Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som äfven från andra håll vann
understöd, i förening med Breitkopf & Härtel
fortsätta det p&begynta men nedlagda
arbetet. Innan kort torde det sista,
3o:e bandet, innehållande de historiska
dokumenten, komma att utgifvas Af
denna Palestrina-upplaga innehåller
band 1—3 resp. 33, 29, 33 fem-, sex-,
sju- och åttastämmiga Moteller, 4:e
bandet 50 femstämmiga och 5:e bandet 57
fyrstäinmiga Motetter, 6:e bandet fem-,
sex- och åttastämmiga Motetter, 7:e
bandet 30 fyra-, sex-, åtta- och
tolf-stämmiga Motetter, 8:e bandet 45
Hymner, 9:e bandet 68 Offertorier, 10:e och
följande banden Messor, 27:e bandet
35 Magnifikat, 28:e och 29:e banden
Madrigaler. Vidare innehåller
samlingen en bok fyrstämmiga Lamentationer,
som räknas till Palestrinas skönaste
verk, två böcker femstämmiga
Madri-gali spirituali m. m. Hans Missa
pa-pae Marcelli är särskildt utgifven i
original, i fyra- och åttastämmig
bearbetning. — På sainma förlag har
äfven utkommit »Ausgewahlte
Canzo-netten und Madrigale a capella»,
11-gifna af Peter Druffel. Bland
Palestrinas verk kunna särskildt påpekas
den präktiga messan Assumpta est
Maria, offertoriet Fratres ego enim
accepi, motetten Surge illuminare
Jerusalem och det tvåköriga Stabat Mater.
En förträfflig monografi öfver
Pale-strina är Bainis »Memorio
storico-critiche della vita e dell’ opere di
Giovanni Perluigi da Palestrinas (två
band 1828), utgifven på tyska af
Kendler och Kie3e\vetter (1834) och i kort
sammandrag af Bäumker (1877).
––— —
Några musikminnen från en
färd till England.
Af II. L.
Forts, från fiireg. nr.
llÉf/åton1 oss nu återkomma till vespern
cdpil i Westminster Abbey. — Vid
-f5 detta, som vid alla offentliga
tillfällen under konferensen, hade de
svenska sångarne reserverade platser. Jag
hade min plats så godt som midt i
kyrkan, hvadan jag såg och hörde
ypperligt. Till höger om mig hade
jag altaret, och den strax der bredvid
belägna predikstolen snedt framför mig;
till venster det stora midtelskeppet,
hvilket ungefär vid sin halfva längd
är afdeladt af ett stort, som jag kan
antaga omkring tio meter högt och rikt
orneradt skåp. Ett par stora
gallerdörrar af jern leda genom detsamma.
Midt uppe på skåpet och dold bakom
rika orneringar har organisten sin plats.
Orgel verket är placeradt i sidok valf ven.
Denna härliga orgel är fullständigt
ombyggd år 1884 och således så godt
som ny.
Just som tornklockan förkunnat half
sju-slaget, tona några aflägsna kör
ackorder. Från orgeln brusar ett
mäktigt preludium. De nyss nämnda
jern-dörrarne öppnas och in tågar, två och
två, ett femtiotal gossar och män,
klädda i långa, hvita skjortor. Det
är kyrkokören, som tager plats i tre
amiiteatraliska bänkrader på hvardera
sidan om midtelgången, tätt under
orgeln, sålunda delad i två hälfter
sittande midt emot hvarandra. Preludiet
slutar. Alla hafva sina textböcker
uppslagna; sådana hafva nämligen nyss
utdelats, och man behöfde blott välja,
om man önskade dem på engelska,
tyska eller franska. Nu reser sig
församlingen, och med en kraft, som kom
mig att häpna och de 600-åriga
hvalf-ven att darra, uppstämdes den första
församlingssången, en kraftig lofsång.
Jag såg mig omkring. Jag kunde icke
upptäcka en enda, som icke sjöng med
full röst. Ack, om jag genom ett
trollslag hade kunnat ditskaffa alla våra
stumma kyrkobesökare här hemma, som
nära nog anse det opassande att
deltaga i psalmsången; åtminstone väcker
det alltid ett plågsamt uppseende om
någon tager sig det orådet före, att
sjunga med full röst i våra kyrkor.
De hade då kunnat fä en föreställning
om hvad en verklig församlingssång är
och hvilken själsgripande verkan en
sådan sång oemotståndligt utöfvar på
alla. Något sådant kunna vi aldrig
få höra här hemma!
