Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riedel skrifver också efter hennes
uppträdande vid den stora
tonkonst-närsförsamlingen i Köln 1887: »Fru
Stern erinrade i sitt spel afgjordt om
Clara Schumann och dylika äkta
musikaliska naturer af första rangen. Den
kvinliga innerligheten besitter hon
fortfarande, men ur Liszts skola hor
hon medfört ett drag af storhet och
spirituel dristighet.»
Sin första stora sjelfständiga
konsert gaf konstnärinnan på hösten 1875
i sin födelsestad med biträde af
kungliga kapellet. Derpå följde år af
flitiga studier, endast afbrutna af ett par
besök i England, der den unga
pianisten som konsertspelerska vann stort
bifall. Om hösten 1881 gifte hon sig
i Dresden med den bekante tyske
diktaren och litteraturhistorikern Adolf
Stern, professor vid tekniska högskolan
derstädes. Sedan dess har hennes
rykte som pianist i jemnbredd med
hennes konst stigit allt högre. I alla
större tyska städer och konsertinstitut
har Margarete Stern uppträdt, och man
har funnit, att hos henne en djupt
poetisk individualitet yttrar sig i det
musikaliska föredraget. Ar 1883
konser-terade fru Stern i ryska
östersjöprovinserna, 1885 var hon i Danmark
och gjorde då sitt första besök på
svensk mark, i det hon i Lund
kon-serterade med stor framgång.
Fru Sterns konserterande här i
huf-vudsfaden 1891 ha vi i godt minne.
Konstnärinnan lät då höra sig på två
symfonikonserter (den 7 och 19 mars);
å den första af dessa spelade hon
Beethovens pianokonsert, G-dur, samt
Weber-Liszts Polacca, å den senare
Mendelssohns G-moll-konsert En egen
konsert i Vetenskapsakademiens hörsal
föranstaltade hon mellan dessa båda,
hvarvid man särskildt fick beundra
hennes mästerliga utförande af
Schumanns »Karnaval». Vid en privat
matiné å Haga fick fru Stern låta
höra sig inför konung Oscar, som
under detta hennes besök i vår
hufvud-stad tilldelade henne medaljen
»Lit-teris et artibus».
I Dresden, der hon är bosatt,
räknas de kammarmusiksoaréer, som hon
med konsertmästare Petri och andra
musici hvarje vinter föranstaltar, till
stadens förnämsta mu3iknöjen. Kung
Albert i Sach.-en utnämnde
konstnärm-nau våren 1893 till kunglig
kammarvirtuos. Under vintern 1893—94 har
fru Stern konserterat i åtskilliga tyska
städer, äfvensom i Schweiz, och
öfver-allt rönt det lifligaste bifall.
––©––
Medan man förr blott tog i
betraktande hur mycket ett konstverk
motsvarade konstnärens förelagda ideal,
fäster man sig nu långt mer och nästan
uteslutande vid den verkan det skall
frambringa på massorna.
A. Reissmann.
Några musikminnen från en
färd till England.
Af H. L.
(Forts, och slut.)
VYrån söndagen har jag endast att
f’» anteckna högmessan i S:t Paul,
denna den största katedral inom
den protestantiska kristenheten, liksom
S:t Peterskyrkan i Rom är inom den
katolska. Här stadgades mitt omdöme
om den engelska kyrkosången: den är
beundransvärd! Och så detta allmänna
lifliga deltagande i hela gudstjensten
från församlingens sida, som gör ett
sådant obeskrifligt djupt intryck, då
man tänker på stelheten hos oss! Der
deltager exempelsvis hela församlingen
högt med i syndabekännelsen,
trosbekännelsen och Fader vår. Det är
gripande när man hör dessa tusenden
— S:t Paul rymmer 15,000 personer —
på detta sätt taga personlig del i
gudstjensten. Men icke nog härmed.
Da-vidiska psalmer, hvilka som vi veta
totalt saknas i vår ritual, förekomma
i den engelska kyrkan minst två vid
hvarje gudstjenst. De reciteras med
olika slutfall midt i och i slutet af
hvarje vers, dock med större
omvex-ling än de gamla psalmtonerna»
erbjuda, och församlingen deltager som en
man Den som ej hört det, kan knappt
föreställa sig hur detta är möjligt.
Slår man upp Psaltaren, så ser man
strax, att alla verser hafva olika antal
stafvelser. Huru skall man då veta
när slutfallet skall inpassas? Det går
dock af vana från slägte till slägte.
