Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kas fulländade föredrag framkallade
verkliga stormar af bifall »
Bernhard Stavenhagen är född
den 24 november 1862 i Greiz,
huf-vudstaden i det lilla furstendömet
Reuss. Redan i sin tidigaste
barndom röjde han ovanliga musikaliska
anlag och började vid sex år taga
undervisning af stadskantorn i Greiz.
Man bevakade med omsorg, att hans
rika begåfning ej skulle mista sin fina
doft genom ensidig dressyr. Då han
var 11 år hade utvecklingen
framskridit så långt, att haus far utan
betänkande lät honom göra musiken till sin
lefnadsuppgift. Fadern tog honom med
sig till Berlin, der han omkring ett
år besökte den af Th. Kullak
grundade och ledda »Neue Akademie der
Tonkunst», hvarefter han blef elev
vid : kgl. högskolan». Först sedan
han fått en tillräckligt vetenskaplig
utbildning begynte han i sitt 1G år
att uteslutande vända sig åt
pianospelet, med professor Rudorf som
lärare, under det han samtidigt tog
undervisning i kompositon för den
berömde teoretikern Friedrich Kiel.
Resultatet häraf blef, att han 18 år
gammal vann det stora Mendelssohn priset
för utöfvande tonkonst.
Om vintern 1882 uppträdde
Stavenhagen första gången i Berlin på egen
konsert och det med en framgång, som
genast stälde honom i ledet bland de
talangfullaste yngre pianovirtuoserna.
Sedan han ännu i två år rastlöst
arbetat vidare på sin konstnärliga
utveckling, förnyade han i mars 1884
bekantskapen med Berlins publik.
Oak-tadt det mest smickrande erkännande
af publik som kritik var han ändå ej
fullt nöjd med sig själf, hvarför han
sommaren 1885 beslöt att draga hän
till Liszt i Weimar. Under dennes
ledning äfvensom uuder umgänge med
liksinnade konstbröder, sådana som
Friedkeim och Siloti, utvecklade sig
Stavenhagen till högsta grad af teknisk
fullkomlighet. Här lärde han sig att
tränga in i det musikaliska
konstverkets innersta väsen, så att Liszt vid
sitt sista besök i Paris kunde säga till
några af sina vänner: »Denne skall
en gång blifva arfvinge till min
andeliga kvarlåtenskap!» Redan i Weimar
hade Liszt erkänt detta, ty han
utvalde Stavenhagen till sin ständiga
följeslagare på sina resor till Rom,
Budapest och London, der de lirade
triumfer, som knappast någon lärjunge
annars haft skäl att få dela med sin
lärare. Sedan har Stavenhagen med
sällspord framgång nppträdt i England,
i Wien, Petersburg etc.
Hvad som är så utmärkande i
Stavenhagens spel ha vi förut antydt.
Det är den poetiska, själfulla tonen,
som i alla styrkans grader bär hos
sig prägeln af absolut skönhet och
hvars klang utöfvar en förtrollande
verkan, dertill anslagets rikedom på
omvexling, den fasta, bestämda rytmen
och det lif som besjälar föredraget
samt den stora förmågan att tränga in
i ett musikstyckes själ och anda, och
med allt detta är hans spel så enkelt,
naturligt och graciöst. Med rätta
säger om honom Otto Lessmann: »Sta-
venhagen är den sista betydande gåfva
stormästaren Liszt skänkt sin konst».
Bernh. Stavenhagen är också
lycklig komponist. Vid sista
Berliner-konserteu spelade han af egna
kompositioner ett »Capriccio», »Intermezzo»
och »Menuetto Scherzando», det sista
erinrande om Scarlattis stil, hvarom
kritiken yttrade, »att de voro
skapelser af hänförande poetiskt behag och
utrustade med deD virtuosa
pianosatsens hela förtrollning».
Lillian Sanderson.
