Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vemjalt». Schubert förbinder den
lyriska stilen med den romantiska och
kan betraktas som förebud till den
romantiska epoken. Äfven här kunna
vi citera Schumann, som skrifver om
»sin käre Schubert» följande: »Han
skall ständigt förblifva ungdomens
älskling, han bjuder hvad den vill ha: ett
öfversvallande hjerta, djerfva tankar,
rask handling; berättar lör den, hvad
den gerna lyssnar till: romantiska
historier om riddare, ungmör och
äfven-tyr, äfven det komiska skämtet och
humorn blandar han in, dock aldrig
så mycket, att den veka
grundstämningen derigenom lider afbräck».
Karl Maria von Weber träder
hjert-vinnande fram i sonater och mindre
stycken, och af högsta betydenhet,
banbrytande och epokgörande är haus
inflytande på dansmusikens klassiker,
Lanner och Strauss. Ambros säger derom:
»Såsom en ton af klingande jubel och
glad poesi ljöd bland den tidens fadda
och tunga balettmusik Webers
»Aufforderung». Allt hvad den tyska
dansen kan hafva af poesi, ridderlighet
och behag är uttryckt i dessa älskliga
melodier. Hur vacker och sinnrik är
ej den uttrycksfulla inledningen! Ett
underbart stycke programmusik!»
Att denna på alla tonkonstens
områden outtröttligt verksamma och ända
till lifvets afton produktiva triad skulle
inverka befruktande på pianomusiken är
klart som dagen. En hel rad af
pianovirtuoser och pianokomponister träda
upp; vi nämna här af dem endast
J. B, Gramer, Czerny, Hummel och
Moscheies, Ferd. Ries, Peter Pixis,
John Field, Kalkbrenner, Herz, L.
Berger, Chopin, Thalberg jämte
talrika andra. Schumann indelar den
då pianospelande konstnärsgenerationen
på följande sätt: »Ju äldre jag blir,
dess mer finner jag, huru pianot
särdeles i tre saker väsentligen och
egendomligt tager sig uttryck: genom
stämrikedom och harmoniomvexling hos
Beethoven och Schubert, genom
pedalbruk hos Field och genom volubilitet
hos Czerny och Herz. I första
klassen träffar man engrosspelarne, i den
andra de fantastiska, i den tredje de
perlande. Mångsidigt bildade
komponister och virtuoser, sådana som
Hummel och Moscheles samt slutligen
Chopin, använda alla tre medlen förenade
och blifva derför mest omtyckta af de
spelande. — Hummels spel var
afrun-dadt, mjukt, perlande och äfven hans
tacksamma kompositioner bildade snart
skola, så att man betecknar honom
såsom representanten för
Wiener-spel-metoden.
Moscheles, som i början hyllade en
ytlig virtuositet, tog senare eu högre
kraftigare flygt; han lade visserligen
ej bort briljanterna men lade dem, sin
bildning likmätigt, fram ’med finare
slipning .» Om Chopin, slutligen,
skrifver Schumann: »Liksom tidigare t. ex.
SVENSK MUSIKTIDNING.
Hummel följde Mozarts röst, så att
han klädde mästarens tankar i ett mera
lysande omhölje, så gjorde Chopin med
Beethovens. Eller utan bild: såsom
Hummel utarbetade Mozarts stil till
fromma för virtuoserna, så förde
Chopin Beethovens anda in i konsertsalen.»
Chopin var en öfverlägsen virtuos och
hans egendomliga spel verkade
epokgörande, men virtuositetens lysande
tumult var honom föga tilltalande,
såsom Hanslick säger; men en af pianots
underbaraste poeter är han för den
musikaliska verlden af större betydelse
genom det han skref än genom det han
spelade. Hans mazurkor, polonaiser,
nocturner etc. äro så djupt själfulla
och eteriska, att man ovilkorligen
hän-föres af dem, om äfven ofta nog ett
drag af sjuklig öfverretniug gör sig
märkbar hos dem, särdeles i fråga om
verk från hans senare tid.
Den utomordentliga höjd och
rikedom, som pianomusiken uppnådde
genom de nämda mästarne, framkallade
stegrade anspråk på
framställningstek-niken; också finna vi under denna t’d
en rad komponister, sådaue som Cramer
och Czerny, hvilka egnade sin
uppmärksamhet åt detta område och skrefvo
arbeten, endast afsedda för utbildning
af fingerfärdigheten.
