Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dier och vistelse i Leipzig 1856—57.
Fraradeles kanske materialet skall flyta
rikligare, då vi ha att motse nya
brefsamlingar. (Forts.)
Robert Schumanns bref.
(Forts, och slut).
Leipzig d. 13 Mars 1840.
Som en ringa belöning för dina två
sista bref är här något. Dessa sånger
äro mina första tryckta, kritisera dem
derför icke alltför strängt. Medan jag
komponerade dem gick jag helt och
hållet upp i dig. Utan en sådan brud
kan man icke heller skrifva en sådan
musik, hvarmed jag just framför allt
vill sjunga ditt lof. — — Afven i
mina operaplaner må du få en liten
inblick. Sänd bud till ett lånbibliotek
efter andra delen af Hoffmans
»Sera-pionsbriider». Deri lins en berättelse,
>Dog und Dogaressa», läs
uppmärksamt igenom den, tänk dig allt på
scenen och säg mig din mening, dina
betänkligheter. Det är det allt
igenom nobla och naturliga, som behagar
mig i denna novell. Jul. Becker skall
få taga hand om versarne, utkastet har
jag redan gjort sjelf. Det är min
fasta föresats att skaffa mig detta nöje
i sommar och du skall säkert säga din
diktare månget upplifvande ord. Glöm
alltså icke boken, men tala annars icke
om detta för någon. — — —
Leipzig d. 18 Mars 1840.
■—- — Med Liszt är jag tillsammans
nästan hela dagen. I går sade han
till mig: »det är redan likasom om
jag känt er i 20 år» — mig är det
på samma sätt. Vi äro redan ganska
ogenerade mot hvarandra, och han
gif-ver mig i det hänseendet ofta god
anledning, då han har blifvit allt för
nyckfull och bortfjäsad här i Wien.
Så som han spelar — öfver all måtta
dristigt och nästan förryckt och å
andra sidan så fint och doftande — har
jag ännu aldrig hört. Men, Clara
detta är icke längre min verld.
Konsten så som du utöfvar den, och jag
också ibland, när jag komponerar vid
pianot, denna sköna känslofulla
hjert-lighet, bytte jag dock ej bort mot all
hans prakt. Och den är icke heller
alldeles fri från prål. Det är dock
bäst att jag icke talar mera derom i
dag.–––––-
Leipzig d. 20 Mars 1840.
— — — I dag har jag önskat dig
hos Liszt. Han är dock ett
fullkomligt undantag. Han spelade af
Novelletterna, af Fantasien och Sonaten så
att jag blef alldeles betagen. Mycket
spelade han annorlunda än jag hade
tänkt mig det men städse genialt, med
en innerlighet och dristighet i känslan,
som han väl icke hvar dag är mäktig.
Endast Becker var närvarande ; tårarne
stodo honom i ögonen. Stor glädje
hade jag isynnerhet af den andra
Novelletten i D-dur. Du kan svårligen
tänka dig den verkan som den gör,
han vill också spela den på tredje
konserten han ger här. Den andra
konserten har han ännu icke gifvit; han
föredrog att lägga sig till sängs och
två timmar före konserten
tillkänna-gifva att han var opasslig. Att något
felades och felar honom har jag allt
skäl att tro. För mig var det väl-*
kommet, då jag nu har honom hela
dagen i sängen och utom mig endast
Mendelssohn, Hiller och Reuss kunna
komma in till honom. —–––––-Tänk
dig, han spelade vid sin konsert på
ett af Härtels instrument, som han
aldrig sett förr. En sådan tillit till
sina tio fingrar behagar mig i hög
grad.
Leipzig d. 4 Maj 1840.
Vid texten till operan stöter jag
jämt på nya svårigheter; det fattas mig
öfver hnfvud ett tyskt djupt element
i den. Men man bör också försöka
sig i den riktningen och jag vill ej
släppa tag. — — — Att röra mig i
det fria får jag ej tid till och
kammarluften gör mig alldeles grå i
skinnet. Jag tycker alltjemt att jag ännu
icke uträttat nog här i verlden (t. ex.
i jemförelse med Mendelssohn) och
denna tanke pinar mig, ehuru jag nog
vet att det gifves sådana som äro
trögare än jag. — — —
Leipzig d. 15 Maj 1840.
