Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under Pariservistelsen 1883, -84 och
-85 begagnade jag mig af det
tillfälle, som genom en i Paris vistande
svensk ung sångare erbjöds mig, att
deltaga uti och bevista den då så om
tyckte och berömde italienaren Delle
Sedies lektioner. Min guitarr följde
mig troget, visor snappades upp till
höger och venstei; såväl i Frankrike
som ock — och mest — i Italien,
der jag under 6 månader flackade
rundt »en artiste». Neapel och
Venedig voro de mest »gifvande«
orterna. Efter hemkomsten fick jag tag
i min första luta, hvarefter guitarren
blef en öfvervunnen ståndpunkt. Tio
guitarrer gå i ton ej upp mot en luta!
I en sak måste jag dock efter ett
längre tvekande gifva guitarren rätt:
i stämningens och strängningens
ändamålsenlighet. Den gamla lutan hade
8 strängar på gripbrädet, stämda i ett
rent a-durs-ackord med några
mellanliggande i ren följd stämda basar,
hvilket system gjorde, att man hänvisades
till ett högst inskränkt antal tonarter
och harmonier, under det att guitarren
med sina ters- och qvart-intervaller
erbjuder långt rikare resurser för den
spelande. Alltså, jag byggde om min
luta så att den lämpade sig för
guitarrens strängning, och på så sätt är
det jag nu alltid använder den.
Instrumentet är för resten bygdt i första
åren af århundradet.
Hur kom jag att sjunga Bellman V
Ja, sannerligen jag det vetl Min far
sjöng aldrig Bellman och kände ytterst
litet till honom. I min morfars hus
— långt före min tid — umgicks
gamle Raab, sin tids bäste
Bellmans-sångare, men som sagt, någon genom
miu far — eller annan — fortlefvande
tradition har jag ej alls haft att stödja
mig på. Enfin, någon gång har jag
väl hört en eller annan Bellmansvisa
— om inte annat så i qvariett,
hvar-igenom min håg och tanke väckts för
saken. Ingen tradition, inga
förebilder, alltså ett från grunden
sjelfstän-digt uppfattningsfält. Och kanske
detta för mig varit en lycka, ty jag
hade måhända annars aldrig vågat
mig på att göra saker och tj’per, som
jag nu anser mig endast och allenast
kunna göra dem, för att vara trogen
käre fader Bellmans minne! Och han
är märkvärdig med det, att man
nästan aldrig kan sjunga honom utan att
hitta en ny liten face, ett nytt litet
korn, förut ej bemärkt och tillräckligt
genomälskadt! Detta för sångaren —
tänk då hur oändligt mycket mer för
åhörarnel — Jag ligger aldrig i ro
på det jag’kan. Ständigt ökning af
vis-stocken — Bellman i första rummet,
och jag ger mig väl inte förrän jag
har honom i mig med hull och hår!
— Och hvad till sist mitt offentliga
uppträdande angår, så har jag haft
glädjen att från första stund finna en
mig fullt förstående såväl publik som
kritik. Och just detta, att båda så
väl från början förstått uppfatta min
ställning som gentlomannasångare, den
sjelf i sin sång glade och lycklige
amatören, har så särskildt gladt mig;
Jag har ju ailtid med min
anspråkslösa sång t3rckt mig ha just som en
mission att fylla: den lilla visans
framdragande ur glömskan, dess
upprättande på den plats uti menniskornas
hjärtan som den med så stor rätt
tillkommer, såsom varande deu musikart,
som kanske just mest af alla har
förmågan att gå från hjärta till hjärta
och att tilltala både den mer och —
mindre musikaliske eller
musikförståndige; Hur många i dagligt tal
kallade »fullkomligt omusikaliske» ha ej
kommit och med glädje i blick och
ord tackat mig för en genomlefd glad
och lycklig stund — folk, som det
aldrig skulle falla in att gå och höra
en fiolqvartett eller en symfoni konsert
— detta sagdt utan att jag väl för
min egen del behöfver bli
missförstådd! — Och missionen vet jag på
så sätt har burit sina frukter, att
dussintals gamla lutor krupit fram från
skrubbar och vindar och börjat
knäppas på: visan har börjat vinna
terräng!
Se der i korthet hvad jag vet att
säga om min obetydliga person och
min lilla, glada konst.
