Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
ken är nämligen den, att maestro
Nikolai lofvat mig en opera, men jag
skulle lemna honom textboken. Nå,
jag gick till Solera, som arbetade,
rimmade, diktade liela natten och
lem-nade mig slutligen denne »Nabucco»
— en gammalassyrisk biblisk historia,
efter hvad jag kan tycka. Jag
skickade genast luntan till Nikolai, som
redan morgonen derpå kom tillbaka
med den, kastade den i skallen på
mig och utropade: »sådant der skräp
kan någon annan roa sig med att
komponera, inte gör jag det!» och dermed
rusade han sin väg för att strax bege
sig af till Wien. Dermed kunde det
ju vara slut med hela historien, men
jag kan inte tro att denna libretto är
så dålig häller . . . Solera är ju
likväl en skald!»
»Och derför?» svarade Yerdi helt
skeptiskt.
»Derför vill jag be er, min
värderade unge man, att ni läser igenom
luntan och såsom fackman säger mig
er mening. Kanhända kan jag ändå
finna nåijon som komponerar . . . betalt
den har jag i alla fall redan.»
Verdi tog manuskriptet med sig hem
och begynte läsa det innan han gick
till sängs. Och han läste och läste . . .
och läste det för andra och tredje
gången, och morgonen inbröt men han
fortsatte läsa, slog takten med händerna
och gnolade under tiden. Ack! Det
var en text för en opera, sådan som
han hade drömt sig, icke en samling
italienska positivmelodier utan en opera
med kraft, med färg och karakteristik
— den högmodige konungen, den
krigiska Abigai’1, masskörerna af krigare,
prester och folket, dertill det
assyri-ska konungapalatsets storartade
dekoration med dess jätteskulpturer, pelare
och tempelsalar.
Men nej, nej! hvem skulle förstå en
sådan musik, som han drömt sig? Och
så blef libretton liggande en rundlig
tid bland noterna på hans piano. Så
hände sig en regnig dag, då Verdi höll
sig inne, att det kom fram på
notstäl-larn . . . och då ... då började
Ver-dis händer glida öfver tangenterna —
och — ja så blef Nabucco komponerad.
Bref och tidningsartiklar från den
tiden skildrar för oss det märkvärdiga
intryck publiken erfor vid
»Nabucodo-nozors» eller »Nabuccos» första
uppförande d. 9 mars 1842. Det var en
opera så helt och hållet olik med alla
andra på den tidens repertoarer! Den
liknade väl icke Mozarts »Don Juan»,
icke heller Webers operor, men italiensk
var den alls icke ändå. Det är något
tyskt i den sade man. En så
märkvärdig musik! Intet melodiklingklang,
inga körschabloner, inga kanzonetter,
inga roulader . . . Man viste ej hur
man skulle taga saken. Men La scalas
milaneser, Italiens och då varande
mu-sikverldens mest musikbildade publik,
kunde ej emotstå den mäktiga
allvarliga anda, som strömmade fram ur
detta egenartade partitur. Och mer
och mer bemäktigade sig en förut
okänd rörelse denna publik. Man var
gripen, uppskakad, rörd till tårar. Man
jublade ej, man beundrade. Skolor,
partier, idealer, meningar, sympatier,
allt förenades och försonades i denna
ström af inspirationer, som redan vid
repetitionerna berusade alla: sångarne,
musikanterne, maskinisterne,
dekorationsmålame och statisterna. Och då
sjelfva aftonen för representationen
inföll befann sig den tusenhöfdade
publiken, som af sina bekanta lockats till
teatern, bunden af samma förtrollning.
I ett ögonblick var namnet Yerdi på
allas läppar, det var som hade genom
hans snille plötsligen italienarnes gamla
fosterlandskärlek flammat upp, man
kände sig som barn af ett land, af
musikens land!
Den första allmänna hänförelsen grep
publiken i första aktens storartade
final. Denna final är epokgörande i Ita
liens musikhistoria och musikhistorien
öfver hufvud. Med Nabuccos
uppträdande i början af denna final inträder
ett larejo cencertato — och dermed
begynte publiken förvånas och gripas af
den nya, ovanliga karakteriseringen,
den berusande vältaligheten i toner.
