Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jämna fjerdedelsrörelseu i melodien,
instrumentationen med delade altvioler,
basar och biåsinstrument, utan
samverkan af violiner, alt detta är som ett
förebud till Sarastros »O, Isis och
Osiris». KöreDS omqväde felas ej
häller, fastän transponerad! till
öfverqvar-ten. Man vet, att »Cora och Alonzo»,
innan denna opera blef introducerad
hos oss, redan var uppförd och bekaut
i Tyskland, och otroligt är ej, att
Mo-zart kunnat taga notis om den och
omedvetet i sig upptagit stommen till
det musikstycke, som under redan
nämndt namn hänryckt en verld». —
Jo, svara vi, detta är af flere skäl
otroligt. I Wien uppfördes under hela
tiden mellan 1767—90 öfver hufvud
ingen opera af Naumann utom
»Ar-mida» (C. F. Pohl, Joseph Haydn, II,
378), hvilket redan bevisar, huru föga
allmänt Naumanns operor voro
uppburna. »Cora» utgafs visserligen i
Tyskland 1780, men endast i klavérutdrag,
enligt Meissner, hvilken äfven
underrättar oss, att dess omtalade
»uppförande» omkring samma tid endast
skedde i form af lösryckta stycken på
de Bassemannska konserterna i
Dresden. Men då var Mozart icke i
Dresden, ej häller var han veterligen
någonsin i Schwedt, det enda ställe i
Tyskland, der »Cora» verkligen
uppfördes på scenen (enligt Meissner, II,
187). Hvarifrån skulle då Mozart fått
reda på instrumentationen i »Cora» —
hvars föga betydliga likhet med »O,
Isis» ju kan vara alldeles tillfällig?*
Än mer: det är icke troligt, att
Mozart skulle lånat några idéer från en
man, som han ringaktade.
»Kapellmästaren Naumann» — säger Jahn
(W. A. Mozart, O. Strandbergs öfvers.,
II, 468) — »af hvilken han hörde en
mässa,’som förekom honom» ganska
medelmåttig», synes lika litet liafva
fallit Mozart på läppen, som denne fann
behag i Mozart.» Det sista styrkes
också af Meissner, som förråder, att
Naumann bland vänner plägade kalla
Mozart »einen musikalischen Sanskiilot,
der sicli selbst von solchen Gesetzen
der Tonkunst und Harmonie losspräche,
die unerlaslich wären» (a. st., II. 384).
— Förf.rs observation öfver de delade
altviolerna utan violiner är nog
beak-tansvärd, men saken eger dock flere
motstycken från förra seklet: så
omtalas i Marx’ kompositionslära (IV, 285,
3:te Auf.) ett miserere af Sarti med
tre altar, men inga violiner, äfvensom
en opera af Lesueur eller Méhul
likaledes utan viobner.
* Äfven om Mozart fått se ofvannämda
klavérutdrag (eller »förkortade partitur»,
såsom en insändare —gg— i Aftonbladet
kallade det), så hade han deraf ingenting säkert
kunnat sluta, då instrumentationen der ieke
öfverallt är fullständigt antydd, hvarom
en-livar kan öfvertyga sig genom ett besök i k.
operans bibliotek härstädes.
Instrumenteringens likhet i de Åsyftade styckena inskränker sig
för öfrigt uteslutande till den violiner saknande
stråkkören, hvaremot blusköreu är helt olika.
Hvarje direkt sammanhang mellan
Naumann och Mozart måste således
be-stämdt betviflas såsom alldeles
osannolikt (de »mozartiska vändningar», som
mången tror sig linna i Naumanns
me-lodik, äro ingenting egendomligt för
Mozart, utan ett commune bonuin för
hela den tiden; hos Hasse äro de ännu
talrikare). Deremot skulle man kunna
säga, att Naumann i sina senare operor
intager en mellanställning mellan den
absolut musikaliska och den strängare
dramatiska riktningen, ungefär liknande
den, som Mozart innehar. Detta
framgår ock af Naumanns åsigter om den
Gluck-Picciniska striden (citerade af
Meissner, II, 220): »Wcnn es
Jeman-dem gelänge, das Erhabne und Grosse
der Französischen musik mit dem
Rein-Melodischen der Italienischen zu
ver-biuden, so wiirde er dadurcli das
Schön-ste und Vollkonnuenste bewiirken, was
nur immer der Kunst hervorzubringen
möglich sei. Doch weder Gluck noeh
Piccini hätten diese erhabne Aufgabe
bisher gelösst; denu bei jeuem blicke
alzusichtlich der Franzose, so wic bei
diesem allaugenblicklich der Italiener
hervor.» — Det behöfver väl ej
tillläggas, att Naumann icke blef den, som
löste problemet.
