Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
njutit under sin snart 20-åriga
verksamhet vid vår opera — hade prägeln
af en festrepresentation och bevistades
af konungen och kronprinsen med
uppvaktningar. Hr. Ödmann skördade denna
afton en välförtjent triumf och
hyllades med rikliga offer af applåder,
kransar och blomster. Fröken Moritz, som
debuterade i Julias rol, röjde märkbara
framsteg sedan dess i väl beherskadt
spel, säkert och behagligt sångföredrag.
Operan utfördes för öfrigt af kända
förmågor. En anmärkning måste vi
göra mot regissörens osmakliga
arrangement att i pater Lorenzos cell, der
Romeo och Julia sammanvigas, placera
en modern säng med örngott och
öfver-vikt lakan. Skall sängeu nödvändigt
finnas i munkcellen, så är det
rimligare att låta den helt och hållet täckas
af den mörka filten. — Herr
Simonsens första rol var Figaro i Rossinis
qvicka och melodiska opera, hvilken
hos oss först gick öfver operaseenen
1825 och senast gafs i mars förra året
med hr Bjarne Lund som Figaro, frk
Petrini som Rosina och hr. Strandberg
som grefve Almaviva. Herr Simonsens
godmodige och rörlige Figaro, med i
karaktären af en välmående goddags
pilt, blef väl emottagen af publiken.
Särdeles må hans förträffliga utförande
af seccorecitativen berömmas. Fru
Ed-ling sjöng Rosinas, parti förträffligt och
föredrog i lektionscenen, såsom nu ofta
sker, om än icke i stil med det hela,
en sångvals, »Trebelli»-valsen, om vi
minnas rätt komponerad af hr Fritz j
Arlberg för denna sångerska. Herr
Ödmann uppbar grefvens parti, som
han sjöng med tillbörlig ledighet i
koloraturen och för öfrigt vackert.
Något mindre chargering i
förklädnings-scenerna hade icke skadat
framställningen för att förklädningen icke
genast skall lysa igenom för den
miss-i tänksamme doktorn. Herr Johanson
utförde sångmästarns rol på det hela
väl; för att »crescendot» skall göra sin
verkan i »Förtal-arian» bör denna
börjas mera oiano. Scenen gjordes för
öfrigt långt mera komisk å doktor
Bartholos sida på Uddmans tid. Hr.
Strömberg synes oss taga rolen väl
lugnt och bör väl i sista scenen yttra
sin harm i ett lifligare samspråk med
don Bazil. — Som Carmen har fru
Moe gjort bästa lyckan under sitt
gästspel. Hon kreerade hos oss d. 22
mars 1878 denna rol, som sedan
sjungits här af fruar Edling, Trebelli och
Lucca samt fröknar Al mati, Oselio och
Wolf. Fru Moe tager rolen mera
menskligt, mindre demoniskt och
afvin-ner den dermed vackrare sidor. Den
vokala framställningen var allt igenom
förtjenstfull.
Hr Simonsens andra rol denna gång
var Wilhelm Tell, och i denna hade
han ännu bättre tillfälle att ådagalägga
sin individuela konstnärlighet. Hans
Tell är en praktbild af stolthet, och
kraft, och synnerligast i den stora torg-
scenen med mästerskottet var hans
framställning imponerande på samma gång
som faderskänslans vekhet fick ett sant
rörande uttryck. Den kraftfulla
framställningen af frihetshj elten föranledde
dock till en och annan allt för stark
tonansats. Medelst talrika inropningar,
till en del äfven gällande de öfriga
innehafvarne af hufvudrolerna samt en
vacker bukett visade publiken sin
tacksamhet mot den gästande konstnären.
Såväl den manliga trion: hrr Simonsen,
Ödmann och Strömberg, som den
qvin-liga: fruar Edling och Strandberg samt.
fröken Karlsohn utmärkte sig vid denna
framställning med särdeles vacker och
vårdad ensemble. Fru Edling
förtje-nar allt beröm för sitt utförande af
Mathildas stora aria, och duetten mellan
henne och hr Ödmann var en af
aftonens glanspunkter. Som Jemmy hedrade
sig äfven fröken Karlsohn. Operan,
som leddes af dir. Nordqvist sjelf, gick
med god sammanhållning och åhördes
från kgl logen af konungen och
kronprinsen.
Af senaste veckornas få konserter
intager hrr Sjögrens och Aulins främsta
rummet. Denna var den första hvaraf hr
S. här varit tillställare; såsom biträdande
på andras har han deremot länge
upp-trädt offentligt. Hufvudnumret på
konserten var hr S:s kantat till Johannis
nya kyrkas invigning, som inträffade
på dagen ett år före denna konsert. !
