Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i anspråk. Denna 24 sidor starka
ton-sättning innehåller: 1. Introduktion
(g moll-dur), 2. Melodie (h moll), 3.
Scherzo (g-c dur), 4. Finalo (g moll,
och är af framstående värde så väl i
afseende på uppfinning som
utarbetning-Stycket fordrar goda förmågor för ut.
förandet och synnerligast i
violinstämman med dess dubbelgrepp af oktaver,
sexter, större brutna ackord,
kromati-ska och andra skalpassager etc. Samme
tonsättares sånger, ehuru enklare, visa
samma goda egenskaper som suiten och
förtjena att uppmärksammas af sångens
idkare.
Två svenska komponisters namn finna
vi på de af hr Warmuth utgifna
sångverken: Lago, den bekanta signaturen,
och Bror Beckman. Lagos tre sånger,
be båda första med tysk, den sista med
tysk och norsk text, äro skrifna med
tonsättarens kända talang och äro
gau-i ska anslående med vacker uttrycksfull
melodi och ett väl harmoniseradt
ackom-pagnement, som emellertid här och livar
företer oväntade och som man tycker
något sökta vändningar. Detsamma
kan sägas om den unge tonsättaren
Beckmans något utförliga sång (8
sidor) till text ur »Vår Daniel» af Ed v.
Fredin, äfven i tysk öfversättning.
Särdeles vacker är här mellansatsen, som
börjar med »Vyssa, V3rssa liten kind»,
kvilka ord dock förefalla något
besynnerliga, då »kind» här måste vara det
tyska (se tyska texten) och ej det
svenska ordet. »Vyssa» bör ock i stället
heta »vyss». Riktigare borde dikten
lyda: »Vyss, vyss gossen min»; ordet
»kind» till rim mot »vind» är något
sökt. A sidan 6, tredje takten från
sista radens slut är ett bjert
dissonerende liess, som torde böra vara ett h.
I Carl Warmuts sång sid. 5 tredje
takten uppifrån bör också ett g tydligt
vara e (oktavtremolo). Denna sång, på
titelbladet försedd med
tonsättaren-förläggarens porträtt, är ganska
välklin-gando med sin om folkvisan
påminnande karaktär. — Om de små
fyrhändiga valsernas tonsättarinna är svensk
känna vi ej, men hålla det för troligt
att döma efter namnet. Fru Carrenos
salonsvals »Mi Teresita» är oss bekant
från den berömda pianistens
konserte-rande här. Titelbladet är försedt med
ett vackert träsnitt-porträtt af den
berömda konstnärinnan. Valsen tillhör
en samling »Danser», komponerade för
hennes dotter, och är försedd med
till-egnan: »å ma fille chérie Teresita».
Mängden af de musikalier vi denna
gång haft att anmäla har nödgat oss
att endast helt kort yttra oss om de
ras innehåll.
––’£’<$’–
Från scenen och konsertsalen.
Kgt. Operan. Sept. IG. Verdi: Aida,
(Radames: hr Danckwardt). — 17. Donizetti:
Regementets dotter. Mas c agni: På
Sicilien. — 18. Gounod: Faust, (Faust: hr
Odmann). — 19. Koss i ni: Barberaren i
Sevilla, ’ Rosina: fru Sigrid Arnoldson; Mar
eelliua: fru Strandberg; grefve Almaviva,
Kartholo, Figaro, don Bazil: hrr Strandberg,
Strömberg, Kundberg, Johanson). — 20.J
Bi-zet: Carmen, (Carmen, Don José, Moralés:
fru Edling, hr Odmann, hr I lagerberg). — 22.
Verdi: Den vilseförrla, (Violetta; fru
Arnoldson). — 23, 25 28, 30. Mozart: Don
Juan, (Don Juan: lir Francesco d’Andrade,
l:sta upptr.; donna Anna: fröken Aug. Noack,
l:a debut; d. Elvira, Zerlina: fruar Östberg,
Edling; guvernören, Leporello, don Octavio,
Mazetto: hrr Sellergren, Nygren, Strandberg,
Grafström). — 24. En midsommarnaltsdröm
af Shakespeare, musik af Mendelssohn,
(100-.de gången). — 27, 29. Elfjungfrun,
skådespel i 5 akt. af J. I,. Heiberg, musik
kotnpon. el. arr. efter folkmelodier af F r.
Ku h la u.
Vasa-Teatern. Sept. 15—30. Adam och
Eva. (25 sept. 25:te ggn.)
Djurgårds- Teatern. Sept. 15—30. Fru
Venus. (21 sept. 25:te ggn.)
Hasselbacken. Sept. 17. Konsert af
Ty-pografköreu och gardenas musikkårer.
