- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 8 (1888) /
142

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Wiens befolkning i sin helhet, icke
blott den bildade delen, mottog begraf- 1
ningståget med vördnad, och om än
denna begrafning ej kan jemföras med I
den första 1827, vid hvilken hundra
tusen menniskor följde den store
mästaren pä hans färd till grafven, om
äfven denna dystra men högtidliga ståt
fattades, hvarmed berömda samtida be- i
grafvas, om också representanter för
de andra konsterna alldeles höllo sig
undan och ehuruväl denne store
tonkonstens furste utan musik ledsagades ,
till sin förmodligen allra sista hviloplats i
— man synes ej ha tänkt på
sorgmarschen ur Eroicasymfonien eller
ass-dur-sonaten — så bar sorgfesten lika- j
fullt i sin helhet en värdig karakter,
och folkmassan, genom hvilken på de !
långa gatorna liktåget framskred,
hyllade med blottadt hufvud och vörd- i
nadsfullt allvar den odödlige tonhjelten
på hans sista färd. (Forts.)

Bref från Köpenhamn.

Med Carmen tog fröken Oselio sitt
farväl af Köpenhamnspubliken, hvilken
vid detta tillfälle mer än vanligt brin- j
gade konstnärinnan sitt varmaste
erkännande af hennes eminenta talang.

I denna roll visade sig äfven fröken
0:s konstnärskap i sin fördelaktigaste
dager, som på ett utmärkt sätt fram- ,
höll hennes många och gedigna resurser
i såväl dramatiskt som vokalt hänse- 1
ende. Dock skilde sig hennes
uppfattning af partiet väsentligt från den
vanliga traditionen. I stället för en
mörk, liflig och obändig Carmen tick
man nu se en ljus, med en plastik af
smygande kattliga rörelser och med
en mera reflekterande än af
ögonblickets ingifvelser beroende natur, livari
visserligen det demoniska tillbörligen I
betonades, men hvilka endast i vissa ;
momenter gaf uttryck åt en vild, tygel- \
lös lidelse. De olika faserna af denna
mångskiftande karakter framhöll fröken
O. med den mest minutiösa precision,
hvarigenom totalbilden blef något
komplicerad och gjorde intrycket af att
mera vara en produkt af virtuosmessig
öfverläggning än omedelbar inspiration.

Om fröken O. sålunda löste sin
uppgift mera objektivt än subjektivt låg
det dock i hvad hon presterade så J
mycket af verklig och solid uppfinning,
af smakfull måtta och estetisk finess,
att man oemotståndligt från början till j
slut fängslades af hennes framställning.
Mästerligt i sanning var isynnerhet
både hennes spel som sångföredrag i
sista akten der Carmen kallblodigt
trotsar döden för att in i det sista j
blifva trogen sin kärlek eller passion.

Herrar Lange och Odmann utförde
sina respektive roler, Escamillo och
José, förtjenstfullt som alltid och fingo
derför äfven sin beskärda del af
publikens hyllning. Kostymer och deko- j

rationer likasom den sceniska
anordningen för öfrigt voro utmärkta, och
torde i detta hänseende den kgl. danska
scenen äfvensom dess koreografiska j
konst kunna ställas i nivå med
utlandets förnämsta teatrar. Efter fröken
0:s gästspel har operarepertoaren fått j
träda tillbaka för skådespelen. Så |
har under två eller tre veckor endast \
gifvits ett par operor af hvilka
Bar-beraren i Sevilla uppfördes den 12:te j
dennes för fullsatt salong.
Stämningen var animerad och publiken gaf
gång på gång under loppet af stycket
sin belåtenhet tillkänna. Den
gnistrande kolorit och den sprittande
lef-nadsfriska ungdoralighet, som
genomströmmar hvarje ton i detta Rossinis
snilleverk är ju också egnad att
elektrisere och hänföra sinnet samt att
blidka och försona mycket hvad som ’
brister i den gamla italienska operans !
nu något allt för föråldrade tendenser.
Till dessa hör onekligen den ständiga !
koncessionen åt det vokala effektsökeriet
med sina eviga fioriturer och sin
me-lismatiska sång, hvilken stympar och
förstör ordens naturliga accent,
äfvensom det allt för suveräna förbiseendet i
af det dramatiska innehållet, hvilket
understundom helt och hållet får
underordna sig för den musikaliska
formen. En motsatt princip har ju å j
andra sidan Wagner drifvit allt för långt j
och låtit det lätta, smidiga och
spirituella väsen som utgör den komiska
operans lifspuls duka under för bördan j
af en allt för tung och massiv
orche-sterapparats oviga rörelser som t. ex.
i Mästersångarne. Må vi med vördnad
och beundran se upp till den höjd
Wagner bragt det tragiska och seriösa,
men föga har hans reform förbättrat
den musikaliskt dramatiska genre, som
skall skildra det mera allmänna, det j
rent menskliga och mera humoristiska j
af lifvet i en populärt konstnärlig form.
Skall den moderna operetten vara en
ersättning för dessa fordringar, då kan
man med hänsyn till denna konstart
af uppriktigt hjerta och fullaste
öfver-tygelse instämma med Yerdi: »låt oss
återgå till det gamla», ty der kan
humorn skämta och le utan att vara
rå och cynisk och musiken — må
vara i en ofullständig form — dock
mera verka i enlighet med det evigt
sannas princip, med den natur en högre
försyn en gång anvisat den (musiken).

