Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville undvika. Han ville göra operan
mera dramatisk, och han har i stället
snarare gjort henne mindre
handlingskraftig än förut, åtminstone i det
arbete, der han är mest konseqvent mot
sig sjelf, »Tristan och Isolde». Jag
har i min bok »Om wagnerismen» visat
detta och tillåter mig derur anföra
följande (sid. 47): »Uti »Tristan» or-
dentligt frossar han i känslorus. Under
hela förra delen af andra akten,
innefattande en dialog mellan Isolde och
Brangäne samt scenen mellan de bägge
älskande, som blott tala om sina
minnen och sin kärlek, står handlingen
fullkomligt stilla. Likaså i första
scenen af tredje akten, der den sårade
Tristan likaledes lefver blott i sina
minnen och sin längtan efter Isolde.
Alla dessa scener upptaga tillsammans
1 ‘2b sidor af klaverutdragets 250,
således mer än halfva operan! Äfven
om vi räkna efter taktantal, såsom
Kastner gjort i N:r 32 1881 af Allgem.
Musikzeitung, varder resultatet nära
nog detsamma, nämligen för nätnda
scener 2,839 takter af hela operans
5,711». Om huru många operor före
Wagner kan man väl säga, att hälften
af hela operan består i blotta
känslo-utgjutelser, som icke drifva
handlingen ett tuppfjät framåt? Jo
möjligtvis om den italienska operans mest
urartade produkter både före och efter
Rossini, men ingalunda om Mozart och
den klassiska operastilen. I
förhållande till den betecknar Wagner icke
något principielt framsteg, endast ett
tekniskt sådant, alldeles som vi sågo
redan vid betraktandet af libretterna.
Han har onekligen den förtjensten att
hafva aflägsnat livarje rest af den
stereotypa formalism, som ärfdes från den
äldre italienska sjablonoperan och som
Cfluck endast ofullständigt lyckades
öf-vervinna. Så finner man hos Wagner
inga sådana koncessioner åt sångarnes
anspråk på sitt vissa antal arior, som
i »Don Juan» Ottavios arior och Annas
»brefaria» utgöra. Men dessa äro icke
häller någonting väsentligt för »Don
Juan», de kunna mycket väl skäras
bort och operan strålar ändå i
oförminskad skönhet, alldeles som
Shak-speares tragedier, sedan man bortskurit
scener, som i dem äro föråldrade och
onödiga, och det gör man ju numera
alltid i mer eller mindre mån, då
Shak-speare uppföres. I det mindre
väsentliga har sålunda Wagner gjort
framsteg, ja ofantliga sådana, men i det
mest väsentliga icke. Och detta gör
att lians operor trots företräden i vissa
detaljer, icke i det hela kunna ställas
upp emot Mozarts. Liksom ingen
nyare dramaturg — Ibsen ej undantagen
— lyckats öfverträffa Shakspeare i poetisk
lyftning, tragisk konseqvens och
mensk-ligt sann karaktersteckning, äfven om
den moderna tekniken är finare utmejslad,
så kan med samma skäl sägas, att
ingen nyare musikdramatiker —Wagner ej
undantagen — lyckats öfverträffa Mozart.
Men bland Mozarts operor är det
återigen »Don Juan» som står främst,
ej blott genom sitt absolut lyriska ämne
och sin mångfald af mästerligt
tonteck-nade karakterer, utan äfven genom
scener, hvilka afgjordt beleckna det högsta
hvartill den musikaliska dramatiken
hittills kommit. Tänk blott på
ensemblerna i sista finalen! Hvarje person
uttrycker sig i tonfraser, som just passa
för hans karakter, han har så att säga
sin egen musikaliska atmosfer, en
Liestämd melodisk tillskärning af alla sina
yttranden, som man tycker icke kan
vara annorlunda ; och detta likväl utan
all hjelp af mekaniskt vidhängda
»ledmotiv», hvilka aldrig kunna
karakterisera annat än på ett yttre sätt,
alldeles som då en person har den
egenheten att ofta upprepa ett visst talesätt,
| en annan att t. ex. ofta nysa med ett
j säreget ljud, en tredje att oupphörligt
j föra handen åt hufvudet o. s. v. —
I alt egenskaper, genom hvilka de
visserligen kunna igenkännas, men alls
icke karakteriseras. Huru bestämdt
af-| tecknar sig icke Leporellos simpelhet
och räddhåga mot Don Juans
aristokratiska later och trotsiga mod, dennes
hånande chevaleri och obändiga
njutningslust mot Elviras allvarligt enträgna
maningar, samt slutligen allas
gemensamma rörlighet och lifsvärma mot
guvernörens granithuggna grafspråk,
iskallt, blytungt, känslolöst, ohyggligt!
