Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur blygsamt vårt hem än var
in-rättadt, fattades der dock icke ett för
den tiden ganska godt fortepiano, ett
af de bekanta gammaldags bordliknande
fyrkantiga instrumenten. I mitt sjette
år började min mor undervisa mig i
musik; längre fram kom turen äfven
till de öfriga barnen. Med mig
sysselsatte hon sig mest; kanske hade hon
märkt mina anlag för musik aller
åtminstone min ovanligare
uppfattningsförmåga. Hennes undervisning var
allvarlig, till och med sträng, såsom på
den tiden var vanligt, men efter livad
hon sedermera sjelf berättat, fullföljde
hon intet särskildt syfte. Hon
uuder-visado mig derför att hon sjelf var
musikaliskt bildad. Till vår repertoar
hörde Hummel, Moscheles,
Kalkbren-ner, Czerny, Diabelli, Herz, Clementi
och andra af den tidens musikaliska
storheter.
Under det vi bodde i Moskwa
um-gingos vi med en fru Barbara
Griin-bcrg (j 1869), gift med en läkare i
samma stad. Hon tog ofta med sig
till oss sin då tioåriga dotter Julie *,
som i musikaliskt hänseende var
mycket utvecklad och redan gaf konserter.
Deras besök i vårt hem och den lilla
Julies framgångar bragte min mor på
den tanken att ännu strängare taga itu
med min musikaliska utbildning. Sjelf
ansåg hon sig icke i stånd att föra
mig så långt som jag enligt hennes
mening med mina anlag borde kunna
komma, och hon sökte derför att få
reda på någon af Moskwas bäste
musiklärare. Fru Grönberg förordade
Alexander Villoing, som då ansågs för
eu utomordentligt skicklig lärare. Hans
I bekantskap med vår familj böljade
redan vid den tiden, då vi ännu bodde
vid dammen på andra sidan
Pokrow-ekibron. Han besökte oss och lyssnade
uppmärksamt till mitt spel. Min
moder uttalade sin önskan att få anförtro
åt honom min musikaliska uppfostran,
men beklagade tillika, att hon på grund
af våra begränsade tillgångar icke kunde
erbjuda honom något stort honorar.
Villoing svarade utan betänkande, att
han icke fordrade någon ersättning,
utan att han gerna skulle åtaga sig
min utbildning utan något som helst
honorar.
Derpå började uudervisningen.
Villoing var näst min mor min förste
lärare och, frånsedt min lärare i
musikteori, som jag längre fram skall
omnämna, äfveu min ende lärare. Då jag
fyllt åtta år, började undervisningen,
och med mitt trettonde år var min
musikaliska uppfostran afslutad. Efter
Villoing — jag upprepar det — hade
jag icke mera någon lärare.
Framför allt vinnläde sig Villoing
om att bibringa mig en riktig
hand-ställning, men dessutom fäste han huf-
* Sedermera gift ined senatorn Tjurin.
Hon var elev af Henselt och blef en mycket
tirad pianist.
! vudvigten vid ett vackert anslag. Hans
skola är tillräckligt bekant. Utan
tvif-vel var han på den tiden en af de
förnämste, om icke den allra förnämste,
musiklärare i Ryssland eller rättare
sagdt i Moskwa. Sjelf spelade han
dock obetydligt.
Honom och ingen annan har jag att
tacka för min säkra musikaliska grund,
en grund, som aldrig vacklat. Under
hela mitt lif har jag aldrig träffat en
bättre lärare, det måste jag tillstå.
Vid en senare ålder gick han
visserligen ända till den yttersta gränsen i
de pedagogiska fordringar han stälde
på sina lärjungar och blef en
karrika-tyr; men vid den tiden, då jag åtnjöt
hans undervisning, var han en utmärkt
lärare och afgjordt den bästa pedagog
i sitt slag. Den af honom uppstälda
och på mig tillämpade metoden visade
sig vara den vid undervisningen i
pianospel tänkbarast bästa.
Den tålmodige, men i sina
fordringar stränge Villoing trädde snart i ett
mycket nära förhållande till mig; han
var för mig mera än en lärare, han
var en vän, han var min andre far.
Sedan vi flyttat till Ordynka besökte
oss Villoing nästan dagligen och
sysselsatte sig outtröttligt med mig. Så
vidt vi kunde se beredde honom denna
j verksamhet icke blott vederkvickelse,
] utan äfven nöje. Det var icke endast
lektionstimmar, det var on sann
musikalisk uppfostran.