Att beskrifva gudstjensten i detalj
skulle föra mig för långt. Såsom vid
dylika hos oss utförda omvexlade vid
denna skriftläsning och bön med
antifonier, kör och församlingssång samt
predikan, hvilken senare hölls af
lordbiskopen af London, dr Ternple. —
Här endast några ord om körsången.
— Den första flerstämraiga körsången
var ett Magnilicat (Jungfru Marie
lofsång) af J. F. Bridge. Redan här
väcktes min förtjusning öfver de sköna
och klangfulla barnrösterna och den
ypperliga sainsjungningen. Men min
förtjusning parades med häpnad, då de
efter slutbönen uppstämde Händeis stora
»Halleluja» ur Messias. Enhvar torde
veta, huru mästaren i denna
enastående Halleluja-kör låter de jublande
Halleluja-ropen stegvis stiga åt höjden
med en djerfhet, som ville han storma
himmelen. Alla som hört eller
deltagit i densamma veta också huru
stora fordringar denna stegring ställer
på sopranerna, och att de högsta
ställena gerna blifva pipiga och tunna.
Men dessa märkvärdiga gossröster
tycktes vinna i skönhet, i klarhet, kraft
och afrunduing ju högre de kommo.
Det hela gick med en precision, som
var beundransvärd, och om jag nu
tilllägger att denna, såväl som alla öfriga
nummer, utfördes utan ledning af
någon dirigent, så kan man någorlunda
tänka sig till hvilken utomordentlig
grad af öfning dessa sångare drifvas.
— Efter Halleluja följde Välsignelsen,
hvarpå det hela afslutades med »Det
sjufaldiga Amen» af sir John Stainer,
utfördt af kören. Detta var en
komposition af bedårande skönhet och dess
utförande var helt enkelt mästerligt.
Auditoriet vågade knappast andas af
fruktan att störa det hänförande
pia-nissimo, hvari det sista Amen bortdog
under de i mystisk skymning höljda
tempelhvalfven. Jag var nästan som
i en dröm och återkom först ute i
dagsljuset, på den bullrande squaren
framför parlamentshuset, fullt till mig
sjelf. Den sköna andaktsstunden var
förbytt till ett oförgätligt minne. —
Från följande dag har jag att
anteckna flere små musikminnen. Att
börja med den svenska sångkörens
första mera offentliga uppträdande. Det
var vid den första af de stora
gemensamma middagarne, deri 2,400
personer deltogo. Det led mot slutet af
måltiden, man höll just på med
inmundigande af de läckra frukter, som
aldrig saknades vid någon af dessa
middagar, då den brusande
konversationen helt plötsligt afbröts af »Vintern
rasat ut bland våra fjellar». Det var
ett vågadt, uppträdande, ty lokalen var
i akustiskt hänseende den sämsta man
gerna kunde tänka sig. Det var
nämligen i ett tält vi voro, visserligen ett
kolossalt sådant, men det var dock ett
tält, och det är nu — som musikrum
betraktadt — icke stort bättre än en
— säck. Icke dess mindre slog sången
bra ut, att döma af den kraftiga applåd
som smattrade derpå, och som
föranledde kamrer Taube — vår
sånganförare — att taga upp ännu en i samma
vefva. Det blef »Se hist ved
Östre-saltets vove». Nu blef det storm. Man
trängdes omkring oss, och det var inte
värdt att åter försöka intaga våra
platser. Vi måste taga ännu en, och valet
föll på prins Gustafs Vårsåog, som
med sin sprittande rytm och sitt höga
H nu framkallade ett sådaut frenetiskt
klappande, stampande och hurrande,
I att jag trodde hela matsalen skulle
remna. Nu läto vi det emellertid vara
nog för denna gång. Vår sekreterare
passade på att smida medan jernet var
varmt och, stigande upp på en stol
— eller om det kanske till och med
var ett bord? — anbefalde han på
’ engelska, tyska och franska den
konsert, som svens^arne skulle gifva den
5 juni till förmån för sin
förbunds-kassa, i främlingarnes vänliga hågkomst.
Meddelandet mottogs vid hvarje
upprepande med ljudliga handklappningar.
Efter middagens slut begåfvo sig
några musiklysta sångare — och deribland
undertecknad — till Albert Hall för
att höra Adelina Patti. Vi togo plats
på det rymliga galleriet, der
biljettpriset också var afpassadt för vanligt
folks förhållanden. De dyraste
platserna deremot — der man
uppenbarligen icke ville se andra än Londons
rikaste magnater — kostade 6 £ 10 sh.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
