Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som om han fått en elektrisk stöt, ock
lians hittills fördystrade anletsdrag
började klarna.
»Det är rätta sättet!» jublade han,
gnuggande händerna. »Johan Sebastian
Bach, den störste klaver- och
orgelspelare i hela det tyska landet, han
skall hjelpa oss att bekämpa den här
utbördingen. Jag vill genast skrifva
till honom; han skall inte lemna oss
i sticket.»
"Woulmyer tog sin hatt och rusade ut.
Anledningen till hr kapellmästarens
oro var nämligen denna. Kort efter
den polska konungen August den
starkes återkomst efter kriget mot Karl
XII, då hofvet i Dresden åter begynte
utveckla sin för Sachsen så kostsamma
glans, uppträdde i Dresden Louis
Mar-chand, hvilken omtalades såsom
verl-dens förnämste orgel- och klavérspelare.
Såsom kgl. hoforganist i Versailles och
såsom klavérlärare, hvilken fick en
lonisdor för lektionstimmen, hade hans
fåfänga blifvit så gränslös, att han till
och med flere gånger uppträdde med
fiäckhet inför sin kunglige herre och
till slut blef förvisad ur Frankrike.
Han företog nu vidsträckta konstresor,
lät höra sig öfverallt i bof- och
konstnärskretsar och tycktes verkligen
såsom i Frankrike så ock i Schweitz och
Italien ha gifvit bevis på att ingen
annan virtuos kunde mäta sig med
honom.
Han uppträdde också i Dresden och
visste genom sitt insmickrande väsen
och genom att han kom från Paris
ställa sig så väl med fältmarschalken
och statsministern grefve Flemming, att
han fick låta höra sig vid den tidens
mest lysande furstehof.
Konung August, hvilken trots sin
olycka som Polens herskare icke
allenast ansågs som en stor hjelte utan
också för en utmärkt konstkännare
förklarade främlingens klavérspel
beun-dransvärdt och lät genast erbjuda
honom anställning som kapellmästare och
hofvirtuos med tre tusen thaler i lön.
Alla andra tonkonstnärer trädde djupt
i skuggan för den nya solen.
Förbittrad häröfver skref konsertmästare
Woul-meyr till Joh. Seb. Bach, anstäld som
organist och kammarmusikus vid
hertigliga hofvet i Weimar. Wolmey’er
förutsatte såsom alldeles visst, att Bach
i hvarje hänseende var den högmodige
fransmannen öfverlägsen. Han skref
till honom hur sakerna stodo och
inbjöd honom så enträget, att Bach med
nöje grep tillfället i flykten att
förskaffa den tyska konsten seger öfver
den franska. Han erhöll tjenstledighet
och anträdde genast den långa och
ansträngande resan till Dresden.
Då han ankom dit meddelade
konsertmästaren hans ankomst till grefve
Flemming, utan att låta märka
afsig-ten med detta meddelande, men lät
förstå att H. Majestät nog skalle vara
intresserad af att höra den tyske mä
staren samtidigt med den franske.
Grefve Flemming insåg genast att
det skulle bereda hofvet ett nöje att
få höra en täflan emellan de båda
mu-sikmästarne. Joh. Seb. Bach erhöll
derför inbjudning att bevista
hofkon-serten, å hvilken Marchand skulle låta
höra sig. Den öfvermodige
fransmannen, som visste så godt som ingenting
om en Bach, bekymrade sig ej det
minsta om den anspråkslöse mannen,
som stod intill hans stol vid klaveret
och med uppmärksamhet betraktade
hvarje fiugerrörelse af den spelande.
Att Marchand var en fin och elegant
klavérspelare märkte Bach genast; men
han fann också att fransmannens spel
saknade djup och uttrycksfull kraft,
att det var, som Bach uttryckte sig:
i ett vanligt lirurn larum».
Marchand, som varierade en liten
fransk sång följde dervid maneret hos
Franyois Couperin, hvars klavérsaker
Bach visserligen satte värde på för
deras lätta och behagliga stil, men som
likväl ej i hans ögon berättigade
honom till det pompösa namnet »le grand»,
som han fått af sina landsmän.