1 mitt tioiide år, den 23 juli 1839,
gaf jag på Villoiugs önskan min första
konsert på teatern i Petrowskiparken *,
hvarefter jag tillsammans med min
lärare anträdde en tre års resa genom
Europa.
Jag måste här nämna, att min fars
affärer gingo ganska dåligt, men jag
kan inte erinra mig att han var
vidare orolig För öfrigt togo vi barn
ingen vidare notis om hans
angelägenheter och förstodo icke heller mycket
deraf. Min mor följde med oafbruten
uppmärksamhet Villoiugs undervisning,
och så snart han gått sin väg,
öfver-vakade hon mina förberedelser till
följande lektion. Efter den tidens
bruk försiggick, såsom jag redan nämut,
undervisningen med yttersta stränghet:
knäpp på fingrarue, luggningar, ja, till
och med örfilar hörde till ordningen
för dagen. Man kan nu för tiden
knappast göra sig en föreställning om
huru strängt man i min barndom
behandlades i skolan och äfven i
hemmet. Jag vill icke säga, att jag ifrar
för stränghet, men disciplin måste det
finnas, det är alldeles nödvändigt. Förr
fanns det verkligen också sådan, men
nu för tiden är den mycket
begränsad eller också saknas den helt och
hållet.
* Programmet var följande: Allegro ur eu
Concert af Hummel med orkester
akompanje-mang, Andante af Thalberg och fyra smärre
bitar af Field, Liszt och Henselt.
Musiken upptog hela min tid, och
jag kan inte erinra mig, huru och när
jag lärde mig skrifva och läsa.
På min resa genom Europa
uppträdde jag vid elfva års ålder utau
ängslan offentligt. Mina konserter
betraktade jag som en lek, som en
förströelse; jag betedde mig som ett
barn, hvilket jag ju också alltjemt
var. För öfrigt blef jag äfven
behandlad som ett barn. Efter en
välgören-hetskonsert i Petersburg, dit Villoing
förde mig år 1843 efter återkomsten
från utlandet, smekte mig kejsarinnan
Alexandra Fedorowna och lät ställa
mig på ett bord.
I december 1840 anträdde jag min
utländska studieresa, hvilken kom till
stånd på följaude sätt: Min mor, som
var lifligt betänkt på att utbilda mig
till en så god pianist som möjligt,
uttryckte för Villoing sin önskan att
söka få mig iu vid konservatoriet i
Paris. Villoing gick in på hennes
önskan och erbjöd sig att följa mig
till Paris.
I diligens anträdde vi färden från
Moskwa öfver Petersburg. Något
inträde vid konservatoriet blef dock ej
af dels derför att jag ännu var för
ung och dels derför att jag kommit
för långt i musik; i sjelfva verket
tror jag dock att Villoing, som ansåg
mig för ett högre väsen, ville så länge
som möjligt fördröja skilsmessan från
mig och derjemte var obenägen att åt
någon annan, vore det äfven
Pariserkonservatoriet, anförtro min vidare
utbildning. Huru dermed äu må
förhålla sig, i konservatoriet kom jag
icke.
Man får icke förbise, att s. k. under- i
barn, det vill säga tio till tolf år gamla,
på ett eller annat sätt begåfvade barn,
då för tiden voro på modet; de fördes
fram för publiken, och man beundrade
deras, som man sade, fenomenala spel
... Så skedde också med mig.
Ett helt år stannade jag i Paris,
men undervisades då liksom förut
uteslutande af Villoing, som med
svartsjuka bevakade mig. Vid denna hans
elev fick ingen annan röra. Flera
gånger gaf jag konserter, vanligtvis
i någon af de största
pianofabrikanternas etablissemanger, till exempel i
Erards m. H. En af dessa konserter
besöktes äfven af Liszt, Chopin,
Leopold von Meyer och audra musikaliska
storheter; konserten egde rum år 1841
inför ott stort auditorium och var
föranstaltad till förmån för mig. Jemte
mig uppträdde äfven andra konstnärer.
Jag spelade redan då ofta tillsammans
ined en violinist, belgaren Vieuxtemps.
Programmet erinrar jag mig icke mera.
Ett konsertprogram från år 1748
existerar ännu i Holland, der man för
icke länge sedan visade mig detsamma.
Villoing var alldeles hänryckt öfver
mina framgångar, men sjelf betraktade
jag, såsom redan anmärkts, det hela
endast som en lek, ett nöje. Trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
