Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teaterfrågan.
n.
Ur ekonomisk synpunkt kan icke
gerna, såsom förut visats, något
full-giltigt skäl t ili riksdagens vägran af
det äskade teateranslaget föreflnnas.
Visserligen är det lofvärdt att hushålla
med statens medel, men då det belopp,
som här är i fråga, är af så
jemförel-sevis ringa storlek, bör anslagets summa
ej afskräcka från dess beviljande, helst
som staten väl ej, i händelse af
teatrarnas stängande, med heder kan
undandraga sig att genom pensioner och
understöd rädda från ekonomisk ruin,
det stora antal meuniskor, som af
tea-trarne hafva och länge haft sin utkomst.
Anslagets beskaffenhet torde väga tyngre
i vågskålen för dem, och deras
själsfränder, som motionerat om dess
upphörande, men såsem i det föregående
anmärkts, kunna väl dessa knappast
tillmäta sig nog insigt och fördomsfritt
omdöme i bedömandet af en sådan
kulturfråga för att inför en upplyst
folk-representation i vår tid gälla som
auktoriteter i frågan. Hvarför skulle då
anslaget till kgl. operan eller den
lyriska scenen — och det är denna
anslaget gäller, alldenstund Dramatiska
teatern, efter hvad man vet, redei; sig
godt — hvarför skulle det vara af den
beskaffenhet att riksdagen hade skäl
att nu indraga detsamma, då det
under så långliga tider varit af densamma
beviljadt ? Antingen skulle det väl
vara obehöfiigt eller oriktigt att staten
understödde den konstanstalt, som vi
ega i den lyriska scenen. Obeliöfligt
är det icke då k. m:t af riksdagen
äskat anslaget, och då ett sådant anslag
öfverallt i andra civiliserade länder
beviljas till understödjande af den sköna
konst, livarom här är frågan, så torde
behofvet af anslaget äfven här vara
förklarligt och beaktansvärdt. Eller
har icke staten några förpliktelser att
understödja konster och vetenskaper V
Åtnjuta icke våra vetenskapliga
institutioner rika bidrag af staten V Har
icke de sköna konsterna gång efter
annan tagits under armarne af
folk-representationen? Vi ega ett
nationalmuseum, som årligen kräfver
uppoffringar af staten. Vi ega en
musikalisk akademi, hvilken representationen
icke vägrat understöd. Skall då den
i alla tider, i alla land, bland alla
bildade med all rätt så högt skattade
lyrisk-dramatiska konsten icke vara värd
att af statsmakterna omhuldas? Om
så ej vore fallet är det ju inkonsekvent
att understödja en musikalisk akademi
ocli ett konservatorium inrättningar
livilka här, som annonstädes, ha bland
sina uppgifter att utbilda talanger för
den lyriska scenen, för den högsta
musikaliska konst vi kunna tänka oss
— just den musikaliska konsten på
scenen, en konst åt hvars odling egnat
sig musikaliska snillen och diktare,
hvilka uppskattas bland mensklighetens
yppersta män. Och ett värdigt
framställande af deras verk skulle vara
för-dömligt; att äfven hos oss uppehålla
en konst, som deras, skulle anses vårt
folk och dess representation ovärdigt?
Ur hvilken synpunkt kan detta
försvaras? Vi komma nu till pudelns kärna.
Tvenne riktningar génomgår vår tid,
af hvilka man kan karakterisera den
ena såsom den material
istiskt-egoisti-ska, den andra såsom den pietistiskt- J
filantropiska, och dessa visa öfverallt sitt
inflytande på det politiska, sociala och
enskilda lifvet. Den
estetiskt-idealisti-ska får dervid sitta emellan, och den
afvoghet eller det bristande intresse
som röjer sig mot den sceniska
konsten i våra dagar har sin rot i dessa ’
riktningar. De högre vuerna och
sträf-vandena för allmän menskorätt och
allsidig utveckling undanträngas af
parti-hänsyn och inskränkta åskådningar.
En yttring häraf finna vi i den
omständighet, som påpekats i dagarne uti
en af de dagliga tidningarne, den att
riksdagen i allmänhet visar
obenägenhet att vilja lösa rätts- och kulturfrågor.
Nog förekommer vid våra riksmöten
massor af motioner rörande
lagstiftningsfrågor men alla af lägre ordning; några
större allmänt menskliga sådana får
man sällan der se behandlas; blicken
i stort öfver menskliga rättigheter och
behof röjes ej mera allmänt, och
konsten har derför få målsmän och dyrkare
derstädes; ja den sceniska konsten synes
der möta mera likgiltighet och
fiendskap än intresse och beskydd. En
mängd inom riksdagen inser ej att ett
folk bör odla konsten lika väl som
åkern för att kunna anses för
civilise-radt och ha ej öga för konstens betydelse
ocli den rättmätiga aktning hela den
bildande verlden skänker den gitdaborna.
