Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livad skall, hvad kan jag göra ? Jag
måste till Berlin, eller mitt hjerta
förtärts af längtan. Jag står inte ut med
det här!» Derefter utbröt hon i
våldsamma snyftningar och sjönk ned i en
stol. Den bortskämda konstnärinnan
kom sällan i det läge, att hon fann
sina böner afvisade. — En lång paus
uppstod, hvilken slutligen hofrådet Bork
afbröt med de orden: »Hvilken skada,
min bästa fru, att ni inte medverkar
vid den föreställning, som efter hvad
jag hör, i öfvermorgon, till kejsarens
ankomst, föranstaltas på härvarande
teater! — Jag är öfvertygad, att då
efter så många år k ej sar Wilhelm åter
får se »lilla Lucca» på scenen och höra
hennes sirénstämma, hans goda ädla
hjerta icke skulle vara i stånd att
längre sluta sig för nåden, och — då
hade vi spelet vunnet.»
Hastigt upplifvad af denna nja
förhoppningsfulla tanke fattade Lucca sin
hatt, parasol och handskar, sägande:
»Det skall minsann ske till hvad pris
som helst! — kom Mierzwinski och
följ mig till Hohenlohe! Han måste
arrangera saken och inskjuta något,
lika mycket hvad! — Bara jag får
spela för min käre kejsare! — Min
bäste herr von Bork, den tanken har
Gud ingifvit er, och han skall löna er
derför!» Hon ilade bort, lemnande
sin ledsagare långt bakom sig, lätt som
en bind nedför berget bortåt hotel
»Kaiserin Elisabeth».
* *
*
Kejsar Wilhelm hade under jubel
intågat i Ischl och af det österrikiska
kejsarparet blifvit mycket hjcrtligt
einottagen. En galadinér och en
galaföreställning på teatern utgjorde de
hedersbevisningar, hvarmed den höge
gästen hjdlades under sitt korta besök.
Lucca hade utverkat hos
öfverhofmä-staren prins Hohenlohe att man
uteslöt ett nummer ur programmet, och
i stället inskjöts »Löftet vid härden».
Man var så mjxket beredvilligare att
ingå på hennes önskan, som man visste
att fru Lucca förr var en afgjord
älskling vid preussiska hofvet och
medverkan af denna konstnärinna skulle gifva
glans åt föreställningen.
Det var en praktfull anblick som i
det lilla konsttemplet erbjöds den
festligt stämda publiken. Vid sidan af
| kejsarinnan, med hvilken lian lifligt
samtalade, satt kejsar Wilhelm, med
uttryck af godhet och välvilja i det
väderbitna ansigtet, öfver hvilket åttio
decennier icke gått spårlöst förbi.
Fjelltösen Nandl återgafs af Pauline
Lucca med en så äkta oförfalskad
dialekt och så naturalistisk trohet, att väl
knappast någon kunnat i henne
återfinna Valentine i »Hugenotterna». När
hon frisk och munter, med en korg
full af gräs på ryggen, skäran i
handen och träskor på fotterna, inträdde
på scenen och med sin klara röst
uppstämde :
»Ja, högt opp i fjellen der ii’ då en fröjd!
All verlden man ser der från bergtoppens hoj (i1
då applåderade, allt ceremoniel till trots,
hela publiken sin älskade Lucca och
oemotståndligt äfven — kejsar Wilhelm.
Pauline Lucca hade föresatt sig att
den aftonen med alla de vapen hennes
talang förlänade henne storma nådens
slutna dörr och betjeuade sig för det
ändamålet af ett och annat ex tempore.
Så tog hon ur sin ryggkorg en hop
blåklint och under det hon band en
bukett deraf berättade hon, alltjemt på
samma dialekt, att den tyske kejsaren
hade kommit på besök i dalen och
honom ville hon skänka en »kvast» utaf
hans »älsklingsblomster», så att han
inte längre sknlle vara onder utan
förlåta henne, för hon hade en gång bu- |
rit sig riktigt »styggt» åt emot honom.
Men efter regn brukar det bli’ solsken,
och derför hoppades hon att nådens
sol sknlle lysa för henne åter en gång!»
— Vid de sista orden hade hon
liksom tillfälligtvis fallit på knä bredvid
sin korg och riktade en bedjande blick
inot logen, der den gamle kejsaren
satt, och som förgäfves sökte dölja sin
rörelse. Det var blott ett ögonblicks
verk och endast fattligt för de invigda,
men Lucca hade segrat.
Efter representationens slut infann
sig hofrådet Bork hos sångerskan och
bad i kejsarens namn om
»blåklints-kvasten». Den höge herrn beklagade,
att han under sin korta dervaro ej
kunde mottaga henne men hoppades
säkert att rätt snart se henne i
Berlin.
Tårarne stodo Pauline Lucca i
ögonen, och under det hon tacksamt räckte
fram handen åt Bork utbrast hon med
djup rörelse: »Gud välsigne kejsar
Wilhelm!»