Och raskt går det, lika raskt som det
läses. På detta sätt sjungas dessa
härliga psalmer in i folkets hjertan. —
Inför församlingssången stod jag, här,
som i Westminster Abbey två dagar
förut, endast full af blygsel och
förödmjukelse vid tanken på vår parodi
på församlingssång hemma. —
Jag förbigår den storartade fest,
som måndagen den 4 juni gafs för
oss af Londons lordmayor i Guildhall.
Visserligen gjordes der mycket musik
af flere bland Londons förnämsta
musikcelebriteter och vår svenska
sångkör väckte det lifligaste bifall bland
den eleganta publiken. Men jag vill,
för att ej allt för mycket trötta mina
läsare, nu endast beskrifva några
tillfällen, hvilka måste ligga oss svenskar
särskildt varmt om hjertat, och kommer
då först till vår konsert den 5 juni.
Queen’s Hall, belägen vid Langham
Place, är näst The Royal Albert Hall
den elegantaste konsertsalong London
för närvarande har att bjuda på, och
det vill ej säga litet. Den är så godt
som ny, invigdes nämligen på hösten
förra året, och lär rymma mellan två
och tre tusen personer. Den väldiga
estraden var smakfullt smyckad med
svenska flaggor och växter. Salongen
var i det närmaste fullsatt och hade
nog varit det fullständigt, om ej den
första Derbylöpningen infallit just
samma dag. Det var ej med absolut
segervisshet vi gingo till vår konsert.
Dels hade en stor schweizisk kör på
100 man dagarne förut väckt stor
uppmärksamhet på samma ställe, och
flere bland våra landsmän, som hört
dem, förklarade att de sjungit präktigt.
Dessutom, ehuru Vi visste oss förfoga
öfver ett ypperligt röstmaterial, kände
vi dock allt för väl med oss bristen
på samöfning. Den korta tid vi varit
samlade hade naturligtvis varit alldeles
otillräcklig för att hinna gjuta rösterna
tillsammans, äfvensom att polera
nyansernas minsta detaljer. Vi litade på
den engelska publikens och kritikens
okunnighet om till hvilken höjd den
svenska kvartettsången hunnit i dessa
afseenden, der den öfvas af stående
körer vid våra universitet och
annorstädes. Vi litade på den inneboende
skönheten hos våra skandinaviska
sånger och den egendomliga klangen i
våra nordiska röster. Och vi litade
icke förgäfves på allt detta. Framför
mig ligga ett tiotal urklipp ur engelska
tidningar om vår konsert, och alla
uttala de sin beundran öfver vår
precision — som vi sjelfva funno ganska
bristfällig —, våra röster, våra sångers
välljud. The Daily Telegraph
uppmanade oss enträget att gifva ännu
en konsert, och visserligen var det ett
stort fel, att ännu en sådan ej var
förberedd. Vi skulle då hafva skördat
både ära och guld. Nu var det för
sent. Då det ju kan vara af intresse
att höra hvad en af Londons mest
ansedda musiktidningar, The Musical
Herald, hade att säga om vårt
uppträdande, meddelar jag det här i
öfver-sättning. Tidningen säger som följer:
»Svenskarne, som kommo hit öfver
för att deltaga i K. F. U. M.-jubileet,
hade bildat bland sig en utvald
manskör på 66 personer, hvaribland ej
mindre än 6 prestmän. Den konsert,
som de under sin härvaro gåfvo en
eftermiddag i Queens Hall, hade nästan
fullständigt fy’llt den stora konsertsalen,
till stor del med blonda och blåögda
skandinaver. Herr Axel Taube
anförde, Kören var, efter hvad vi
erfarit, sammansatt af K. F. U.
M.-sångare från skilda platser i Sverige,
och den hade under resan öfver
Nordsjön haft trenne repetitioner, hvilket
i sanning vittnar godt om de unga
sångarnes sjömannaegenskaper. De
sjöngo sitt program af 12 nummer
helt och hållet utantill, och dirigenten
anförde likaledes hela tiden utan
begagnande af partitur. Sångerna
utfördes med stor precision. En liten
tendens till rösternas alltför starka
forcering förmärktes. Fortissimo-satser
kunna öfverdrifvas. Men på det hela
taget var tonen hos denna kör både
mäktigare och mildare än hos den
stora manskören från Schweiz (som
nyss förut konserterat å samma ställe).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
