Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina förmögenheter och går fram emot
allt större mästerskap. Hans sista
stordåd var Elias, och högre har han
väl ej kommit. Men då gick han ur
tideu, just i det ögonblick han nådde
sin högsta berömmelse.
Mendelssohns lif (1809—47)
omfattar ungefär första hälften af vårt
århundrade. Man tänke sig nu den tid,
under hvilken hans utveckling eger j
rum. Då ynglingen var utbildad hos
honom, alltså omkring det tjugonde
året, var Göthe och Beethoven
försvinnande stjernor. Schiller var död.
Efter Napoleons bortgång inbröt
morgonen till en långvarig veridsfred.
Weber, Boieldieu, Marschner beherskade
den romantiska, Spontini och den
uppgående Meyerbeer den stora historiska
operan. Cherubini lefde ännu. Chopin
och Schumann begynte strax derefter
att väcka först förundran, sedan
uppmärksamhet. I den romantiska
skaldekonsten vimlade det af en mångfald
talanger. Han hade att välja,
antingen att sluta sig till Goethes,
Schin-kels, Thorvaldsens hellenism eller att
gå med romantikerna och söka efter
under i den förtrollande sagoverlden.
Medan Mendelssohn nu i sina oratorier
gör ett omisskänligt intryck af
renässans, endast utvidgar Bachs och
Hän-dels gamla former och fyller dem med
nytt innehåll, medan han, uppfordrad
af en konstälskande furste (den
preussiske kungen) äfven skrifver musik till
grekiska dramer — så slår han i
musiken till »Midsommarnattsdrömmen»,
i »Walpurgisnacht», i »Hebriderna»
öfver i den mest brokiga romantik,
men i en sådan, som blott har ämnet,
icke behandlingen, gemensamt med den
romantiska skolan. Det ironiska, det
öfverspända fattas honom.
Man har försökt att ställa vissa
egenskaper hos konstnärer i samband med
deras religiösa tro, och »judendomen»
i musiken har man velat utmåla så
svart som möjligt. Men allt verkligen
ideelt i konsten är konfessionslöst.
Mendelssohn lemnar ock bevis härför.
Man lägge blott märke till med
hvilket allmänmenskligt uttryck Elias och
Paulus bedja till sin gud. Det är,
trots det gammaltestamentliga ämnet,
icke deras fäders, det utvalda folkets
gamle stränge gud, utan vår tids
fatt-lige filosofiske gud, till hvilken allena
vårt sinne kan träda i ett innerligare
förhållande. Mendelssohn hade en
dunkel känsla af att hans härkomst icke
var gynsam för det konstideal han
följde. Deraf den märkvärdiga
föreningen hos honom af temperament å
ena sidan och gratie, som beherskar
det, å den andra; deraf den bländande
glansen i hans föredrag, så fjerran
från allt prål, den fina beräkningen i
användandet af alla tillåtliga medel
utan att någonsin förfalla till
raffinement. Alla den moderna uppblåsta
romantikens vrångbilder voro
främmande för honom. Mendelssohn var i be-
sittning af en förunderlig klarhet öfver
denna kärnpunkt i konstens väsen,
hans oförvillade konstförstånd rörde i
sig endast i kretsar af en konstnärlig i
känsla, som var värd att framställas
och verkade upplifvande. Han var
uppfinnaren af ouvertyren till bestämda
diktämnen. Men de poetiska ämnen,
som inspirerade honom, buro egentligen
allaredan musiken latent i sig, t. ex.
»Meerestille und gluckliche Fahrt»,
»Melusina», »Fingalshöhle»,
»Walpurgisnacht’», »Midsommarnattsdrömmen». .
I den lilla uppfinningen af titeln »Lie- |
der ohrie Worte» låg ett stycke estetisk
trosbekännelse. Det skulle dermed be- 1
tecknas, att den instrumentala såugen j
ej behöfver någon ordförare. Hvilken j
lycka dessa känslorika, än elegiskt än
gladt färgade tonstycken har gjort, det
är väl bekant. De första häftena äro
de friskaste; efter det femte inträder
afmattning, såsom öfverallt der en
lycklig tanke blifver för mycket använd.
Häftet VI innehåller likväl den kanske
mest kända af hans »Lieder» nämligen
det på konserter ej sällan spelade c ,
dur-prestot. Mendelssohn har väl knap- !
past sjelf velat utgifva allt, som af [
detta slag låg i hans portfölj.
