Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
programmet upptog. Vid den andeliga
matiné, som herr Fexer gat’ i tyska
kyrkan annandag jul utmärkte sig
frö-keu Elisabeth Widgron genom vackert
soloföredrag.
–-—
Hektor Berlioz’ Fantastiska
Symfoni.
I början af 1840-talet gjorde Berlioz
en konstresa i Tyskland och uppförde
der sina orkester-kompositioner,
der-ibland sin Fantastiska symfoni (fråu
1829) med titel En episod ur en,
konstnärs lefnad . Följande program öfver
densamma meddelar en tysk tidning
efter en Berlioz-konsert i Stuttgart,
hvilket program återfinnes i Stockholms
Musiktidning 1848. I symfonien
skildrar Berlioz, som bekant, sin kärlek
till den irländska skådespelerskan miss
Smithson.
Program. Första afdelningen:
Svärmeri. Passioner. — En ung
musikus, som svärmar i känslor, som han
ej kan reda, får oförmodadt se ett
qviu-ligt väsende, som i sig förenar alla
hans drömda ideals behag, och livars
åsyn griper honom i det innersta af
lians själ. Genom en tankarnas
sällsamma lek kan han aldrig tänka sig
henne ntan att med denna föreställning
förena en melodi, som synes motsvara
pä samma gång hans häftiga passion
och hans blyga kärleks mildhet. Denna
melodi och den älskades bild följa
honom oupphörligt, och blifva slutligen
en frän hans sjul oskiljaktig, ständig
föreställning. Derförc återkommer
melodin, — sedan hon framträdt i första
Allegrot, — i »Symfoniens alla
följande satser. — Sålunda har första
satsen att skildra denna öfvergång från
dunkla, oförklarliga känslor till
kärlekens högsta grad, — svartsjuka,
raseri, åter ömhet, tårar, religionens tröst.
Andra afdelningen: En bal.
— Konstnären ser sig försatt i de mest
olika förhållanden, än i hvirfveln af
en bullrande fest, än åter i
betraktandet af en skön och stilla natur. Men
i staden, på landet, — öfverallt står
den älskade bilden framför honom och
väcker hos honom oro och trängtan.
Tredje afdelningen: Scen på
•landet. — Han hör en afton tvenne
herdar, ömsesidigt vexlande, blåsa en
Alp-sång. De landtliga ljuden,
omgif-ningens lugn, de af vindens flägtar
dallrande trädens susning, förhoppningar,
som han först nu tror sig kunna fatta,
allt förenar sig i detta ögoiddick att
gifva hans själ en ovanlig frid, och ett
gladt skimmer åt hans tankar. — Han
ser sig allena . . . snart tror han sig ej
mera vara det. . . Men om hon bedroge
honom! . . . Detta vacklande mellan
hopp och fruktan, mellan den högsta
lycka och de dystraste aningai, är
föremålet for Adagiot. Vid slutet
repeterar en af herdarne hans melodi, den
andra svarar ej mer. . , derpå
åskdunder . . . ensamhet. . . djup tystnad ...
Fjerde afdelningen: Tåg till
af-rättsplatsen. — Konstnären har nu med
visshet erfarit, att hans kärlek är
försmådd. Han tar opium; giftet verkar
ej dödande, utan försänker honom i en
feberdvala med gräsliga syner. I
drömmen dödar han sin älskarinna, dömes
till döden, och afföres till
nfrättsplat-sen. En marsch, än vild och dyster,
än briljant och högtidlig,
ackompanjerar tåget. Dånet af dofva steg höres
nu under utbrott af vildt skrän. Mot
slutet af marschen återkomma
lmfvud-melodieus fyra första takter såsom
kärlekens sista andetag, — afbrutet af
dödshugget.
Femte afdelningen; Syn af en
trollpaeke-fest. — Den drömmande ser
sig bland en förfärlig skara af skuggor,
hexor och vidunder, hvilka äro
församlade till hans likbegäugelse. Man
hör ett sällsamt och oredigt buller:
jeininer, skallande skratt, aflägsna rop,
som besvaras från andra sidan.
Kärlekstanken återkommer ännu en gång;
men den har nu förlorat sin milda
ädla karakter, och sjunkit ned till en
låg, tom dansmelodi. Nu uppträder
hon vid den vilda festen . . . stormande
glädje vid hennes ankomst... Dies
ir ae . . . dans af hexor.