Sigrid Arnoldsons förlängda gästspel
gaf oss tillfälle att få höra henne i
»Barberaren» som Rosina, den i’ol som
väl intager främsta rummet på hennes
repertoar, likasom den var hennes första,
det steg som förde henne fram i
»divornas» led. Hur barnsligt täck än
hennes »Mignon» är, hur väl
genomtänkt och slutligen gripande hennes
framställning af Violetta, öfverglänser
hon sig sjelf som Rosina med sin
förtjusande skalkaktighet, sin brillanta
sång, hvilken i denna opera får göra
sig fullt gällande så att rösten
förefaller mycket större än i de föregående
partierna. Maestro Rossini var ock en
karl med smak, som till den lätta
lekande sången i »Barberaren» viste att
skrifva ett lika beskaffadt
ackompagne-ment utan öfverlastning af basuner,
trummor och pukor. Till och med
målningen af ovädret med åska och regn
är graciös. Mot bakgrunden af denna
moderata orkester gjorde fru
Arnoldsons koloraturparti en ypperlig effekt.
Emellertid gåfvo äfven de i operan
inlagda effektnumren: skuggvalsen i
»Di-nora» och Venzanos vals tillfälle att
bevittna sångerskans högt stående konst
och visa en beundransvärd koloratur
af de snabbaste passager, löpningar
och drillar på samma gång som en
hushållning med röstmedlen, som leder till
besegrande af alla svårigheter och
alstrar förmåga att lämpa rösten efter
alla sångrolens uttryck. Härigenom
blefvo icke blott de nämnda
bravurnumren utan äfven den stora arian
»Una voce poco fa» med sin koloratur
å la Patti, som fru Arnoldson lärt af
Strakosch, verkliga mästerverk af
framställning, likasom recitativer, sjungna
såsom det öfriga på italienska, gåfvo
en mönsterbild af musikaliskt parlaudo.
Skulle man ha något att anmärka i
fråga om fru Arnoldsons Rosina, så
rör det egentligen ej denna utan
hennes inlägg i rolen. Skuggarian sjmtes
henne väl ansträngande och företedde
en och annan ojämnhet, och ext asångeu
»Fjorton år» tror jag visst att jag vore
bäst belåten med att se utesluten ur
Rossinis opera, så förträffligt än den
föredrogs af den intagande sångerskan.
Sent skall man emellertid förglömma
det ideal af en Rosina, som fru
Arnoldson skänkt oss, denna
nobelt.skalkande, förtjusande Rosina med sin
klockrena, perlande sång och behag i hvarje
rörelse, ja äfven i den talade svenska
dialogen, som framstäldes med en
förträfflig deklamation, så litet än vår
landsmaniuna är van att tala svenska
på scenen. Skörden af bifall och
hyllningar var för fru Arnoldson
naturligtvis ej minst denna gång. En vacker
blomsterlyra, en mängd buketter,
in-ropningar utan tal och
näsduksviftnin-gar intygade åhörarnes, och man kan
ock säga åskådarnes, entusiasm. Den
sista föreställningen, hvarvid fru
Arnoldson uppträdde, var »Den
vilseför-da», då afskedet från den omtyckta
sångerskan var lika hjertligt som
hyll-ningsrikt. Operapersonalen törärade
henne då en kolossal bukett af rosor,
prydd med breda atlasband i de
svenska färgerna och försedda med gyllene
inskrifter. Buketten tillstäldes
sångerskan af hr Lundquist.
För uppförandet af »Barberaren»
med fru Arnoldson äro vi direktör
Nordquist tacksamma och äfven hr
Rundberg, som genom ett hastigt
inöf-vande af Figaros parti gjorde operans
upptagande möjligt; och förtjensten
deraf ökades än mer genom att hr R.
instuderat seccorecitativen i duo med
Rosina på italienska. Ehuru tenor
redde sig hr R. ganska bra med
partiet och uppträdde i detsamma med
mycken rörlighet och säkerhet. De
öfriga rolinnehafvarne i operan fylla
sina platser, som vi veta, ganska väl;
grefven har visserligen i hr Strandberg
ingen rätt lämplig representant, men
sångaren öfverskyler mycket af hvad
som brister grefven.
Hr d’Andrade lockar alltjemt fulla
hus såsom Don Juan cch skördar
väl-förtjent bifall af rikaste slag. En
sådan Don Juan-typ ha vi här aldrig
hört eller sett, om ej Du Puy inför
en äldre generation måhända
presenterat en lika ståtlig och sj’dlåndsk
Don Juan. Hr d’Andrade torde dock
återgifva Mozarts hjelte med en
uppfattning som svårligen kan öfverträffas.
För glöden hos Zerlinas passionerade
frestare, hånet mot Elvira, den
förskjutna älskarinnan, trotset i döden
mot guvernörens hämnande spökgestalt,
lättsinnet, skämtet, lefnadslusten som
brusar fram, likt den skummande
champagnen, i arian »Fin ché dal vino»,
för allt finner sångaren och
skådespelaren uttryck på ett sätt som knappt
kan öfverträffas. Då dertill kommer
ett fängslande yttre, en rörlighet och
omvexling i mimik och åtbörder, som
i hvarje ögonblick ger verklighetens
lif åt framställningen, är hr
d’Andra-des triumf som Don Juan sjelfskrifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