På grund af dessa anförda skäl kan
det vara lätt förklarligt, hvarför en
musikalisk publik i våra dagar — trots
de påpekade bristerna — med sådan
hänförelse omfattar en opera som
Bar-beraren i Sevilla. Till hänförelsen
öfver nämnda föreställning bidrog
naturligtvis ej litet det goda samspel
som kom operans utförande till del.
Samtliga hufvudroller voro nemligen
anförtrodda i goda händer och åt
förmågor som voro hvarandra nära nog
jemnbördiga i konstnärlig utbildning.
Herr Ödmann spelade med pli .och

schwung grefve Almaviva, ehuru
partiet ej tycktes ligga rätt väl för hans
stämma och herr Lange var förträfflig
som Don Bazil, hvilket äfven kan
sägas om hr Simonsen som Figaro.
Fröken Dons var en behaglig Rosina
och visade sig i denna som i flera
andra roler vara en konstnärinna med
ovanligt intelligent uppfattning och
fulländad skola. Doktor Bartolo hade
fått sin representant i hr Schram,
hvilkens konst skulle kunna förliknas
vid en ntbrannen härd, ur hvars aska
en och annan glimt förråder den ännu
inneboende »gnistan». Gerna såge man
dock att den lille fogeln Phoenix kunde
uppstå föryngrad och visa sig i sin
fulla ungdomliga glans, ty då måtte
den hafva varit något verkligt gediget
och ursprungligt. Hr Schram är
uem-ligen nu en gammal man, som närmar
sig 80-talet, och är det derför ej
underligt om naturen tar ut sin rätt och
låter förmågan trotsa den goda viljan.
Detta märkes dock mindre i
ifrågavarande roll, ty doktor Bartolo skall ju
vara en äldre man fastän med
ungdomliga svärmerier och är detta
således alldeles i öfverensstämmelse med
hr Schrams individualitet. Ehuru hr
Schrams existens är betryggad genom
en god pension fortfar han ändå att
tjenstgöra, just ej till synnerlig fromma
för teaterns yngre och mera
användbara förmågor. Detta förhållande gaf
för några år sedan anledning till en
ganska häftig polemik hvarvid teaterns
förste kapellmästare och chef gjordes
till föremål för orättvisa beskyllningar
och hänsynslösa angrepp. Den förres
förtjenster, hvilka alltid skola vara
höjda öfver allt tvifvel, blefvo
derige-nom ännu mera uppmärksammade i det
han utnämndes till riddare af
Danne-hrogen och sålunda erhöll en lysande
revanche.

■i’

*



Om konsertsalen är föga att orda.
Konserterna hafva varit lika tunnsådda
som operorna och någon konsert af
mera betydelse var för några dagar
sedan endast Mierzioinskis.
Entusiasmen för den höga stämman hade nu
dock betydligt svalnat. Det är då
bra sant att »publiken är ett barn»
om ej precis ett vanartigt så
åtminstone ett bra nyckfullt.

Gösta Geijer.

—––––

Vår sista musikbilaga för året
hoppas vi kunna tillsända våra
prenumeranter med nästa nummer af
tidningen. Densamma innehåller, för
piano: Canzonetta afVict. Hollænder,
Jultankar af Adr. Dahl och Hambopolska,
upptecknad från ett bondbröllop i
We-stergötland på 1840-talet, förut icke
tryckt; bilagan innehåller derjemte en
sång, »Löft dit hoved, du raske Gut»
af Ika till ord af Bj. Björnson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1888/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free