De fyra uvertyrerna till
»Fidelio»
af D r H. Simon.
m
■ ^tV,ack, I Wienare från 1805, att
I icke tyckten om den första,
i’-i så att Beethoven i guddomlig
vrede rasade fram den ena efter den
andra». Så skrifver Robert Schumann
under intrycket af en konsert i
Leipzig, då Mendelssohn hade låtit
uppföra alla 4 Fideliouvert.yrerna.
Naturligtvis skedde det i den ordning,
som man då och ännu till för tjugu
år sedan ansåg för den verkligt
kronologiska och som är så ingrodd när
man uppräknar de tre »Leonororna»
och den egentliga »Fidelio» uvertyren,
att det knappt låter sig göra att söka
rubba denna numroring. När allt
kommer omkring är det icke heller
nödvändigt, så mycket mindre, som den,
hvars förtjenst det är att ha klart och
tydligt framstält hela sakens
sammanhang, Gustaf Nottebohm, sjelf har
ansett för riktigt att i förteckningen öfver
Beethovens verk bibehålla den
tradi-tionela ordningen. Men det voro önsk
ligt, om man äfven i större kretsar af
musikvänner mer än hittills gjorde sig
reda för den verkliga ordningsföljden
mellan de berömda uvertyrerna,
särskildt af det skäl, att den felaktiga
åsigten tidt och ofta ger auledning till
falska slutledningar om de särskilda
uvertyrernas inbördes förhållande till
hvarandra, så som man har ett mycket
tydligt exempel på i Marx’s
Beethoven-biografi.
Man vet att »Fidelio» — eller
»Leonora» som operan- ock benämndes —
icke gjorde lycka, då den i november
1805 första gången gick öfver scenen,
och att den efter några få
representationer blef tagen tillbaka af Beethoven
sjelf. Den uvertyr, som spelades till
operan var den, hvilken sedvanligen
betecknas som Leonora n:o 2. Denna
beteckning går ut ifrån, att Beethoven
först skrifvit en annan uvertyr, som
emellertid efter en hos furst
Lich-nowsky företagen repetition »i följd
af hela sitt innehåll befanns icke vara
lämplig. Hvarken idé, stil eller
karaktär förmådde behaga den areopag
som satt till doms öfver den, och
uvertyren blef derför lagd å sido.» Så
berättar Schindler i sin
Beethoven-bio-grafi. Som vi skola se svarar denna
framställning alldeles icke mot
verkligheten; men till den må den
tra-ditionela numreringen hänföras, i det
man alltså antog, att den vid de första
representationerna af operan spelade
uvertyren redan var n:o 2, medan den
första deremot alls icke kommit fram
för offentligheten.
För öfrigt var det icke minst
uvertyren som väckte publikens misshag.
I en wienertidnings kritik, som Marx
citerar, heter det t. ex., att »alla
fördomsfria musikkännare och vänner
voro ense om, att något så
osamman-hängande och förvirradt, något som så
stötte örat hade rent ut sagdt aldrig
skrifvits eller utgifvits för musik. De
mest skärande modulationer följde på
hvarandra, med verkligt gräsliga
harmonier och några små idébitar, af
hvilka somliga från kompositionen
borttaga hvarje skymt af upphöjdhet,
såsom t. ex. ett posthornssolo, hvilket,
förmodligen förkunnande guvernörens
ankomst, fulländar det obehagliga,
be-döfvande intrycket.» Beethoven har
säkert varit förgrymmad öfver att man
tog den trumpetsignal, som ljuder från
tornet ned i fängelset, för ett
posthorns gemytliga blåsning. Kort och
godt — uvertyr och opera föllo båda
igenom. Välvilliga vänner, som funno
åtskilliga fel uti verket, förmådde
komponisten att företaga flera förkort- <
niugar och ändringar, efter det hela
operan blifvit genomspolad på ett möte
hos furst L’chnowsky; äfven texten
omarbetades, af Stephan von Breuning,
och hela operan blef från tre akter
sammandragen till två.
Så blef operan ånyo uppförd i slutet
af mars 180(5. Beethoven hade för
det ändamålet omarbetat uvertyren och
skapat den herrliga tondikt, vi nu
beundra som »Leonora-uvertyren n:o 3»,
den som på ett så gripando sätt
målar för oss Florestans sorg, Leonoras
hjeltemodiga trohet och slutligen de
återförenades jubel.
Ehuruväl operan nu vann långt mera
erkännande, tog Beethoven den dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