Dessa skiftningar hade ej kunnat
uttryckas bättre genom några ledmotiv
i verlden, ej häller genom något till
möjligaste likhet med det talade ordet
utpetadt recitativ. Huru fritt och
naturligt falla icke alla repliker, utan
något otillbörligt uppehåll eller
formalistiskt tvång, ocli detta oaktadt hvarje
scen är infattad i ett afrundadt och
flytande musikaliskt helt, hvars rent
musikaliska sammanhang och fart ej
ett ögonblick afbrytes eller äfventyras.
Denna final bevisar redan ensam, att
en förening mellan det musikaliska och
dramatiska verkligen är möjlig, utan
något ensidigt tillbakasättande af
något-dera elementet.
Och just derför tror jag, att den
naturliga och af musikhistorien anvisade
utvecklingsvägen för operan bör gå
löst på ett utbildande af fnalfonnen
och dess utsträckande så vidt möjligt
på hela verket. Gerna må man
der-vid göra sig till godo de framsteg i
kraftig färgläggning ocli raffinerad t
drastiskt uttryck, som Wagner
ovedersägligen åstadkommit. Men må man akta
sig att längre fullfölja lians misstag
att göra recitativet och ledmotivet till
högsta stilprincip för operan. Båda
dessa saker äro mycket välkomna och
användbara på sin rätta plats; men
de duga icke att göras till de
hufvud-sakliga häfstängcrna för handling och
karakteristik A. L.
Om musiken i Sverige i äldre
tider.
Utdrag ur Historisk Afhandling om Musik och
Instrumenter (tryckt i Westerns 1772)*
af Abraham Hiilphers.
(Forts. friln N:o 2).
Under Drottning Ulrica Eleonora och
Konung Frederir I begynte ett nytt
tidehvarf för Musiken, som satte denna
vetenskap i mera dager, och tillika har
gjort Nation heder igenom åtskilliga
ifrån Tyskland och andre orter hit
in-komne ärfarne män, som dels på någon
tid i Riket varit vistande, dels ock här
blifvit bofaste samt mer och mindre
bidragit til konstens upodling. Dess
utom begynte ock nu egne Landsmän,
at innom oss blifva namnkunnige för
mera insigt och kundskap i Musik.
Utom andre, ihogkommes en Koman,
Capell-Mästare vid Kongl. Hofvet, som
med alt skäl kan sägas upbragt
Musiken i Sverige, och derföre billigt
räknas för den, som bidragit, at Nations
smak, tycke och lust för konsten
mär-keligen blifvid förvandlad, så at man
närvarande tid icke här vill eftergifva
utlänningar, i det som denne
vetenskapen tilhör. Joh. Helmich Koman
var född 1694 (Hof-Capellist Son) dog
1758, har redan då han var 7 år
spelat på Violin, blef Hof-Capellist 1710,
reste 1714 til Ängland, undervistes af
Hendel, Pepusch m. fl. blef efter
hemkomsten 1721 v. Capell-Mästare och
1727 Ord. Reste åter 1735 til
Ängland, Frankrike och Italien, men
hemkom 1737, feek Hof-Intendents fullmagt
1745. At han genom mycken flit och
arbete bragt Musiken i Sverige til sin
högd, och Kongl. Capellot med lång tids
oförtruten möda til stor färdighet,
derom hafva vi än lefvande vittnen. Det
mästa han Componerade var i
Kyrko-stil, som på sit ställe längre fram skal
nämnas. Begrafnings Musiken öfver
Drottning Ulr. Eleonora och Konung
Frederic, Bilägers och krönings
Musiken öfver Kon. Ad. Frederic äro af
hans arbeten. Han letnnade efter sig
många sköna Musikverk i handskrift,
livaraf större delen skänktes til Åbo
Academie. 12 af des Sonater äro ock
stnekne i koppar. Af säker man har
jag desse, såsom Romans egne ord, då
han vid et särdeles tillfälle i
Stockholm kommit att tala om Musiken:
Med hjertlig fägnad ser jag denne
konstens tillväxt. DA jag 1720 uppförde
Krönings Musiken, voro vi allenast 20
Musici och knapt någon fants i
Colle-gierna, som kunde Inträda, utan måste
förskrifvas från Gymnasierne; nu äro vi
långt öfver 100 och alla innom
Stockholm etc. Roman skall ock tänkt på
inrättning af et Seminarium Musicum,
hvilket, som mycket annat, blef
lem-nadt vårt tidehvarf at befordra. Han
förstod ej allenast sjelf tradera de flästa
Instrumenter, utan ock Componera för
alla slag, som nu är sällsynt. Han har
ock imiterat alla Nationer i Europa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
