Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och do liyresmedel som husets lokaler
inbringa, och detta borde en livar inse,
som sätter sig något in i
operaförhållandena här hemma och i utlandet.
Man har anmärkt att teaterpriserna här
äro för låga och att de som besöka
teatern borde få betala sitt nöje dyrare
till teaterns fromma, men med i vårt
land rådande förhållanden och särskildt
med hänsende till konkurensen med de
andra teatrarna här i hufvudstaden
skulle höjandet af biljettpriserna utan
visa sig vara en dålig spekulation. Ser
man hur det är i utlandet så äro
teatrarnas biljettpriser oftast högre, och
beträffande operorna i dess hufvudstäder
och i andra större städer så äro de
lyckligare än vår opera för närvarande,
i det de understödjas med
penninge-anslag af stads- eller statskassan.
Paris lemnar sålunda ett anslag till stora
operan af oinkr. 800,000 frcs, oeh då
för några år sodan det ifrågasattes att
upprätthålla en »Opéra populaire , så
beviljades till den ett anslag af 300,000
frcs., och för att nämna andra, mindre
städer gifver Briissel 105,000 frcs,
Frankfurt a. M. 80,000 mark i
understöd åt sina resp. operor. I Wien,
Berlin o. s. v. åtnjuta operorna
betydliga anslag. Enskilda operaföretag
såsom de stora i Newyork och »Italien»
i Paris, baserade på penningemagnaters
subventioner och abonnement ha ej i
längden burit sig. Omkostnaderna för
dyrbara inredningar,
operauppsättningar och stora gager till första rangens
artister hafva varit för enorma.
Endast i det rika England kan en sådan
opera, elxuru ej oafbrutet, existera.
Men om sålunda en opera ej kan
uppehållas utan understöd, bör
densamma då lemnas åt sitt öde eller hvem
är förpligtad att understödja henne?
Först och främst hör man vid denna
fråga fästa uppmärksamhet vid att
o-peran (helst der en enda sådan
existerar och rimligtvis kan existera, såsom
hos oss) icke får ställas i jämbredd
med andra vanliga teatrar, ty operan,
som är fältet för den lyriska konstens
odling, och man kan äfven, med
tanken på den orkester af första rang som
operan kräfver, säga för tonkonsten i
dess högsta och ädlaste utöfning, —
operan måste af hvarje bildad,
musikalisk konstnär betraktas, icke allenast
såsom en inrättning till folks
förlustelse, utan såsom en konstanstalt, som har
att lemna en insats i folkets andliga
odling, på samma gång som hon är
ett fält för utvecklingen af inhemska
musikaliskt-dramatiska förmågor och
för deras verksamhet. I anslaget till
Musikaliska akademien har staten
erkänt sin forpligtelse att taga vård oin
den musikaliska talangens utveckling;
statsanslaget, till operan borde i
sammanhang härmed vara sjelfskrifvet.
Tänker man nu på hvilken vidlyftig
apparat operan behöfver, livilka
förmågor, hvilken personal hon erfodrar, så
kan man ej förvåna sig öfver att hen-
nes upprätthållande, och detta måste
äfven under den bästa ledning vara
fallet, kräfver stora summor, om den
någorlunda skall uppfylla sitt ändamål.
Det fins väl också knappast hos oss
någon estetiskt bildad person och
verklig konstvän, som icke anser det vara
med statens ändamål öfverensstä
minan-de och sålunda tillhörande staten att
understödja en för den andliga
odlingen så vigtig konstanstalt som vår
första lyriska scen, vår nationalopera
som vi önska att benämna Gustaf III:s
skapelse, den nationela skatt, hvars
vårdslösande eller förkastande vora
nationen ovärdigt.
Om staten i främsta rummet är
skyldig garantera operans framtid —
naturligtvis alltid med rätt att öfvervaka
hennes administration — så borde icke
lmfvudstadens styrelse undandraga sig
att äfven, då så kan behöfvas, i mån
af tillgångar och ifall ömmande
omständigheter sådant påkalla lemna
ekonomisk hjelp åt en institution, af
hvilken hufvudstaden odisputabelt har ej
så ringa ekonomisk fördel. Skulle man
räkna ut denna från tiden för operans
uppkomst, så torde en låg ränta på
den summan gifva ett belopp som
kunde utgöra ett ganska vackert årsanslag,
åtminstone gifva skäl till en
gratifikation af den storlek som vår
statsstyrelse nyss nekat vår opera.