För närvarande finnas två
amerikanska sångerskor med namnet Sanderson,
hvilka väcka uppmärksamhet i
musik-verlden. Den ena är fru Lillian
Sanderson, alt- och konsertsångerska, som
vi i dessa dagar få tillfälle att höra
härstädes och hvars porträtt vi derför
nu meddela; den andra, Sibyl
Sanderson, den såväl för sin skönhet som
sin talang bekanta sopran- och
operasångerskan, hvilken nyligen i Paris
kreerat titelnden i Massenets »Thais».
Denna senare, som förut på Opéra
co-mique firat stora triumfer i
»Esclar-monde», »Manon» och »Phryne», är
född i Sacramento; Lillian Sanderson
deremot föddes d. 13 okt. 1867 i
Milwaukee. Någon slägtskap dem
emellan eger ej rum, så vidt man vet.
Lillian Sanderson är elev af den
bekante sångläraren Stockhausen i
Frankfurt a. M. och har under senare
år förvärfvat sig stort anseende som
konsertsångerska. Hennes röst är ej
stor eller omfångsrik, men hon förstår
genom det sätt, hvarpå den användes,
att i hög grad väcka åhörarnes
intresse, efter hvad den tyska kritiken
meddelat. Den lyriska sången är ej
hennes starka sida, men i den episka,
i balladstilen, är hon mycket
framstående. Hennes talang är dramatisk,
hon deklamerar och fraserar ypperligt
samt understödjer sången med talande
minspel. En kritiker har sagt om
henne: »Fru Sanderson, med sina af
naturen sparsamt förlänade röstmedel,
vill och kan ej smeka örat med yppig
sirénton och mäktigt gripande välljud
men förmår säkrare än mångeu annan
att med underbar innerlighet och
klokhet träffa rätta uttrycket och genom
sitt föredrag eröfra alla hjertan.» Fru
Sanderson lär nyligen ha gjort en
framgångsrik tourné i Ryssland. I
den snillrika drottningen Carmen Sylva,
vid hvars hof hon sjungit flera gånger,
har hon en varm beundrarinna. Vi
kunna tillägga, att sångerskan af
danske konungen belönats med medaljen
för konst och vetenskap.
–-®––-
Beethovens Missa solemnis.
rp n musikalisk högtid beredes oss
bär genom Filharmoniska
Sällska-pets snart förestående uppförande
af Beethovens storslagna D dur-messa,
som då för första gången gifves
härstädes.
Missa solemnis, op. 123,
komponerades 1818—22 och utgafs 182(5, året
föra den store tonsättarens död. Den
gafs första gången i Wien den 7 mars
1824 och ansågs af Beethoven sjelf
såsom hans mest fulländade verk.
Innan vi redogöra för innehållet af
verkets särskilda delar, må här anföras
några yttranden om detsamma af
Mühlbrecht och andra tonsättarens biografer.
Anledningen till dess komponerande
var erkehertig Rudolphs installation
såsom kardinal-erkebiskop af Olhnütz
(1820), vid hvilket tillfälle Beethoven
ville efter sin förmåga visa sig
tacksam mot sin höge lärjunge, som städse
varit honom en hjelpsam vän.
Ursprungligen låg dock ej i tondiktarens
plan att detta verk skulle få ett så
kolossalt omfåug, hvilket bevisas redan
af den omständigheten, att det icke
blef färdigt förrän två år efter den
högtidlighet, för hvilken det var
skrif-vet.
Men redan från början omfattade
han detta verk med så mycken lust
och kärlek, att kompositionen under
hans händer växte till ett jätteverk, i
hvilket han småningom nedlade hela
summan af sitt musikaliska vetande,
och hvarmed han uppsteg till en höjd,
dit ingen förmått följa honom. Med
den outtröttligaste flit, tillbakasättande
allt annat, egnade han sig åt detta
mästerverk, öfver hvars uppkomst
Schindler i ett bref af den 29
september 1827 lemnar en intressant notis.
Han säger: »Det skall städse blifva
mig en härlig erinring, minnet af denna
tid, då jag ofta timtals satt vid skrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
