Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men någon examen blef det inte af’».
»Och så gaf ni studerandet på båten ?»
»Ja, det var inte så lätt att skiljas
från Upsala och kamratlifvet, men ju
längre det led, dess mera insåg jag,
att musik var det enda, som jag med
lif och själ kunde egna mig åt, och
hvad jag än tog mig för, så återvände
jag ofrivilligt ändå alltid till musiken,
och då tyckte ]ag det var bäst ta
steget fullt ut. Dessutom visade jag vid
ett tillfälle en större komposition för
Ludvig Norman, han tillrådde mig på
det lifligaste att bli musiker och resa
ut och studera — ja, han ville t. o.
m. uppföra min komposition, och hans
uppmuntran bidrog icke litet till att
jag började tro att jag skulle kunna
slå mig igenom som musiker, . . . och
ångrat mig har jag aldrig, — om
också en kompositör just inte dansar på
rosor».
Det blef ett ögonblicks paus. Öfver
dörren såg jag ett latinskt
doktorsdiplom der jag läste: »philosophiæ
doc-tor et bonarum artium magister».
»Ni studerade sedan i Leipzig?»
»Ja, jag aflade, som ni ser, derstädes
filosofie doktorsexamen med musik som
hufvudämne — det går nemligen för
sig i Tyskland — och musik var
numera mitt hufvudämne icke blott i
examen». »Hos hvem studerade ni
musik?» »Hufvudsakligast på
konservatoriet, hos Wenzel, Paul, Reinecke,
Grill, Rust, Papperitz, m. fl. Jag har
till och med ett par somrar varit bos
Hans von Bulow. Ak, det var en
herrlig tid nere i Tyskland. Jag
frås-sade i musik i Leipzig, i Bayreuth,
på musikfesterna. Man må säga om
tyskarna hvad man vill, men i många
hänseenden ha de en rent utaf
elektri-serande verkan på oss nordbor, hvilken
flit och ihärdighet, och framför allt
deras kärlek till musik. Der känner folk
att musiken kan vara en njutning efter
arbetet, en helgdagssysselsättning efter
veckodagen, -— der går man inte på
konserter som modesak, — eller för
att det skall så vara, — der är
musiken ett behof. Ack om man kunde
inblåsa litet utaf allt det der i våra
lugna och reserverade landsmän!» Jag
instämde. I synnerhet förekom
Göteborg mig just inte att vara den
lämpligaste vistelseorten för en musiker och
tonsättare. »Jag skall säga er en sak.
Det är inte blott att jag är född här
och har mitt hem här, men om man
skulle slå sig ner i Tyskland och i
allra bästa fall få en ställning der, så
skulle man ändå alltid kunna sig
öfver-flödig — både som musiker och som
utländing, — här hemma har man ett
berättigande att verka och den tillfreds
ställeisen att man kanske ändå kan
uträtta ett litet grand. Och på det
hela taget har jag en behaglig
ställning. Det är en glädje att få göra
min kör bekant med härliga tonverk,
och ni kan inte tro huru angenämt
mitt arbete med kören är. Svårighe-
terna att få ihop orkester göra dock
att verksamhetsfältet icke är fullt
sådant som jag skulle önska. Men ännu
har jag inte uppgifvit allt hopp.
Göteborg är en stor stad och en stad som
går framåt. — Det skall väl komma
den dag, då också göteborgarne känna
; behofvet efter musik, och om de väl
vilja, så kunna de ju också göra något
i för att skaffa sig en stående orkester.
I höst kommer Aug. Lindberg hit, och
; det kommer nog utsigterna att ljusna
| ej så obetydligt äfven på
musikområ-I det.
Och, ser ni, när det någon gång är
I trist, så griper jag till de här.» Han
hade tagit en bok ifrån pianot. — Ja,
der ligga andra af samma författare
på bordet». Jag tog en och läste
»Fitgers dikter». »Känner ni till
honom, ni vet författaren till ’Hexan’?»
