Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melodiska sångelementet, som mindre
starkt träder fram. Smetanas sång
utvecklas äunu i »Dalibor» icke ur
talets naturliga stegring. Men man
kan ej tadla honom derför, ty man får
besinna, att han införde musikdramats
stil i den böhmiska konsten och kunde
ej genast nå fullkomligheten här vid
lag. Den böhmiska konsten var ej
beredd på den kolossala vinst
Sme-taua förlänade densamma; det fanns
hvarken ett fullt skoladt språk eller
fasta principer för förhållandet mellan
språk och ton.
Utom detta var det också en annan
omständighet, som var till stor
nackdel för Smetanas skapande verksamhet:
han kunde ej under hela sin lifstid
fullkomligt intränga i modersmålets
anda. Och det kan lätt förklaras der
igenom att han fick genomgå tyska
skolor, alldeustund det ej fanns
tsjechi-ska gymnasier, att han vistades i Prag,
der de högre klasserna endast talade
tyska, hvarjemte det mångåriga
umgänget med tyskböhmaren Proksch, hans
lärare, äfven hade sitt inflytande på
honom i språkligt hänseende. Hans
fleråriga uppehåll i Göteborg
aflägs-nade honom också från höraudet och
begagnandet af modersmålet. Han
erkänner sjelf sin brist i det
hänseendet. Eliska Kråsnohorskå, den
böhmiska skriftställarinnan, som författat
några af hans operatexter, berättar
nämligen att han, på hennes
uppmaning att nedskrifva sina åsigter om
konsten, i ett bref sv&rat henne:
»Gerna skulle jag det göra, om jag
blott lättare kunde uttrycka mig på
det böhmiska språket!»
Först 1871, då Eliska Kråsnohorskå
i en böhmisk musiktidning
offentliggjorde en artikel om musikalisk
deklamation, började Smetana att egna
största sorgfällighet åt den riktiga
deklamationen af det sjungna böhmiska
ordet och åstadkom i sina sista operor
någonting mönstergilt äfven i det
hänseendet.
»Zwei Wittwen», fullbordad 1874,
är ett mönster af en böhmisk
konversationsopera. Libretton är
samman-stäld efter Mallesilles liknämnda
lustspel af E. Zügel. Äfven denna opera
blef liksom »Brudköpet» flera gånger
omarbetad; nuvarande form erhöll
densamma, när 1881 Pollini köpte
operan för Hamburg och Roderich Fels
underkastade den en ny bearbetning.
Operan, hvars libretto ej har mycket
värde, är en musikalisk perla. Hennes
företräde framför »Brudköpet» ligger
i deklamationen.
Efter »Zwei Wittwen» vände sig
Smetana med sin nästa komiska opera,
»Der Kuss», åter till den nationella
genren. Detta var 1876. Eliska
Kråsnohorskå författade efter en berättelse
af en annan tsjechisk skriftställarinna
libretton till »Kyssen», hvilken trots
sina många svagheter visar ett stort
framsteg framför Smetanas förra opera-
texter. En ofantligt enkel, på den
naiva folköfvertron baserad handling,
som rör sig om en förvägrad men
sedan beviljad kyss, är utspunnen i två
akter och låter en blicka djupt in i
det t8jechiska bondlifvet. »Kyssens»
libretto utmärker sig framför alla
andra Sjaetanas operor genom den fina
poetiska uppfattningen, hvilken också
på ett underbart sätt afspeglas i
musiken. Denna sluter sig troget till det
okorstlade ämnet och följer det med
lyckligt funna melodier; polyfonien är
klar, enkel, men dock konstfull.
Smetana visar här, att man äfven i det
enkla och okoustlade med framgång
kan fasthålla en viss komplicerad och
an ti trivial sti). Kromatiska intervaller
undvikas i allmänhet sorgfälligt;
diato-niska fortskridningar höra till regeln.
Likväl saknas der ej rikedom på
harmoni och modulation. Sången rör sig
i ytterst naturliga uttryckssätt,
merendels deklamatoriskt, men äfven
emellanåt i vanliga slutna former.
Under det Smetana på den
dramatiska operans område uppstigit till
spetsen af sin förmåga i festoperan
»Libuscha» (1872), så vinner han, i
fråga om de komiska operorna,
obestridligen priset med operan Tajemstoj
(Das Geheimniss).