— — — Återigen har jag
komponerat så mycket att det ofta syns mig
rent af ohyggligt. Men jag kan icke
annat, jag kunde sjunga mig till döds
som en näktergal. Eichendorffska
sånger fins det tolf, och dem har jag
redan glömt för att börja på något nytt.
Operatexten ängslar mig. Jul. Becker
bragte mig nyligen ett prof, hvaraf
jag ser att han knappast är uppgiften
vuxen. Att komponera tarfliga ord är
mig en leda, jag begär ingen stor
skald, men vackert språk och
temperament. Att öfvergifva den vackra
planen vill jag dock ej, och dramatisk
talang känner jag mig obetingadt ega.
Du skall väl undra öfver hvad
ensemblenummer, som kunna förekomma. — —
Leipzig d. 31 Maj 1840.
— — — Du skull förvånas öfver
allt det jag på kort tid fått färdigt
ända till renskrifning. Nu skulle iag
då en gång höra upp men kan dock
ej — —. För den myckna musiken
vänjes jag alldeles af med att skrifva
och tänka. Du kan nog märka det
på mina bref Nu känner jag det så
smärtsamt, att jag inte slagit mig på
någonting unnat här i lifvet än musik.
Du talar i ditt sista bref om »det
rätta stället» dit du gerna ville ha
mig — flyg icke för högt med mig
— jag önskar mig intet bättre ställe
än ett piano och dig i närheten. En
kapellmästares fru blifver du nu icke
i detta lifvet, men inom oss gå vi upp
mot hvilket kapellmästarepar som helst,
icke sant? Du förstår mig redan —
— — Nu är jag dock kommen till
op. 22. Det hade jag vid opus 1
aldrig kunnat tänka mig — på åtta år
äro 22 op. nog. Nu vill jag prestera
två gånger så mycket och sedan dö.
— Många gånger förekommer det mig
likväl, som om jag betrådt helt nya
vägar i musiken.
~<&–-
Till tenorsångarnes
naturhistoria.
(Ur Neuc Musik-zcitung).
Vi lefva i en lid af jernbauor,
monumenter, kontraktsbrott, aktiesällskap,
musikfester och — en enorm brist på
tenorer. Denna brist alstrar öfverflöd
på underordnade organer, som
dominera i operaverlden; den alstrar
öfver-skatt.ning, arrogans och
oproportionerliga anspråk, åstadkommer en massa
störande förhållande på tonkonstens
område, bildar partier, fraktioner och
kastar ständigt handsken åt kritiken.
Vi upptaga den och första stöten vi
göra träffar rakt i hjortat på —
sanningen. Herr A. i Z, kunde lugnt
röka sin pipa i fädernehemmet ända
till sin sista dag, han hade kunnat
sjunga sin visa till egen hjertefröjd
och sina grannars förnöjelse. Men den
första ton man fick höra af honom blef
också svanesången för den borgerliga
lycka, hvaraf han njöt i all sköns
stillhet och trefnad. B. hör honom, är
alldeles förtjust och hemtar C. och D.
till vittnen. A. måste upprepa sin
sång; åhörarne rusa bort liksom
besatta, och likt en präriebrand sprider
} sig ryktet om hr A. — Min Gud —
heter det — hvilken lycka skall ej
han göra? Hur då? Har han funnit
den vises sten eller fått sig en rik
fru? Eller har han kanske erhållit
någon lysande anställning? — Ack,
anställning! Inte behöfver A. någon
anställning; han skall snart anställa
sig sjelf — korteligen A. har en
tenorröst. — »Ni måste gå in vid teatern»,
heter det öfverallt, »och det så fort
som möjligt, innan ni återkommer till
besinning!» Från den stunden vet
icke hr A. hur han har det. Sitt
hedersamma och nöjsamma yrke har han
fått leda för — han går hela dagen
omkring lik en sömngångare, drömmer
om ära och glans, lagrar och skatter,
ett lysande lif, om ostron och
champagne, och det dröjer ej länge innan
hr E. gör honom ett besök. »Hvilken
ära, hr musikdirektör! ...» A. blir
nu examinerad; om ett par minuter
är allt afgjordt. E. är förtjust öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