Det är en af mina vänner; hans
dikter och hans stämningsrikedom ha stort
inflytande på mig och ha ofta
inspirerat mig, — det finnes få skalder,
med hvilkas ord och hela tendens jag
så sympatiserar».
Han hade satt sig ned vid pianot
och slog ett par ackorder . . . och så
började han spela. Jag hade gått fram
till fönstret. Hvilken vacker utsigt!
Den ljusblå vårluften, med dunhvita
i moln, som i fantastiska former
lång-; samt gledo ut öfver elfven, badade sig
i den nedgående solens strålar, hvilka
i glödande kyss tillkastade klipporna
midt emot sitt godnatt; den gled i milda
reflexer ned för bergets sakta sluttande
| sidor och träffade skeppsmasterna,
hvil-; kas öfversta toppar som lysande
punk-. ter omärkligt vaggade fram och åter,
och upplöste sig till sist i en
mång-i fald utaf namnlösa färger från det
gull-i röda ända bort till det svagt violetta,
som förtonade i etern. Efterhand, som
han spelade, såg jag en annan syn.
Skeppen försvunno. Hafvet mörknade,
klipporna stodo kalla och hotande.
Molnen tätnade och jagade som drifvande
flagor ut öfver hafvet. Långt ute ses
ett skepp för fulla segel sökande hamn,
gungande på de upprörda böljorna,
I hvilkas skum slår öfver masttoppen
och piskar upp emot dess stora segel,
som af och till sköljas af vågorna.
Vid rodret står en man med fladdrande
kappa och svärd vid sidan. Hans ena
hand håller starkt om styret, med den
andra håller mannen en kvinna, som
lutar sig emot honom och gripen af
ångest trycker sig tätare och tätare
intill honom. Hennes hårband har
lossnat, och det gullgula håret slingrar sig
i vinden likt gyllne ormar om henne
och honom.
Han böjer sig ned och tillhviskar
henne några ord. Hennes blickar söka
hans och bakom hennes ångestfulla
blick läser han om sin drömda och
funna lycka: hon är hans i all tid,
ända in i döden. Tätare och tätare
smyger hon sig intill honom, starkare
och starkare hviner stormen, det kna- j
kar i skeppets fogar, med ökad styrka
kastar sig hafvet öfver sitt offer,
rof-lystnaden har vaknat, hafvet kräfver
allt — men stormen vill dela.
I ett enda kast sliter den seglet
från masten. Hon har glidit ner i bön
bredvid honom, med händerna
krampaktigt slutna samman och blicken
ängsligt bedjande riktad upp mot de
drifvande molnen. Deruppe skymta
två hvita måsar, de komma närmare,
der följa fler, och snart är hela
skeppet liksom omgifvet af en hvitglänsande
mur, som beskyddar det mot storm och
och haf. Himlen ljusnar. Vågorna
lägga sig, det klarnar allt mer. En
ensam stjerna tindrar på fästet. De
varsna land. Den nedgående solen
belyser det, kyrkklockornas fjerran klang
når med sin helsning den bedjande
kvinnan. De äro frälsta. I
ögonblickets öfversvallande jubel böjer han sig
ned öfver henne, hans arm omsluter
hennes midja, hans blick söker hennes
— deras läppar mötas . . .
Det sista ackordet dog hän.
»Hvad var det ni spelade?»
»Det var min Brudfärd med text af
Fitger.»
»Tack, — ja nu skall jag icke
uppehålla er längre. — Tack för er
vänlighet!» »Skall ni redan gå?» »Ja,
klockan är redan mycket, solen har
hunnit gå ned, adjö». »Adio» Han
1 räckte mig handen. Strax efter stod
j jag nere på gatan.
Under det jag långsamt gick hem
återkallade jag i minnet det intryck
hans musik hade gjort på mig.
Jag kände att i den stämning, i
hvilken tonsättningen hade försatt mig,
var en njutning så ren och fin, som
man får den endast i de sällsynta
| ögonblick, då man står inför tonkonst
i all dess enkelhet och sanning.
C. N—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