Textboken hade återigen lemuats af
E. Kråsnohorskås vana hand. En man,
som söker en nedgräfd skatt och finner
en lefvande »skatt», är hjelten i
operan. I musiken hade den döfve
mästaren betydligt närmat sig det ideal
för den böhmiska operan, som han
alltid haft för ögonen. Han
betecknade sjelf »Hemligheten» som ett af
sina bästa dramatiska verk. Hela
operan är egentligen byggd på två motiv,
ur hvilka bimotiv utveckla sig, ehuru
äfven sjelfständiga melodier,
hufvud-sakligen sånger i nationel stil,
förekomma. Om det natioual-tsjechiska i
detta verk ej så starkt träder i
förgrunden, som det gör i »Kyssen», så
får man tänka på, att den sistnämnda
operans ämne, såsom Smetana sjelf i
ett bref anmärker, innehåller flera
lyriska momenter och lemnar större fält
för melodiska nationalsånger, och det
nationela hos en konstnär yttrar sig
renast, då han skrifver lyriskt. I första
akten utmärker sig särdeles en
tröskar-sång, som är en förelöpare till
motsvarande sång i Mascagnis »Rantzau».
Andra akten påminner i mycket om
»Mästersåugarue», och i denna är
användningen af fugan särdeles lyckad.
I en stor ensemble (Ass-dur) når det
kontrapunktiska arbetet sin höjdpunkt,
stämföringen är mästerlig, om ock
påminnande om Bachs kantat »Wachet
auf». Det var i alla fall
»Mäster-sångarne», som närmast hos Smetana
iugaf tanken att använda Bachs
kontra-punktik för den komiska operan, såsom
de täta remiscenserna ur denna
Wagneropera intyga. Redan uvertyren visar
en underbar konst i temats genomfö-
ring. Det är märkvärdigt hvilka
melodibildningar, som der, alls icke
liknande det ursprungliga temat,
framkomma i geuomföringen.
Den sista komiska operan af
Smetana, och för öfrigt hans allra sista,
är Die Teujelswand (Djefvulsmuren),
komisk-romantisk opera i tre akter,
libretto af E. Kråsnohorskå.
»Hufvud-afsigten,» berättar denna, »lade
mästaren i denna opera på Rarachs
demoniska komik, en figur, som hvarken är
den kolossale satan eller den förföriske
Mefistofeles, utan alltjemt den
tsjechi-ska sagans bedragne djefvul. Med den
största skaparlust störtade sig Smetana
på detta verk, men snart förringades
den glada ifvern. Redan då började
hans själ att omtöcknas; de första
anfallen af den svåraste melankoli kommo
öfver honom, och en aning om att
vansinnets förfärliga öken låg för honom
fylde honom med fasa. Arbetet
be-gynte trötta honom, ja, det öfversteg
hans krafter. Långa pauser lågo
emellan försöken till utarbetning af
»Djefvulsmuren» och fullbordandet deraf.
Hans eljest så klara konstförstånd
förlorade redan sin säkerhet; den
älskvärda sjelfständighet, som
karakteriserade den trovisse konstnären, hvilken
hade blicken säkert rigtad på sitt mål,
gaf vika för det inre tviflet. Att
skapa ett sammanhängande helt
var honom redan omöj ligt. Operan
blef färdig 1882 och strax derefter
uppförd på nya böhmiska teatern.
För den tyska scenen synes mig
detta stycke, trots sina många enskilda
skönheter, af ofvan anförda skäl ej
särdeles lämplig.
Och nu till slut vill jag helt kort
säga ett ord om berättigandet uti att
uppföra den tsjechiske mästarens verk
på tyska teatrar. I jemförelse med
de många nya operor, som från Italien
öfversvämma Tyskland och stå vida
under medellinien af den tyska
operaproduktionen, och hvilka särskildt
genom sin ohyggliga text måste utöfva
en afskräckande verkan (jag vill blott
påminna om Gemma Bellinconis
parad-stycke »Mala vita»), är Smetanas
komiska operor verkliga perlor och ligga
tyskarne långt närmare än alla de
italienska skräckhistorierna med
orkesterackompanjemang.
Vi begagna tillfället att i slutet af
ofvanstående artikel, som kan
betraktas som en fortsättning af Smetanas
i nr 16 af denna tidning meddelade
biografi, tillägga några rader för
komplettering af densamma. Rörande
Smetanas barudom kunna vi då nämna, att
han hörde till de tidigt uppträdande
underbarnen, att han redan vid sex
års ålder stod i kousertsalen och som
liten pianovirtuos drog omkring på
konsertresor.
Angående Smetanas verksamhet i
Sverige har nyss kommit oss tillhanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