Mendelssohns verksamhet har sträckt
sig till nästan alla fält af musikalisk
produktion, undantagandes operan Ett
tidigt försök till operakomposition, »Die
Hochzeit des Gamacho» kan icke göra
anspråk på betydenhet; sångspelet
»Heimkehr aus der Fremde» var
endast ett tillfällighetsstycke och »Lore
ley» förblef ofulländad. Operan
kräf-ver framför allt ett raskt tilltag, mera
rigtadt på det hela än på
enskildheterna. Det ser också ut som om
sysselsättandet med andra slag af musik
ej skulle vara gynsamt för hennes
odling. Undantager man Mozart,
Beethoven och Cherubini ha de egentliga
operakomponisterna endast i förbigående
inträngt på andra konstområden. För
operan fordras att hafva en åder af
popularitet i sig för att veta hur saker
och ting uppfattas af den stora
mängden ; man får vara mera folklig än
individuel. Detta var Weber, Auber,
Rossini, Boieldieu. Mendelssohn var
alltför reserverad och aristokratisk för
en sådan uppgift. Han lefde icke i
folkets sferer utan i ett utvaldt
sällskap. Oratoriet var för honom en
mycket adeqvatare form. Mendelssohns
speciela egendomligheter hafva
fullständigt kommit till sin rätt i hans stora
verk, så att man knappast har skäl
till klagan öfver att hans opera ej
blef fullbordad. Till dessa verk kunna
vi räkna, utom oratorierna, förnämligast
ouvertyrerna, musiken till
»Walpurgisnacht» och »Midsommarnattsdrömmen»,
Oktetten, den första Pianokonserten och
Violinkonserten. »Loreley» skulle väl
knappast ha gjort lycka på scenen utan
fått dela öde med Schumanns
»Geno-veva» och Schuberts »Det husliga
kriget», hvilka man af aktning för deras
härkomst och för det literära intresse
de ega uppför en och annan gång utan
att kunna hålla dem uppe.
Mendelssohn var ingen egentlig
symfonisk natur. Till och med den s. k.
»skotska» och den »italienska»
symfonien komma väl icke att stanna i
varaktig gunst hos publiken. De äro
fulla af de mest hänförande
enskildheter, och somliga satser, såsom begge
deras scherzon, förtjena odödligheten.
Men det saknas pregnans i totalverkan.
En sak skall emellertid i deras ögon,
hvilka äro vana att tänka sig konsten
som något sammanhängande och fram
åtskridande, räknas dem till stadig för
tjenst, nämligen att de med klok
beräkning böjt af från Beethovens
tita-niska väg och förstått att finna sig
till rätta i en region, som är oberörd
af stormansgalenskapens rysligheter.
Mendelssohn har blott en gång
företagit sig något, hvartill hans krafter
ej förslogo, emedan uppgiften i sig
sjelf var falsk och bragte honom i
förlägenhet. Yi syfta på »Antigone» och
» Oedipus »-musiken.
Det är bekant, att Mendelssohn gaf
sig i färd med dessa arbeten efter
önskan af kung Fredrik Wilhelm IV,
utan någon verklig lust och tillförsigt.
Han var alltför klok att icke inse, det
man ej kan skrifva tysk musik till ett
grekiskt drama. Om grekisk musik
veta vi ganska litet och att med
grekiska medel våga detta försök lät sig
ej göra; Sofokles’ vers måste alltså
illustreras med våra musikaliska medel.
Kungen hyste ett lifligt begår att på
nyttföda gammal konst, och — det är
svårt att vägra snillrika furstar
någonting. Efter »Antigone» och »Oedipus»
följde Racines »Atbalie» och dermed
slutade lyckligtvis raden af kungliga
uppdrag. Man jemföre dessa arbeten
med hans oratorier, och man skall finna
skilnaden mellan det lefvande, af
själen födda, konstverket och det
artifici-ela. Begge oratorierna äro märkliga
bevis på hur det genom
individualisering kan bringas nytt lif i en
konstform, som tyckes uttömd och afslutad.
Genom utförande af Bachs
»Matteus-Passion» hade Mendelssohn väckt
studiet af Bach till lif och hade derigenom
också danat sig en egen ny verld,
hvilande på Bachs grund. Ty hans
natur var alltigenom renaissance. Man
kan nästan icke tänka sig konstens
utveckling utan honom som förmedlande
länk. Då han stod fram var det som
efter en stor kampanj, som uttömt alla
hjelpkällor. Beethovens triumftåg
liknade i det hänseendet Napoleons. Det
såg ut som om alla konstmedel voro
för alla tider förbrukade. Schubert
blef först långt efteråt erkänd; han
komponerade också för en liten krets,
och hans inflytande kunde då ej
beräknas. Nu framträdde Mendelssohn. Hela
hans personlighet, det förnäma och på
samma gång naturliga sätt, hvarpå han
förde sig gjorde det djupaste intryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