Vi hafva förr påpekat hur man
blan-dadt ihop byggnads- och
anslagsfrågorna beträffande operan. Så vigtigt och
behöfligt ett nytt operahus än är, så
måste anslagsfrågan träda i första
rummet, då operans fortvaro, som är så
nödvändig, annars skulle äfventyras.
För om- eller nybygnaden tro vi fullt
och fast att densamma genom en
na-tionalsubskribtion jemte understöd af
staten, hufvudstaden och
konstmäcena-ter skulle kunna åvägabringas och
beklaga att icke redan något initiativ i denna
väg tagits. När så mycket offrats och
offras åt vetenskapen (våra högskolor)
och den bildande konsten
(nationalmuseum) är det ej ur vägen att äfven
rikta tanken på förpligtelserna mot den
i det allmänna lifvet så mycket
ingripande tonkonsten, som i operan har
sin högsta blomstring, denna konstart
i hvilken verldens största musikaliska
snillen nedlagt de ädlaste frukterna af
sin verksamhet. Och dessa skulle ej
mer blifva oss tillgängliga af brist på
statsmedel, hvilkas årliga uppoffring
för ett sådant ändamål vore så
välbe-rättigadt, då summan ej i ringaste mån
inverkar på budgeten!
Att vi återkommit till frågan om
teatoranslaget har sin grund deri att
den ofvannämnda ansökan af
operaartisterna om operans öfvertagande af
ett konsortium innehåller uttalandet
af den förhoppning att, då
operaverk-samheten genom ett så heskaffadt
konsortium som det ofvanämnda
frigjordes från enskild vinstspekulation,
lyriska scenen skulle mera kunna omhul
das af »konungen, regeringen,
riksdagen, Stockholms stad och enskilda
personer». Möjligt att så kan vara
förhållandet, och vi lyckönska de lyriska
artisterna till all framgång om detta
sätt att upphjelpa operans ställning är
det som leder bäst lill målet. Vi se
emellertid att konsortiet för framgången
af sitt verk förutsätter just det
understöd vi här ocli ofta förut
principen-ligt, påyrkat. Ett konsortium har likväl
äfven karaktären af ett enskildt.
företag beroende af många omständigheter
och kan svårligen blifva en institution
af så betryggande soliditet som en
statens konstalt, väl ordnad styrd och
underhållen. En sådan lemnar väl
o-tvifvelaktigt den bästa garanti såväl
för en verksamhet, som häst
tillgodoser operans höga mål, som ock för en
betryggad ställning och framtid åt
operans konstnärer och hela personalen,
hvarigenom de bästa krafter kunna
påräknas i operans tjenst. Erfarenheten
har gifvit tillräckligt stöd åt vår här
framstälda åsigt.
(Vidare om konsortiet sid. :’»1)
——#–––
August Södermans
manuskriptsamling.
Anteckningar af A. L.
Vi fortsätta nu våra studier öfver
den konstnärliga qvarlåtenskapen efter
August Söderman, vårt lands erkändt
originellaste tonsättare och äfven en
af de mest snillrika och nationella.
Att erinra fosterlandet om den skatt
det eger i hans manuskript, är för
landets enda musiktidning helt eukelt
en pligt, hvars utöfvande vi hoppas ej
må trötta våra läsare, hälst hland det
återstående finnes mycket af högsta
värde och åtskilligt hittills obekant.
38. Musik till Folkungalek,
1 band orkesterpartitur, 1 band
körsaker. 11 sept. 1864. — Båda
banden finnas nu i k. operans
bibliotek. De omfatta sammanlagdt 1 2
nummer, nämligen: 1—3. Trenne messatser
»bakom scenen», Domine, Agnus och
Benedictus, alla präktiga oeh
välbekanta, sedan med tillägg af orgel
införda bland »Andliga sånger, utg. hos
Lundqvist. 4. Fanfarer. 5. Valrams
visa, solo utan ackompanjemang. 6.
Fanfarer. 7. Danslek med kör »Ack
om jag tordes våga», i folkton. 8.
Valrains visa »Dudeledeja, akta din
skallmeja», intressant, emedan
ackompanjemanget är ämnadt för
nyckelharpa; basen är en ständig stockbas på
tonikan och dominanten g d, hvaröfver
melodien rör sig mest i brutna
treklanger på a, h, c och d. Emellertid är,
enligt bibliotekarien C. Books
försäkran, stycket aldrig gifvet. med
nyckelharpa, utan i den besättning, som
alternativt står föreskrifven, med två
violiner con sordini. 9. »Käfleken» i
folkton. 10. Folkvisan »Glädjens blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