Mar-chand spelade lätt och lifligt och gjorde
en mängd virtuoskabrioler på det
präktiga instrumentet. Då han slutat blef
han öfverhopad med bifall af de artiga
hofmännen, som deri följde sin höge
herres exempel. Nu kom turen till
den tyske mästaren. Bach satte sig
till instrumentet och fransmannen mätte
honom föraktfullt från hufvudet till
fotterna. Bach preludierade så som
endast han kunde göra. Fransmannen
gjorde en grimas, som om han slukat
ättika, och spärrade upp ögonen, allt
mer och mer förvånad, då Bach till
det tema, som hans medtäflare trodde
honom ha alldeles sugit musten ur,
fogade ännu tolf nya oförlikneliga
variationer. Hela hofvet utbröt
oemotståndligt i ett utrop af beundran och
skänkte den tyske mästaren långt
rikare bifall än åt den franske.
Bach lemnade konserten innerligt
belåten, Woulmyer tryckte lycksalig
hans hand men lät honom ej slippa
för så godt köp. Marchand skulle helt
och hållet förintas, innan han kunde
bli nöjd.
Woulmyer öfvertalade alltså Bach
att morgonen derpå sända Marchand
en höflig inbjudning till en formlig
musikalisk duell. »Gif mig, min herre»,
skref han till honom på franska,
»alldeles efter eder gusto och önskan
the-ma till fri behandling på klavéret, och
Ni skall ega rättighet att på samma
basis bygga fantasier, så många Ni
behagar».
Dresden-konsertmästaren var slug
nog att icke på enskild väg befordra
utmauiugen, utau detta skedde genom
förmedling af ingen ringare person än
sjelfve den då i Sachsen allsmäktige
grefve Flemming.
Det gafs ingen undflykt —
fransmannen måste med eller mot sin vilja
antaga utmaningen, och hela hofvet be-
redde sig för den aftonen på ett i sitt
slag eget skådespel, hvilket skulle
utföras i statsministerns praktfulla och
särskildt för tillfället festsmyckade
våning. Kungen hade tillkännagifvit sitt
synnerliga intresse för tillställningen
och lofvat hedra den med sin närvaro.
Ett högst lysande sällskap hade också
församlat sig hos statsministern, äfven
ett stort antal förnäma damer hade
infunnit sig, strålande af diamanter och
dyrbara toaletter.
Johan Sebastian Bach hade
punktligt instält sig, begaf sig genast bort
till instrumentet och besigtigade det,
såsom man sorgfälligt pröfvar vapnen
före en duell. Derefter inväntade han
lugnt hvad som komma skulle. Bach
stod då i sin mannaålders fulla
blomstring, han räknade trettiotvå år och
hade redan vid hofvet i Weimar vant
sig vid »det hala salongsgolfvet». Hvad
som annars möjligen fattades honom i
hofmannamanér för att finna sig rätt
hemmastadd bland så många smickrare
och hycklare, det ersattes hos honom
rikligen af snillets lugna, stolta
tillför-sigt och den säkerhet som skänkes af
ett långvarigt grundligt studium.
Forfriskninger kringbjödos, och nu
utspann sig i enskilda grupper en liflig
strid. Sällskapet skilde sig i
»Bachi-aner» och »Marchandiser». Några voro
dristiga nog att göra »dåliga witzar»
öfver de båda konstnärernas namn.
Man väntade länge, men
besynnerligt nog lät den franske konstnären,
monsieur Marchand, vänta på sig längre
än som passade gent emot en monark.
»Vill han kanske upprepa här sin
gamla lek från Versailles och våga
behandla konungen som en bagatell?»
sade herr von Posern helt högt, och
herr von Vitzthum, som alljemt
skelade bort åt H. Majestät, strök med
ett förläget leende sina mustascher,
hvilket i hans hof och hjelteroll var
af en viss betydalse.
Slutligen förlorade dock de närva
rande tålamodet, och grefve Flemming
beordrade en betjent att genast skynda
till den franske virtuosens bostad och
säga denne att man väntade på honom.
Andlös vände budbäraren åter och
hvi-skade general-fältmarschalkou något i
örat. Flemming begaf sig genast bort
till konungen, denne blef först helt
allvarsam, brast sedan i skratt och
utropade :
»Skämtet är slut, mina vänner, vår
käre Marchand har tagit till flykten
för den tyske mästaren. Redan tidigt
på morgonen i dag lemnade han i all
tysthet residenset».
»Aha! han har fått musikalisk
kanonfeber!» utropade herr von Posern,
skrattande. Bravo, mäster Bach!
Jag hade väntat detta slut på saken».
Hela societén råkade i ordentligt
uppror. Bachianerna hade segrat,
Johan Sebastian Bach hade icke allenast
personligen förökat sitt rykte utan äfven
förskaffat den tyska konsten en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
