 som
Jenny Lind blef en verldsberyktad
sångerska; hon gladde sig ofta deröfver att ej
hafva nödgats ovilkorligen uppträdai Paris
för att erhålla sitt »diplom®. När ryktet
började spridas till denna verldsstad om
* En sångerska i förra århundradet, Fanstina
Bordoni (gift med sångaren och kompositören
I. A. Hasse), liafva vi hört uppgifvas såsom
egande den mest fulländade sångförmåga, förenad
med en för en sångerska ovanlig grad af
musikalisk bildning.
den entusiasm hon uppväckte i
Tyskland och England, började kritiken i
Paris, med Hector Berlioz i spetsen, all
högt klandra Stora Operans direktör
derför att han ej efter hennes profsjungning
derstädes år 1842 hade engagerat henne.
Direktören uppgaf då till sin ursäkt att
han frågat den vid profsjungningen
närvarande Meijerbeer, huruvida den unga
sångerskan vore fortjent utaf att man fäste
något afseende vid henne, hvarpå M.
svarat »nej». Att herr
general-kapellmästaren ieke varit uppriktig mot honom,
bevisas bäst deraf att han inom 2:ne år
derefter sjelf engagerade henne för Berlin
och dessutom under tiden för henne skref
Vielkas parti i »Das Feldlager in
Schlesien». Ar 1847 erbjöds henne
engagement vid Stora Operan i Paris,
hvilket hon likväl afböjde.
En svår nervös hufvudvärk, hvaraf
Jenny Lind allt ifrån sin barndom varit
plågad, var förnämligaste orsaken dertill,
att hon vid ännu icke fylda 29 år, midt
under sina triumfer och på höjden af sin
konstnärsbana, bestämde sig för att för
alltid lemna scenen och endast i
konsertsalen derefter låta sin underbara stämma
ljuda. Det var efter detta beslut, som
hon år 1850—51, engagerad af den
famöse Barnum, företog en konsertresa till
Nordamerika. Denna resa liknade snart
sagdt ett triumftåg.
Man har, måhända ej oriktigt, anmärkt
det Jenny Lind begick en oförsigtighet då
hon, redan till åren kommen, som solist
medverkade vid musikfester, helst hennes
röst redan då betydligt aftagit och hon
naturligtvis ej som förr egde sitt stora
herravälde öfver densamma. Hennes sista
uppträdande i Tyskland var, om vi ej
missminna oss, vid musikfesten i Dusseldorf,
hvarvid hennes mans, H. Goldschmidls,
oratorium Ruth uppfördes.
Hvad jag här ofvan anfört torde
utgöra en förklaring till den omätliga
hänförelse Jenny Lind, denna »chanteuse
unique» — som Meijerbeer kallade henne
—, på sin tid uppväckte hos publiken,
denna må nu ha varit af hvilken
nationalitet som helst.
Nu har denna härliga stämma för
alltid tystnat och hon, så som ofta med sin
sång lyfte oss till det oändliga, har nu sjelf
lyfts till ett land der allt är ljus och
harmani. I konstens häfder skall Jenny
Lind alltid intaga en hög och ärofull
plats bland verldens yppersta, mest
beundrade sångerskor.
I. D.
Stora konstverk äro vanligen enkla i
formen och kunna derför lefva längre och
blifva allt mera populära.
KLAUWELL.
Under allt det musikaliska skrän och
krimskrams, som konserterna erbjuda,
frågar man ofta förgäfves efter en enda
hvi-skande helsning från vårt förlorade Eden.
PAOLI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