SB?-
I
Bref frän Lund.
December 1887.
Under hösten hafva ovanligt många
musiktillställningar, af större eller
min-j dre värde och intresse, här förekommit.
Den 13 okt. gaf en organist inom
stiftet, herr John Enninger, med biträde
af en del musikvänner, en violinkonsert,
hvarvid bjöds på åtskillig god musik
— bl. a. Griegs violinsonat f-dur och
Mozarts Clarinett-qvintett — men
utförandet var i allmänhet nog
dilettant-messigt.
Fröken Ek och herr Söderman
hit-konimo på sin konserttoumé den 3
november, då de gåfvo en rätt talrikt
besökt konsert i Föreningens stora sal.
Programmet, detsamma som på alla
deras konserter, kunde varit bättre valdt.
Den i akustiskt hänseende dåliga
lokalen lät ej fröken Eks vackra stämma
komma till sin fulla rätt och gjorde,
att herr Södermans röst lät ännu mera
sträf och omelodisk än vanligt
Publiken applåderade emellertid
isynnerhet fröken Ek, men man tyckte att
konserten var i kortaste laget, vid pass
tre qvarts timme.
Den ö november gaf direktör Heintze
en mycket talrikt besökt orgelkonsert
i domkyrkan, dervid han utförde en
del musikstycken af Widor, Guilmant,
m. fl., som han ej långt förut låtit
höra i Stockholm. Denna konsert var
förmodligen ämnad att vara ett slags
specimen för den f. n. lediga organist-
befattningen vid domkyrkan, hvilken
dir. Heintze söker.
Till minne af den i höst aflidue
direktör Gnosspelius, universitetets
kapellmästare, gåfvo åtskilliga
musikvänner den 11 november en musiksoirée,
hvarvid först en af den aHidnes vänner
uppläste en minnesteckning öfver
honom, livarefter en af t. f.
kapellmästaren lör tillfället komponerad kantat
utfördes. En violinsonat och ett requiem,
om jag ej missminuer mig, intaget i
Ziou, begge af Gnosspelius, voro
aftonens piéces de résistance.
»Studentsångföreningens vanliga
höstkonsert gafs i universitetets aida den
21 november. Jag var tyvärr
förhindrad att åhöra densamma, hvilket
jag gerua velat göra, om ej för annat,
så för att göia jemförelse mellan det
resultat, som den nya, efter hvad det
påstås, på ett temligen formstridigt och
oparlamentariskt sätt valde
sånganföraren lyckats uppnå, och det, sanningen
att sägn, ganska litet urmärkta,
hvar-til 1 den förre, på ett lika besynnerligt
sätt afsatte, på sina konserter kommit.
Programmet vid denna senaste
konsert upptog få intressanta sånger.
Torsdagen den 8 december gafs i
ändamål att öka akademiska kapellets
medel af åtskilliga musik vänner en
musiksoirée på akademiska kapellsalen.
Bland andra saker utfördes en
piano-qvartett af Beethoven och Bralim’s
Licbeslieder för blandad kör och piano.
Som jag ej var i tillfälle att bevista
denna musiktillställning, är jag
förhindrad att fälla något omdöme om
densamma.
Herbolds kringresande operasällskap
gaf under november månad operorna
Mignon, Carmen, Hvita Frun,
Postil-jonen, m. fl. De förnämsta sujetterna
voro fru Moe och en herr Titkaty. Om
man ej gjorde sig några stora
förväntningar och hade små pretentioner, så
kunde man ha rätt mycket nöje af
dessa operaföreställningar, ehuru
»or-chestern» bestod af ett pianino, en
violin, en klarinett och ett
messingsinstrument, och utförandet äfven för resten
visserligen »lenmade åtskilligt öfrigt
att önska».
En konsert , som för åhörarne skulle
gifvit mera nöje och rikare behållning
än alla dessa andra tillsammans,
nem-ligen Nerudaqvartettens redan
annonserade kammarmusiksoirée, blef tyvärr
instäld.
G. de S.
––%■––
Smickrande. Borgmästaren i en stad
hade upplöst en sångförening, hvarföre
dess medlemmar bragte honom en
serenad med kattmusik. Den stränge
herr borgmästaren öppnade fönstret
och ropade nedåt gatan: »Men, mina
herrar, så vackert sjöngo ni aldrig så
länge er förening existerade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