Sedan vi nu sökt framställa
Naumanns rätta förhållande till Mozart och
Gluck, torde man medgifva, att
»Musikers» fruktm, att publiken skulle
komma att visa sig likgiltig mot Gluck,
åtminstone icke vinner något ökadt
stöd deruti, att publiken visat
likgiltighet mot »Cora och Alonzo». Och
livad denna opera till sist beträffar,
så kunna vi väl ändå komma öfver
ens om, att hon i trots af sina
enskilda skönheter icke i sin helhet eger
den snillets oförgäugliga lifskraft, som
skulle berättiga henne till att numera
varda en repertoaropera, om hon än
varit fortjent af att gå några flere
gånger än två. Det är väl dock
obestridligt, att hon lider af ålderdoinssvaga
longörcr, och att texten saknar
dramatisk spänning, hvilket estetiska fel
naturligen icke upphjelpes af den
indirekta förtjensten, att dess
kärlekshistoria är moraliskt »ren och kysk»..
Huru vida förf.:s anklagelse mot
kritiken för att liafva »med sällsynt
öf-verensstämmelse förhjelpt operan till
sista hvilan», är rättvis, ämna vi här
icke undersöka, utan blott konstatera,
att kritiken nu icke sagt stort mera,
än hvad som sades redan af »Coras»
samtida, och detta icke af Naumanns
fiender, utan af hans beundrare. Sjelfve
Meissner finner, att Adlerbeth »sei mit
diesem, zwar an sich fruchtbaren, aber
auch in verschidnen Punkten schtirigen
und manche Klippe verbergenden Stof
höchst nachlässig umgegangen» ; och i
Stockholmposten måste ju till och med
Naumanns försvarare medgifva, »at
Cora har- några fel, att Piecen är för
lång, stora Prestens böner för
vidlyftiga och stycket derigenom förlorar».
Så långt den insända uppsatsen, som
undertecknades »Musikvän» och
sedermera fullständigades genom ett svar
till —gg— af hufvudsakligeu samma
innehåll som den not, vi ofvan
tillfogat. — Men då vi nu anfört
anmärkningar mot en af Normans mindre
lyckliga recensioner, fordrar rättvisan att
vi äfven fullständigt citera en af de
mest lyckade sådana, och välja vi då
Normans ypperligt skrifna kritik öfver
Wagners Walkiire, som han hörde i
Wien 1883. Den är af följande
lydelse :
»Die Walkiire» tillhör, som bekant,
den trilogi, som under det gemensamma
namnet »der Ring des Nibelungeu» för
första gången gafs i Bayreuth. Med
förspelet »das Rlieingold» och
sedermera de efter hvarandra följande
»Wal-kiire», »Siegfrid» och
»Götterdämme-rung» spelar hela verket fyra aftnar,
och bör i sammanhang höras. Man
har sålunda gått emot Wagners
uttryckliga föreskrift, då man, som nu i Wien,
lösryckt en länk nr kedjan, och
derigenom försvagat det intryck »die
Wal-ktire» som del i ett stort helt
möjligen kan göra. Jag säger möjligen, ty
det förefaller mig nästan otroligt, att
någon individ med ringaste grad af
moralisk finkänslighet kau försona sig
med det, rent ut taladt, vedervärdiga
stoff till text hvartill denna »Walkiire
blifvit komponerad. Innehållet af
stycket är nemligen af den beskaffenhet
att det här icke kan omtalas. Till
detta innehåll har Wagner nu
levererat en slags forntyska, full af onatur,
sökt, uppstyltad och krystad, och
hvilken understundom ej ens af en infödd
tysk i första ögonblicket kan begripas.
Frestelsen vore stor att meddela något
derur, ty saken har äfven sin komiska
sida, men utrymmet saknas. Operan 1
är, som hos Wagner i allmänhet,
indelad i trenne akter. Deri uppträda
sex hufvudpersoner, hvilka aldrig
sammanträffa i en ensemble, utan aflösa
hvarandra två och två, utan att
någonsin sjunga på samma gång, och livad
de sjunga är för det allra mesta en
deklamation till motiver, som äro
förlagda i orchestern. Någon omvexling
i denna påfallande enformighet beredes
ingalunda genom tillvaron af åtta
Val-kyrior, hvilka inträffa i tredje akten
och någongång bilda en åttastämmig
sats. En del af hvad de liafva att
förkunna var för öfrigt i Wien
uteslutet. Att nu i tre runda timmar hålla
ut med dessa musikaliska monologer
eller dialoger, under hvilka sällan
något händer, dertill måste man ha ett
tålamod som icke är allom gifvet, och
hufvudintresset stannar i behandlingen
af orchestern, der, som man vet,
Wagner är en mästare som få. Mycket
begär han visserligen, och då han, som
sagdt, är en stor mästare, ligger
egentligen icke något underligt deri att han,
med en apparat, som utom honom blott
Berlioz använder, kan åstadkomma så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
