Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen, så är detta en ofantlig seger
för den tyska konsten och för den
under senaste menniskoåldern i alla
förhållanden, politiskt och konstnärligt,
så dominerande tyskheten. En liten
återblick på utvecklingen under de
sista 60—70 åren är ganska lärorik
och visar, att det icke allenast i
politiskt hänseende utan äfven på konstens
område uppstått en maktfördelning, som
är högst olik mot förr. På tjugu- och
trettiotalet var det icke så mycket
italienarne som den franska
musikutvecklingen, den eklektiska
stilblandningen, som utöfvade ett mäktigt inflytande
på de nordliga landens publik. Paris
strålade i den politiska och
konstnärliga utvecklingens högsta glans och
kunde uppvisa en samling storheter
och berömdheter, så rikhaltig, att en
sådan aldrig förr förekommit och
svårligen sedermera kan komma till.
Che-rubini hvilade på sina lagrar, den nu
nästan glömde Onslow skref den ena
qvartetten och qvintetten efter den
andra utan att kunna mätta förläggarne
och dilettanterna. Auber hade med
»Den stumma», Halévy med »Judinnan»,
Rossini med »Tell» grundlagt den s. k.
historiska operan, som Meyerbeer förde
till dess kulmination.
Boieldieu, Herold, Adam, Auber voro
mästare i den s. k.
konversationsope-ran (Opéra comique, »Speloperan»).
Paganini, Liszt, Chopin, Ernst, Baillot,
Kreutzer, Bériot, Herz, Kalkbrenner
lefde i Paris. Thalberg skapade sig
här sitt namn. De stora italienska
sångarne firade sina triumfer i Paris,
Bellini och Donizetti skref för den
italienska operan i Paris sina berömda
verk »Puritanerna» och »Don Pasquale.»
Det var icke allenast operan och
virtuoserna, som lyste då, utan en
mäktig åtrå efter det högsta i konsten
besjälade publiken. På
konservatorie-konserterna fick man höra år 1828
— såsom man påstår genom Rossinis
inverkan — Beethovens symfonier, som
framkallade en oerhörd entusiasm. Den
unge, då varande medicinaren, Berlioz
uppträdde med en symfoni, som af
romantikerna betecknades såsom det första
steget på den nya banan.
Mendels-sohn kom ganska ung till Paris, och
konservatoriets gamle kapellmästare
hedrade honom, icke med festmåltider,
skålar och tidniugsberättelser, utan med
att spela hans symfoni, som han ännu
icke fått höra gifven, Baillot skaffade
hans oktett ett fulländadt utförande,
och sjelf uppfordrades han att spela
Beethovens konsert i G dur. Man ser
häraf, att fransmännen ej kunna
beskyllas för att endast hylla
virtuos-och reklamväsendet. Ända till
fyrtiotalet måste en komponist eller virtuos,
som ville göra lycka i Europa, först
förvärfva sig berömmelsediplomet i
Paris. Men vid denna tid begynte man
att känna Mendelssohns och Schumanns
inflytelse på det offentliga musiklifvet,
dock endast i konsertsalen. På teatern
herskade Meyerbeer med sin
blandnings-stil och vid sidan af honom Auber och
italienarne. Men efter 1848, då man
begynte lugna sig efter de politiska
kalamiteterna, inträdde i Tyskland två
betydliga nydaningar, nämligen
framtids-musikernas parti eller den »nytyska
skolan» och fortplantningen af den
inflytelserika kritiken från de hittills
tongifvande estetiska tidningarna till
de politiska, till den dagliga pressen.
Wagner uppträdde icke allenast med
stor dristighet och hänsynslöshet som
en reformator af musikdramat och hela
konståskådningen, utan vågade också
i en tid, då pressen annars saknade
all frihet, att tillskrifva hofven och
regeringarne konstens förfall samt att
appellera till folket för att söka
räddning åt konsten. Hänförda anhängare
af högst olika slag samlade sig kring
honom. Der funnos svärmiska
ynglingar, som trodde på nya ideal,
blase-radt folk, som hoppades på nya
raffinementer, pessimister, som grepo efter
någonting ovanligt som kunde väcka
lif hos dem på nytt, uppriktiga
konstnärer, som öfversågo med tonen i hans
skrifter på grund af vissa deri uttalade
sanningar, hvilka pekade mot en ny
ädel rigtning, vidare halfmusici och
pennfäktare, som skyndade att göra
sig bemärkta genom att presentera sig
i Wagners elektriska ljus, demokrater,
som trodde sig ha funnit folkets sanne
konstnär, samt aristokrater af renaste
vatten, som intressera sig för det
ovanliga och föredraga en genial, antagligen
oskadlig demokrat framför en medlem
af den filiströsa bourgeoisien.