Schumann säger, att många
lärjungar skulle fälla vingarn 3 om de fingo
se massan af etyder uppstapplad. Dessa
slags kompositiouer, som utan anspråk
på åndeligt innehåll öfverlemnats åt
elevskaran, ha äfven tillgripits af tolk,
som skapat endast och allenast tomt
klingklang och som narra åhörarne att
deri söka utleta något, som absolut
icke finnes der. Om detta slags
korn-positionsarbete yttrar sig Schumann
vidare: »Man tilldelar nämligen en
stämma en bra nog uttänjd melodi,
omskrifver denna med allehanda
arpeg-gier och konstiga figurationer af
densamma tillhöriga ackord. Denna från
Italien härstammande metod
åstadkommer så ett brillant ton fyrverkeri, som
visserligen bländar åhörarne men
värmer ej och vid fortsatta upprepningar
väcker leda. Detsamma kan man säga
om de Herz’ska bravurstyckena, och
dessa hafva blott det goda med sig,
att de, som kunna besegra dem,
mycket lättare och ledigare kunna spela
en sonat af Beethoven — förutsatt
att de annars förstå den — än om de
icke egde denna färdighet. »Så kunna
vi», säger Schumann, »låta våra
lärjungar med godt mod, i rätt tid, ehuru
sällan, studera äkta Herzpjesor, och
om då en hel publik vid de härliga
sprången och’drillarna ropar »superbt»,
skola vi med dem ropa: »detta är allt
godt och bra äfven för
Beethovenia-ner.»
Publiken blef snart mätt på detta
andefattiga och innehållslösa klingklang,
virtuoskonserterna lockade ej på samma
sätt som förut, konstnärerna miste sin
popularitet, och en vändpunkt
inträffade, ledande till ett nytt skede,
hvilket kan anses begynna med
Mendelssohn och Schumann. Dessa voro icke
blott skickliga pianister och visade som
komponister i sina verk hän på den
nya bana, som nu skulle beträdas, utan
kämpade äfven i ord och skrift för
sina idéer och bragte åter till ära gamla
redan länge förgätna klavérmästare,
sådana som Händel och Bach,
Beethoven och Mozart.
Att börja med rättade sig
virtuosernas skara endast efter modet, men så
småuingom vunno mästarne seger och
erkännande vanns från alla håll. En
frisk fläkt af klassisk anda drog fram
i den musikaliska verlden, och för
detta har man i främsta rummet att
tacka de båda förstnämda mästarne
Schumann och Mendelssohn.
Schumann kallade Mendelssohn för ll):de
århundradets Mozart, den klaraste
musiker, som tydligast genomskådat tidens
motsägelser och försonat dem. Goathe
säger om Mendelssohn, hvilken under
14 dagar gästade hos honom 1880:
Han har med sin fulländade älskvärda
konst skänkt mig en fullständig
upp-byggelse. För mig var hans närvaro
särdeles välgörande, emedan jag gjorde
denna erfarenhet: mitt förhållande till
musiken var alltjemt detsamma; jag
hör den ständigt med nöje, deltagande
och eftertanke, finner behag i
densammas historiska studium; ty hvem
förstår en sak rätt, om han ej fördjupar
sig i gången af dess utveckling.
Der-jemte var nu hufvudsaken att Felix
äfven rätt berömvärdt inser denna
gradvisa utveckling och, lyckligt nog, efter
behag ur sitt goda minne framdrager
musikstycken af alla möjliga slag.
Från den Bach’ska epoken har han
för mig återkallat till lifvet Haydn,
Mozart och Gluck, gifvit mig tydliga
begrepp om den nyare tidens tekniker
och slutligen låtit mig njuta af och
reflektera öfver hans egna
produktioner; jag har också vid hans afresa
nedkallat min bästa välsignelse öfver
honom.»
För Robert Schumann var, liksom
för Beethoven, innehållet det
bestämmande, han gjorde åt de yttre
pianoeffekterna få eller alldeles inga
med-gifvanden. »Hans kompositioner
utmärka sig för rika och bredt anlagda
harmonier, förbundna med lyckligt valda
melodier och en ny egendomlig
spelteknik.»
Eu ganska märkvärdig, enastående
revolutionerande verkan utöfvade
violinvirtuosen Paganini på Frans Liszts
pianospel. Så genomgripaude som Liszt,
har ingen virtuos förr eller senare
verkat. Redan öfverflyttandet till pianot
af de så mäktigt honom anslående
symfonierna och uvertyrerna af Berlioz,
Beethoven och Weber, hvarvid
orkestereffekterna på ett förut obekant sätt
gjorde sig gällande, väckte uppseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
