Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
födelsestad har han fått tillnamnet
»Svanen från Pesaro» liksom Shake-
spere blifvit beniimd »Svanen från
Avon» efter floden vid hans fäderne-
stad. I Eossinis ådror flöt konstnärs-
blod. Hans far, Giuseppe Rossini,
hornist och stadsmusikus, hörde till
dessa ambulatoriska musikanter, som
söka förtjena sitt dagliga bröd genom
sin konst; hans mor tillhörde också
konsten och var i besittning af en
vacker röst och stor skönhet. Under
det hennes man spelade i orkestern
uppträdde hon på scenen såsom »se-
cunda donna». Det äkta paret utmärkte
sig för stor sparsamhet, köpte sig ett
litet hus i Pesaro och sökte gifva sitt
enda barn så god uppfostran som möj-
ligt. Stadsmusikanten i Pesaro hade
emellertid ett äkta italienskt tempera-
ment. Liflig och lättrörd samt passio-
nerad republikan slöt han sig 1796,
då fransmännen besatte kyrkostaten,
till dessa, hvaraf följden blef att, då
österrikarne återstälde den gamla sty-
relsen, fader Rossini fick krypa i fän-
gelse. Gossens omvårdnad öfverlem-
nades sålunda åt modern ensam, men
då hon för att kunna lifnära sig och
sonen måste resa från stad till stad,
så nödgades hon anförtro denne åt en
annans vård. De framsteg han gjorde
i skolan voro ej synnerligen lofvande.
Han studerade latin och musik men
utan märkbar framgång, hvilket torde
ha berott på lärarnes oförmåga. Så-
lunda tvangs han att vid klaverunder-
visningen endast använda två finger i
spelning af skalorna. Då man ej fick
bugt på den unge discipeln, sändes
han i lära hos en grofsmed, der han
under kamraternas hån måste sköta
blåsbälgen. Denna kur syntes ha varit
radikal, ty Gioachino förklarade plöts-
ligen att han nu med all flit ville egna
sig åt musiken.
Hans egentliga musikstudium började
i Bologna år 1804 hos Angelo Tesei
med undervisning i klaverspel, sång och
kontrapunkt. Efter några månader för-
tjenade Gioachino några paoli med att
sjunga i kyrkan; af sin moder hade
han ärft en vacker röst och kunde
snart sjunga från bladet. Begåfvad
med ett behagligt yttre och ett älsk-
värdt, intagande väsen ådrog han sig
snart konstvännernas och i första rum-
met de andligas uppmärksamhet. Han
sjöng i kyrkorna och äfven på teatern
i Bologna, der man profeterade att han
en gång skulle bli fva en af Italiens
förnämsta sångare.
Den 27 augusti 1800 lemnade han
Bologna, der han äfven fick undervis-
ning i sång af tenoren Babini, och
företog en musikalisk vandring genom
Romagnan, fungerade som kapell-
mästare, d. v. s. stod vid klaveret
såsom orkesterdirigent, och ledde tea-
terns sång- och köröfningar. Inseende
bristfälligheten i sin musikaliska upp-
fostran begaf han sig i mars 1807 till
Bologna för att utbilda sig vid lyceum
derstädes och fick till lärare i kontra-
punkt pater Stanislao Mattei. Halft-
annat år stannade han vid denna musik-
akademi utan att dock göra de fram-
steg han väntat sig. Pater Mattei var
en lärd pedant utan synnerlig pedago
gisk förmåga och kunde ej utöfva något
inflytande på den unge konstnären,
som kände sig mera lockad af anstal-
tens rika bibliotek. Ynglingens ovan-
liga talang blef emellertid känd vid
ljxeet, och han blef derför utsedd att
komponera den kantat, som till den
årliga konserten skulle skrifvas af den
skickligaste lärjungen. Hans förstlings-
verk hette: »Pianto d’Armonia per la
morte d’Orfeo» och mottogs med lifligt
bifall. Han hade äfven förut börjat
syssla med att komponera och skall,
enligt Fetis, vid denna tid ba skrifvit
flere stråkqvartetter och en messa för
mansröster, soli och kör med ackom-
panjemang af orkester och orgel. Sä-
kert är, att 1809 en musikvän i Ra-
venna bestälde af honom en messa och
en orkestersats, utarbetad efter mönster
af uvertyren till »Trollflöjten». Den
senare ref han sönder strax efter första
uppförandet, messan åter lär ha slagit
mycket an.