Pietisterna korsa sig öfver att detta
epitet kan tilläggas den, ocli särskildt
den sceniska konsten ställes af deras
inskränkta åskådning så lågt, att de
rent af räkna densamma till
mensklighetens förderf. Häraf hafva vi
förklaringen till motionerna om
upphörandet af teateranslaget, och det motstånd
mot dess beviljande, som vid senaste
riksdagar gjort sig gällande till föga
heder för ett folk, som vill räknas
bland de bildade. Det må dock
erkännas att våra stora sceniska
konstaustal-ter inom riksdagen haft många varma
försvarare inom olika partier, och dessa
förtjena all tack; det vore önskligt om
dessa allt mer ville ökas, så att vi för
framtiden sluppe faran och skammen
af dylika motioner, som de ifrågavarande,
och af ett sådant resultat vid
behandlingen af teaterfrågan, som vid förra
riksdagen, då anslagets beviljande
hängde på ett hår.
Det pietistiska elementet, som trängt
sig in i andra kammaren är väl det
man mest har att frukta i teaterfrågan.
Hit Redelins och Waldenström kunna
vi, att döma från förra riksdagen, anse
representera detta. Dessa herrar skulle
naturligtvis, gerna vilja till grunden
nedrifva hvarje teater eller förvandla
dessa röfvarkulor — i deras tanke —
till bönehus. »Medeltidens skådespel
i kyrkan» eller passionsspelen i
Am-mergau på svensk botten är väl det
enda de kunna fördraga af teatraliska
föreställningar. Men vi vilja fråga dem
eu sak: Tro de verkligen att de och
deras själsfränder skola kunna afskaffa
allt livad teaterverksamhet heter ? Panem
et circenses fordrar folket. Teaterns
nöjen har från forntiden varit och skola
alltid blifva så begärliga, att all
sträf-van emot den af staten legaliserade
teatern är och blifver fåfäng och lika
kortsynt som dumdristig. Då nu så
är fallet, och då naturligtvis
teater-fiendtligheten hos pietisterna, såsom vi
vilja tro, utgår från den, ehuru falska,
åsigten, att teatern är skadlig, att de
sceniska nöjena hafva en demoraliserande
verkan, så vilja vi fråga om icke, då
småteatrarnes existens icke kan
upp-liäfvas och då väl egentligen från dem
skadligheten skulle i sin högsta potens
utgå, om icke — säga vi —just
national-teatrarne med sina högre estetiska
uppgifter borde, i enlighet med dessa herrars
åsigter, understödjas såsom en motvigt
mot de andra ännu värre skadedjuren?
Det är ju alldeles gifvet att, om kgl.
operan och dramatiska teatern blifva
lifdömda, teatrarne af lägre ordning,
hvilka ju skulle vara de farligaste, då
komma att florera på den högre
sceniska konstens ruiner, och motståndarne
till anslaget åt våra stora konstanstalter
hafva då på sitt samvete att ha gjort
den konst, som de fördöma såsom farlig,
verkligen skadlig och demoraliserande.
Må de besinna den otvifvelaktiga verkan
af deras, för öfrigt på en falsk
grundsats stödda, motsträfvighet mot det af
regeringen begärda anslaget för
national-teatrarnes upprätthållande. Att i detta
fall gå pietismens ärenden synes oss
vara riksförsamligen föga värdigt.
Komponisten och förläggaren. Den
bekante och rike förläggaren P. i L.
gaf en gång en lysande soupé. Bland
gästerna var äfven Hummel. Denne
hade just nyss fulländat sin stora
»Kla-vérskola» och begärde för den 11,000
thaler, hvilket var mer än P. ville
betala. Vid bordet talte man om den
här affären, och då Hummel med största
lugn höll fast vid det pris han bestämt,
utbrast slutligen P. i vredesmod: »Ni
komponister ären förryckta allesammans.
Ni lia ingen gräns för hvad ni fordrar
af de stackars förläggarne.» Detta bragte
nu Hummel ur hans lugn, och han
svarade i samma ton: »Och ni fördömda
karlar till förläggare, hur kunde ni
gifva sådana här supéer, om inte vi
stackars komponister funnes!» Hela
sällskapet brast ut i skratt, hvari också
P. instämde, sedan han hämtat sig något
från det mothugg han fått af Hummel.
—––––––––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