På den andra sidan stod hela den
autoriserade musikaliska ordningen, alla
generalbaslärare, professorer i estetik,
musikaliska arkeologer och granskare,
som sysselsatte sig med att utfilosofera
en helt annan slags framtidsmusik af
de gammalgrekiska tontecknen och
invecklade förklaringar, samt många
rättskaffens, konstentusiastiska män, som
ej voro i stånd att försona sig med
hela Wagners skrifsätt, som med lif
och själ hängde fast vid sin Haydn
och Mozart och som bäfvade tillbaka
för mannen som vågade angripa deras
helgedomar. Ett närmande och godt
förstånd mellan dem och honom var
icke möjligt; förstånd fins sällan hos
stridande partier, endast lidelse,
hvilken dessvärre i historien som i
konsten enas om att leda striden och
bestämma afgörandet.
Hvad som är skrifvet af Wagner
sjelf, hans nio tjocka band, kan räknas
för ett intet mot den syndaflod, som i
skrifter, facktidningar och andra
tidningar i 40 år öfversvämmat verlden
genom hans beundrare och motståndare.
Under de första decennierna af
Wagners verksamhet hade han det svårt.
Landsflyktens år i Ziirich, det olyckliga
resultatet af att göra sig känd i Paris,
kampen för den materiela och
konstnärliga existensen — det var hårda
( tider för honom. Med den bayerske
konung Ludvigs intresse begynte bättre
dagar randas, och då Tyskland gått
segrande ur kriget 1871, kastade man
mer och mer ögonen på Wagner såsom
geniet, hvilket kunde uppställas som
en andlig eröfrare, den der på konstens
område kunde vinna liknande segrar
med dem, som Bismarck och Moltke
hade vunnit i det praktiska lif vet.
Det är en nationel uppgift för
Ty-skarne att lyfta Wagners fana så högt
som möjligt, och det må sägas att de
med den bekanta tyska energien ha
uppnått betydliga resultat. I England,
som hittills varit en utmärkt plats för
tyska musiker, i Ryssland, att icke
tala om Nordamerika, der musiken och
musikkritiken väsentligast tillhör
invandrande tyskar, arbetas med utmärkt
flit för den italienska och franska
operans aflösning af tysk opera.
Visserligen stöter man både i England och
Amerika på en sträfvan från visst håll
att skapa en nationel (engelsk) opera;
men säkert är, att både London och
Newyork med den ifver och energi,
b varmed tyska musiker arbetat för sin
sak, lemna eu gynsam jordmån för
Wagneroperans odling och dyrkan.
Uppförandet af »Lohengrins» 3:e akt
på den stora franska operan efter det
Lamoureux för ett år sedan måste
inställa sitt »Lohengrin»-upp förande
måste betraktas såsom en seger hvilken
skall visa sig afgörande och omsider
skaffa Wagner i Paris det erkännande,
hvilket han förgäfves sökte vinna för
30 år sedan.
(Musikbladet).
——
Musikaliska akademiens
bibliotekslokaler.
Först i sin nuvarande byggnad har
Musikaliska akademien kunnat fullt
tillgodogöra sig sina rikhaltiga
biblioteks-8amlingar, hvilka förut på grund af
lokala förhållanden befunno sig i ett
mycket otillgängligt skick. Akademien
var under mer än ett sekel i saknad af
ett eget hem. Till en början uppläto
akademiens ledamöter sjelfva sina rum
för akademiens bibliotek och läroanstalt.
Visserligen väcktes i slutet af förra
århundradet ett förslag att inköpa det
vid Munkbron belägna stenhus, der
Nya svenska teatern då var förhyrd.
Men detta förslag, likasom så många
andra i senare tider väckta, strandade
på akademiens medellöshet. En
varaktigare bostad erhöll akademien 1796,
då hon (ända till 1830) fick logera i
riddarhuset. Det hägn, hon här åtnjöt,
föranledde hennes dåvarande preses
hertig Oscar Fredrik att vid
akademiens sekelfest å riddarhussalen 1871 till
riddarhusdirektionens ledamöter
framföra följande offentliga tacksägelse å
akademiens vägnar: »Den minnesrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