Om detta verk, som nu utfördes från
koret med pianoackompagnement (i st.
f. orgel) ha vi förut yttrat oss, då det
utkom i musikhandeln, med erkännande I
af den grundlighet och tonsättartalang
som deri uppenbarar sig. Egenskapen !
af tillfälligbetsverk, beräknadt för ett
inskränkt tidsmoment, röjer sig här och
der i något knapphändigt utförande af
idéer som fordrat mera utarbetning.
Af kantatens nummer torde duetten
och qvartetten höra till de mest
anslående. Cfoda krafter medverkade till
utförandet. Hr Aulins violinnummer
voro väl valda och den vackra
»Legenden» fick 83’nnerligast en förträfflig
tolkning, ehuruväl kyrkan i akustiskt
hänseende ej visade sig så fördelaktig
lör musik af detta slag. Hr Sjögren
utförde utom sina solonummer på orgel
allt pianoackompagnement och hade att
fägna sig åt en talrik publik, som
upptog hvarje sittplats och till en del
måste åhöra konserten stående.
Den egentliga konsertsäsongen
af-slutades under förra hälften af maj
med 3:e och sista « Sångsoarén» å
musikal, akademien och Rich.
Anderssons 2:a musikafton, båda konserterna
mycket talrikt besökta. A den förra
uppträdde tillfälligtvis, såsom vi förut
nämnt, violinisten Ondricek. Grefvinnaan
Taube sjöng denna afton med utmärkt
föredrag, »Svanen», med ackomp. af
harpa och violin (frk Nordqvist och
herr Book) af Elfr. Andrée, samt
Södermans »Norsk Kjærlighedssang» och
ett par nyheter: en nätt sång af I.
Hallström »Det vet ingen» och en
större dramatiskt anlagd och harmoniskt
något orolig sång, »Ingeborgs klagan»
af Valentin, som sjelf utförde
piano-ackompagnementet. Sången är
ursprungligen skrifven för orkester och
torde göra sig bättre gällande med
ackompagnement deraf. Grefv. Taube
deltog derjemte i en qvartett ur
»Phile-mon och Baucis» med hrr Lemon,
Lejdström och Ax. Ödman, i en
intressant gammal trio ur Dalayracs »Slottet
Montenero», en duett ur »Samson et
Dalila» af Saint Saens med herr
Lejdström och den stora duetten mellan
Ortrud (frk Piehl) och Elsa ur
»Lohen-grin», förträffligt utförd. Herr
Lejdström förtjenade de lifliga applåder,
som följde på hans utförande af de
svenska sångerna af vårt klöfverblad
Geijer, Lindblad och Josephson:
Vallgossens visa, Bröllopsfärden och
Stjernklart. Arlbergs »Svärmeri» och
Hallströms för dagen nya sång:
»Strängalek» (till poetisk text af Oskar Fredrik)
utfördes känsligt och vackert af herr
Lemon. Prof. Hallström skötte
piano-ackompagneraentet med vanligt
mästerskap. Konungen och Hertiginnan af
Dalarne bevistade soarén.
Rich. Anderssons musikafton inleddes
med intressanta, ehuru kanske väl långt
utspunna Variationer af Sinding för 2
pianon (Ess moll), med synnerlig
precision föredragna af en elev till
kon-sertgifvaren, br Kuut Bäck, samt hr
W. Stenhammar. Hr Andersson
spelade sjelf Normans »Fem tonbilder för
piano och viol (op. 6)» med herr
Au-lin och till sist sin egen stora sonat i
D-dur (utgifven på Musikal,
konstföreningens förlag) hvarmed han visade
sin soliditet både som pianist och
komponist. I senare egenskapen framträdde
han äfven med ett par sånger »I
skoven» och »Vårvisa», särdeles den
senare friskt inspirerad och med
anslående ackompagnement. Dessa
utfördes af fröken Wolff, som derjemte
sjöng 2 sånger, »Folkevise» och »Meine
Liebe» af hr Bäck, »Visa» och »Stolts
Adelin» af hr »W. Stenhammar» och
»Molnet» samt »Falks visa ur Kj
ærlighedens komödie» af Em Sjögren, bland
hvilka, alla i nyare stil, hr Sjögrens
intogo främsta rummet, särdeles den
bekanta »Falks visa»; dernäst kan
sättas herr Stenbammars »Visa»,
Herr Nerudas intressanta privatsoaréer
afslutades d. 10:de maj. Programmet
upptogo vi i förra numret. Vid denna
biträddes hr N. af fruar Aquist
(Tschai-kowskis trio) och Svedbom (Beethovens
Violonc-sonat) samt akademieleven frk
Sigrid Pettersson (Brahms trio).
Ett par unga sångerskor: frökn.
Sigrid Brander och Alma Hulting ha
på egna soaréer dokumenterat sig
såsom begåfvade med goda och stora
samt rätt väl utbildade röster. Den
förra gaf sin soaré i förening med
frök. Alma Sjöman, som visade sig
vara en god deklamatris. De biträddes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