* . *
•T-
Den 22 Mars 1882, kejsarens
födelsedag, var den gången förbunden
med en glad öfverraskning för
residenset. Pauline Lucca, berlinarnes
förrymda favorit uppträdde efter en
tioårig frånvaro ånyo på den kungliga
operascenen såsom Carmen. Blotta
underrättelsen derom väckte hänförelse
bland alla de tusenden, som räknades
till hennes beundrare.
Det emottagande Pauline Lucca denna
afton rönte trotsar all beskrifning.
Det var som om ett förloradt barn
återkommit till hemmet. Under första
mellanakten stod Lucca på scenen i
samspråk med prins Georg af
Preussen, hvilken lyckönskade henne till
den stora framgången.
Plötsligen uppstod en ovanlig
rörelse på scenen; arbetarue lemnade
denna hastigt eller uppstälde sig
mellan kulisserna med militärisk hållning,
ty på den lilla trappa, som leder från
hoflogen till scenen, syntes i
stor’uni-form och företrädd af
generalintendenten von Hiilsen H. Mjt Kejsaren,
vörd-nadsfullt helsad af alla.
»Nå, min lilla rymraerska,» sade han,
vändande sig till Lucca, »har jag
hållit ord? Men det har kostat mig stor
möda! Hiilsen ville inte alls gå in
på saken. Eller hur, Hiilsen?»
»Ers majestät!» svarade Hiilsen
med en axelryckning,
»kartelföreskrif-ten» — —
»Godt, godt!» afbröt honom
kejsaren, »alla syndare må förlåtas!»
Tårarne tillrade öfver kinderna på
Pauline Lucca — »droppar så stora
som vid ett slagregn» — såsom hon
sedan berättade.
»Om jag nu inte kan tala som jag
borde, ers majestät, så är det för att
jag är yr i liufvudet af bara glädje!
Ar det möjligt?! Ar jag åter i
Berlin, ser jag åter min ädle kejserlige
herre, som just ser alldeles lika ut
som för tjugu år sedan?!»
»Nå, nå, inte smickra nu!» återtog
kejsaren skrattande. »Straffet får
Hiilsen efterskänka er. Ni är nog
straffad dermed, att ni, efter hvad denna
afton intygat, så länge ha’ måst
umbära vår och hela publikens
bevågenhet».
–––––
Från Scenen och Konsertsalen.
Stora Teatern, April 3, 5, 8. Halévy:
Andorradalen — 4. M en del sk o h n: En
Midsommamattsdröm — 7. Verdi: Aida
(fru Östberg) — 10. Hallström: Per Svi
naherde — 11, 13. Wagner: Tannhiiuser
(Elisabeth: frk Ek. Venus, En herdegosse;
frkn Klemming, Karlsson; Tannhiiuäer,
Wolfram, landtgrefven, Walter, Biterolf, Henrik,
Reimar: hrr Sellman, Landquist, Strömberg,
Rundberg, Håkansson, Ohlsson, J. Örtengren)
— 12. Mignon (Mignon: frk V. Andersson;
Philine: fru Bergman; Wilb. Mcister,
Lotha-rio: hrr Lundmark, J. örlongren) — 15.
Bizct: Carmen (fru Edling)
Södra Teatern, April 4. Hervé: Lilla
Helgonet, l:a akten (Denise: fru Hedén) —
7, 9, 10, 12—15. Talexy: Ett åfventyr i
Sevilla.
Vasa-Teatern, 3- 15. Millöckcr:
Vice-amiralen
Svea-Salen Daglig konsert af Gelrichska
kapellet och Luttemanska sångqvartetten — 7.
Populär symfonikonsert 1) C h e r u b i n i: ouv.
till »Lodoiska». 2) Beethoven: var. ur
A-dur-qvart. utförda af stråkorkestern, 3) och 8)
sånger af Luttemanska qvartetten. 4)
Schu-bert: H-moll-symfoni (2 satser). 5)
Wagner: Långfredagsstämning ur »Parsifal». 6)
Berlioz’ La reine Mab ur syrafonikantaten
»Romeo oeh Julia». 7) Saint Saens: Danse
Maeabre, poéme symfonique. — 13 Konsert
(för nödlidande i Tyskland) orkester-, kör- oeh
solosångsaker (bitr.: frk Ch. Lachs, K.
Midler, T. Henneberg ra. fl.; dir.: hrr Fexer,
Gellrich) — 15. Konsert af Stockholms
Allmänna sångförening; dirigent: hr Edgren.
Berns’ Salong. Matiné för välgör. ändam.
(bitr.: frkn. Almati, V. Andersson, Klemming,
fru E. Hartman; hrr Lundquist, E. Sjögren,
Sjöberg, Bæckstrom, Qvartettsångarförb.)
Vet enskaps-Akademi en. 4:de
kammarmusiksoarén af hrr Aulin, Sjöberg, Carlsson,
Bergström med bitr. af kammarmusikus L.
Smith, fru Ida Åqvist. 1) Tschnikowsky:
Sträkqvartett, op. 11 D dur. 2) Norman :
Sextett för sfråkqvart., piano, kontrabas. 3)
Beethoven: Stråkqvartett op. 59 F-dur.
Musikal. Akademien. Högtidsdag, Dente:
Symfoni, D-moll; G lu ek : 2:a akten ur
»Or-feus».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:14 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1888/0064.html