Från Nabuccos fras, börjande med
»Tremin gli insani» och till »In mar
di sangue utvecklar sig largot allt
tydligare och mäktigare till ett
concer-tato i trettio sångdelar, hvari
Nabuccos och Abigailes stämmor på ett
för-vånansvärdt sätt hålla sig fram med
starkt utpreglad subjektiv teckning,
hvilken mästerligt karakteriserar de
båda personernas själsrörelser. Denna
! final visade redan då Verdi för i dag —
komponisten till »Aida» och »Othello.»
Hvilka mästerverk skulle han ej ha
lemnat om han fått fortfara så, om
den italienska publiken redan då varit
mogen för denna skola! I denna final
finnas sex hufvudideer, hvilka utveckla
sig efter hvarandra och sedan
tillsammans ; dessa sex musikaliska thema
upptaga blott 58 takter, men huru
infläta de sig ej med hvarandra och förena
sig till ett stort helt!
Dylika ensemblestycken har Verdi
sedermera fram bragt i sin »Don
Carlos» och i »Aida», men det mest
lysande bland dem finner man i första
aktens final i »Louisa Miller», hvilket,
af musikkännare räknas för Verdis
skönaste och värdefullaste enserablestycke,
ett mästerverk af uttryck och
karakteristik, deri åtta hufvudideer förena
sig såsom juveler i en krona.
Hvad »Nabucco» beträffar, så hade
operan efter denna final sitt spel
vunnet. Milanopublikens hänförelse höll i
sig fortfarande ända till den ståtliga
hymn, med hvilken operan slutar, och
som är våra dagars Verdi fullt värdig.
Men — tiden var ännu ej kommen.
Italien, det Italien som låg utanför
Milano, applåderade visserligon efter
milanesarnes föredöme, men den äkta.
djupa känslan för denna musik
fattades. Äfven i Tyskland fann
»Nabucco» bifall, men mest för tolkarnes skull
(t. ex. den bekante Pischek). »Verlden
är ännu inte mogen för det som
musiken har att bjuda och bör bjuda på
scenen. Skall det någonsin komma så
långt?» suckade Verdi. »Åtminstone
vet jag att jag nu kan göra, hvad jag
drömt mig. — Och jag vill ej förarga
mig och draga mig tillbaka från
skådeplatsen utan vill slå den gamla
lyran och gifva publiken den söta
bonbon, hvarefter den är så lysten, vill
följa modet, som man betalar så bra,
och — vänta.» Och han väntade, men
lejonet hade visat klorna.
Han väntade och skref opera efter
opera, den ena melodiösare än den
andra — Eruani» och »Foscari»,
»Simone Boccanegra», och» Traviata»,
Rigoletto» och »Trubaduren», hvilka
alla höjdes till skvarne och uppvägdes
med guld. Då ändrade sig långsamt
den musikaliska horizonten.
Meyerbeer kom med sina operor,
Gounod, Massenet; Wagner, som vid
»Nabuccos» tid haft en publik i
Dresden och Weimar, hade småningom
er-öfrat icke blott Tyskland utan hela
verlden (Frankrike undantaget), och
nu först trädde Verdi fram för den
publik, som fått begrepp om
»Musikdramats» betydelse, med sin »Aida»
och sin »Othello».
Musikbref från England.
Neweastle on Tyne 9:e dec. 1889.
Ehuru det utföres mera musik i
England än i något annat europeiskt
land, så är under nuvarande
förhållanden ej alltid konsertgifvarens lott
afuusvärd, ty ofta äro
konsertsalonger-ra glest besatta då
symfonikonserter eller kammarmusik-soiréer gifvas.
Sjelfva musiktidningen »the musical
Times» klagar deröfver och säger, »att
nära nog alla konsertgifvare, som ge
en konsert, hvarvid klassisk och god
musik utföres, förlora pengar derpå.»
För ex. Charles Hallé och madame
Neruda-Hallé började i förra månaden
att ge en serie orkesterkonserter i S:t
James Hall, London, hvarvid de
biträddes af Hallés etthundra man
starka Manchester-orkester, en syperb
orkester, hvars dirigent Hallé varit
under 32 år. Gång på gång ha de
populära konsertgifvarne måst spela för
tomma salonger, ehuru de bjudit
publiken på Berlioz’ Symfonie
Fantasti-que, Dvoraks F-Dur-Symfonie,
Cheru-binis ouverture till Anacreon,
Beetho-vens G-dur-Pianokonsert, och
Beetho-vens violin-konsert spelad af
madame Neruda-Hallé. Nu är det endast
burlesque operettas och Music-halls,
en slags låga simpla Theatres
Varie-tées, som äro en vogue och betala sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