Den unge tondiktarens rykte ut-
breddes mer och mer. Han blef vald
till direktör för »Academia dei con-
cordi» i Bologna, en musikförening som
månatligen gaf en konsert, och då Ros-
sini för hvarje sådan erhöll tio piaster,
kunde han ej endast sjelf komma i en
oberoende ställning utan äfven under-
stödja sina föräldrar. Fadern kunde ej
vidare göra lycka med sitt valdthorn
och modern hade förlorat rösten; redan
då gaf han derför rörande bevis på
sin sonliga kärlek och gjorde det allt
framgent. Hans ögon lyste, när han
kunde få använda sina besparingar till
att lätta föräldrarnes ekonomiska be-
kymmer. Såsom dirigent framförde
han i främsta rummet de af honom
afgudade tyska komponisterna Haydn
och Mozart. På det vänligaste blef
han omhuldad af sångerskan signora
Mombelli, som bistod honom med råd
och dåd, gaf honom verser, arior,
duetter eller qvartetter att komponera
o. s. v. Hans förkärlek för tyska
musiken, hvilken han aldrig öfvergaf,
visade sig redan i Bologna så tydligt,
att man der gaf honom öknamnet »il
tedeschino».
Allt mer växte hos Gioachino Ros-
sini den skapande kraften, och äfven
den omständigheten att operan inbringar
mera -än en kantat eller ett orkester-
verk bestämde honom att uteslutande
skrifva för scenen. Hans första drama-
tiska verk var den 1810 för Venedig
skrifna komiska enaktsoperan »La cam-
biale di matrimonio». Det gick med
temligen godt bifall öfver scenen på
San-Moséteatern och inbringade honom
200 francs. Han var då aderton år,
och innan han nått sitt tjuguförsta var
han hela Italiens älskling; med sin
stora musikaliska talang, sina förtrol-
lande melodier hade han eröfrat hvar-
enda scen. Efter denna ofvan nämda
»farza» följde 1811 »L’equivoco strava-
gante», skrifven för Bologna, och »De-
metrio e Polibio», som, med text af
signora Mombello, uppfördes i Rom af
Mombelliska operatruppen. 1812 gafs
i Venedig »LTnganno felice», den första
af hans operor, som sedan hållit sig
uppe på scenen. Här visar sig Ros-
sinis snille i full glans, om än operan
icke är fri från ungdomlig oinogeuhet
och äfven reminiscenser. Denna efter-
följdes af den seriösa operan »Ciro in
Babilonia» och farsen »La scala di
seta».
Det egentliga mästarprofvet som
operakomponist aflade han nu med de
tonskapelser som uppfördes på den be-
römda Scalateatern i Milano. Hans
första opera för denna scen hette »La
pietra del paragone», der han törst
använde sitt berömda crescendo. Denna
hade en lysande framgång, n bringade
honom 600 francs och desisutom den
sällan medgifna friheten från militär-
tjenst, som vicekonungen af Italien,
hvilken bevistade operaföreställningen,
beviljade honom. »Det var en verklig
lycka för konskriptionen», anmärkte
Rossini sedermera, »ty jag hade blifvit
en mycket dålig soldat». Lika stor
framgång hade Rossini derefter i Vene-
dig med de båda farserna »L occasione
fa il ladro» och »11 figlio por azzardo*.
Den unge maestrons framgångar väckte
naturligtvis medtäflarnes afund och
pater Mattei skref till honom: »Håll
olycklige! Du vanärar min skola»,
hvarpå Rossini svarade: »Haf tålamod,
vördade lärare! När jag slipper att
skrifva för brödet och att lemna sex
operor årligen, så färska, att manu-
skriptet ej hinner torka innan det lem-
nas till kopisterna, skall jag söka
åstadkomma musik, som är er värdig».
Den mest afgörande segern i sitt lif
vann Rossini med »Tancred», uppförd
under karnevalen i Venedig. Denna
inbragte komponisten 500 francs och
ett berömdt namn. Rossinis sträfvan
att i första rummet åstadkomma sinliga
effekter trä dde dock äfven här i dagen,
och till verklig musikalisk karakteristik
och psykologisk sanning finner man ej
något spår; den som känner till en
operaseria af honom från den tiden,
känner också de andra.
Strax efter »Tancred» framträdde
»L’itahana in Algeri» sommaren 1818
på San Benedetto-teatern i Venedig
och denna opera är i så fall anmärk-
ningsvärd, att hon var den första af
honom som äfven uppfördes i Tysk-
land, nämligen i Miinchen 1816; för
öfrigt är musiken i denna komiska
opera så rik på humor och musikalisk
skönhet, att man stält den vid sidan
af »Barberaren».
Ar 1814 under karnevalen skref
Rossini operan »Aureliano in Palmira»
för Scalateatern i Milano, men hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
